Therese Molander

Trots blödningen och hopplösheten igår så ställde vi klockan på en tid när vi kunde gå upp tillsammans och tog det femhundranittioelfte graviditetstestet imorse. Kissade i pappersmuggen, doppade stickan och la oss i sängen och kramades medan timglaset tickade och testet gjorde sitt. “Inte gravid”. Igen. Jag har vetat det i flera dagar, verkligen känt det. Efter ett och ett halvt år med sprutor och hormoner känner jag min kropp rätt väl. Men nu fick vi det i alla fall svart på vitt och idag känner jag mest ett konstigt lugn över att i alla fall veta. Det har ju blivit ett gäng negativa test den här tiden och man blir lika ledsen varje gång, så jag gör för att hantera ett negativt graviditetstest.

Tips för att hantera ett negativt graviditetstest 1: tillåt dig själv att sörja

Det första jag gör för att hantera ett negativt graviditetstest är att tillåta mig själv att sörja. En gång sa en oförstående bekant att det är väl inget att vara ledsen över, för det blev ju aldrig något, så det finns inget att sörja. Men det är ju just det som det gör. För mig känns ett negativt graviditetstest som ett enormt misslyckande. Ytterligare en gång har min kropp misslyckats med det enda som den egentligen är gjord för: att föröka sig. Och det är okej att sörja. Att det inte blev något, att kroppen inte vill och att en egen liten bebis är ännu längre bort. Som bäst en hel månad till.

Lästips: Kampen mot ofrivillig barnlöshet del 1: Min högsta dröm är att få bli mamma

Tips för att hantera ett negativt graviditetstest 2: tröstät sånt du inte får äta

Det andra jag gör för att hantera ett negativt graviditetstest är att gå och handla massor av sånt som man inte får äta när man är gravid. Eftersom vi går på behandling för ofrivillig barnlöshet är det tvärstopp på sånt redan från ägglossning, så vid testdagen har det gått tre veckor utan vin, kaffe, charkprodukter och annat gott. Jag är ju som dem av er som läser bloggen vet en enorm vinälskare, så jag går till ett spa, sätter mig i bubbelpoolen (big no no för gravida, tydligen) och beställer bubbel. Väl hemma igen öppnar jag en flaska riktigt gott rött vin, småäter tryffelsalami och gör råbiff till förrätt. Jag förespråkar absolut inte att dränka sina sorger i alkohol och gör det inte själv, men tillåt dig själv att njuta av sånt som du helst vill ska vara förbjudet. För snart får du förhoppningsvis inte göra det på nio månader.

Lästips: Kampen mot ofrivillig barnlöshet del 2: PCOS-diagnos

Tips för att hantera ett negativt graviditetstest 3: Om 40 veckor kan h<3n vara här

Det tredje jag gör för att hantera ett negativt graviditetstest och det som håller mig uppe, hur svårt det än är, är att tänka att blödningsdag ett faktiskt är dag ett på en eventuell graviditet. Om 40 veckor kan min älskade, efterlängtade lilla bebis vara här. Förut har vi köpt ett nytt gosedjur varje gång det känns övermäktigt, men nu finns det så mycket gosedjur hemma att vi inte gör det längre. Men ser jag något som jag inte kan motstå; ett par supersmå skor eller en liten mössa, då köper jag det och lägger i ett litet skåp. För en dag SKA det finnas en liten bebis som kan använda det.

Lästips: Kampen mot ofrivillig barnlöshet del 4: Letrozol

Idag har jag legat nedbäddad i sängen och störtgråtit. Den här dagen kan läggas till på listan över dagar och månader som jag vaknat i en pöl av blod och förlorat hoppet igen. Den här gången trodde jag verkligen att vi skulle lyckas bli gravida, att det äntligen skulle vara vår tur att få bli föräldrar. Men det verkar inte bli så, vi vet inte säkert förrän imorgon när det är läkarordinerad testdag. Men jag orkar inte hoppas. Det har jag inte gjort den senaste veckan heller, men idag lämnade allt hopp mig.

Den senaste tiden har jag fått mycket beröm både från vårdpersonal och anhöriga om att jag är så stark som bara kämpar på. Men jag orkar inte vara “stark” mer, jag vill inte behöva vara det. Jag har längtat efter barn hela mitt liv oh efter 1,5 år med tabletter, sprutor och fler gynundersökningar än jag kan räkna så börjar jag tappa orken. Jag är så brutalt slutkörd både psykiskt och fysiskt att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Att varje gång hoppas och bli nedslagen av att det antingen inte blir några ägg eller av att man får mens. Det är fruktansvärt på ett sätt jag inte kan förklara.

Att kämpa mot ofrivillig barnlöshet påverkar hela ens liv. Det känns som att allt kretsar kring att jag ska bli gravid. Vi måste planera sociala aktiviteter efter behandlingar, kan inte resa eller hitta på spontana saker. För vi kanske måste boka in ett läkarbesök, en provtagning eller ett ultraljud. Vi vet aldrig när de kommer vara så vi måste hålla oss nära Stockholm. Och i ärlighetens namn är jag inte så sugen på att sitta på ett flygplan heller. Den senaste behandlingen har inneburit att jag måste ta vaginala tabletter tre gånger om dagen. Och de rinner ut. Och blir kladdiga. Och det känns inte som att jag gör något annat än att byta och tvätta trosor. Dygnet runt.

Just idag känns det som att jag inte orkar mer. Samtidigt vet jag att det enda jag verkligen, verkligen vill här i livet är att få bli mamma. Och då kan jag inte ge upp. Så jag hoppas att jag vaknar imorgon och känner att jag har hittat orken igen, att jag kommer klara en omgång till. Tills dess ka jag fortsätta gräva ned mig i soffan, äta choklad och kolla på bilder från i somras. När jag var glad, lycklig och hoppfull.

Det som höll mitt humör uppe allra mest under behandlingen var alla resor vi bokade in – längtar verkligen tillbaka till värmen och solen nu!

De senaste veckorna med hormonbehandlingen har varit otroligt kämpiga och nu är jag uppe i nio läkarbesök, två inläggningar och två akutbesök på två och en halv vecka. Det sliter, både på psyket och kroppen så nu är jag sjukskriven på deltid. Framför allt för att jag har haft så ont, mått så illa och inte kunnat sova vilket påverkar min bipolära sjukdom väldigt negativt. Men jag försöker tänka på hur långt vi har kommit och att snart måste det vara vår tur att få det där efterlängtade plusset! Men nu till del fyra i kampen mot ofrivillig barnlöshet: ägglossningsstimulering med Letrozol.

Ägglossningsstimulering med Letrozol

Som jag har berättar förut är andledningen till att vi inte kan bli gravida själva är att jag inte har någon ägglossning på grund av PCOS. När viktnedgång och Metformin inte fungerade var det dags för nästa steg på behandlingsstegen: att prova att stimulera ägglossningen med Letrozol. Det är ett läkemedel som innehåller hormoner som stimulerar äggen till att växa bättre och förhoppningsvis lossa av sig själva.

Hurra – äggen växer!

Behandlingen går till så att man ett par dagar in på sin mens börjar äta tabletterna, och för mig innebar det att vi först fick Primolut Nor för att jag skulle få mens. Och sen var det dags för Letrozol. Det var första gången jag fick en hormonbehandling och jag var helt oförberedd på hur jobbigt det skulle vara. Många märker inget alls av behandlingen men för mig var det ett rent helvete av humörsvängningar upp och ned. Framför allt grät jag av allt. Och hade helt brutalt ont i magen. Så ont att jag inte riktigt visste vart jag skulle ta vägen.

Det hade dock en väldigt positiv förklaring, vid ultraljuden visade det sig att ett av mina ägg växte! Väldigt, väldigt långsamt, men det växte! Och att jag hade så ont i magen berodde helt enkelt på att min kropp fungerade som den skulle. De flesta kvinnor lever med den smärtan varje månad men vänjer sig sakta vid den, det har ju inte jag gjort. Så för mig var det en helt ny känsla i kroppen.

Ovitrelle, ägglossning och akutbesök

Men trots att ägget växte som det skulle så ville det inte lossna av sig själv och jag fick ta Ovitrelle som är en spruta som gör att man får ägglossning. Och ungefär ett dygn efter att jag tagit den fick jag så ont att jag trodde att jag skulle dö! Eftersom man kan bli överstimulerad och få cystor av behandlingen så åkte vi in till gynakuten där de kunde konstatera att det helt enkelt var ägglossningssmärta. Då trodde jag att jag skulle dö för att det var så pinsamt, men de förklarade att det inte är helt ovanligt att patienter som nästan aldrig haft ägglossning tror att något är fel. Dessutom visade det sig att två ägg hade lossnat, så då gjorde det ju dubbelt så ont!

En evig väntan

Sen började en evig väntan på att datumet för förväntad mens skulle komma och det kändes som att tiden gick helt brutalt långsamt. Och jag kunde inte låta bli att testa mig om och om igen. Men det blev inget av den omgången och det kändes som att hela mitt hjärta krossades. Jag hade verkligen trott att nu skulle vi äntligen få bli föräldrar.

Och när det inte blev något så körde vi på med nya omgångar Letrozol i dubbel dos, helt utan gensvar från min kropp. Äggen ville inte växa och månaderna gick. För varje ultraljud där det konstaterades att det inte hände något kände jag mig mer och mer värdelös och tänkte bara ”varför kan min kropp inte göra det enda den är skapad för?”.

Till slut bestämde vi oss för att ge upp försöken med Letrozol och gå vidare till nästa möjlighet: att ägglossningsstimulera med Gonal-F och ta sprutor varje dag. Inte det lättaste för någon som svimmar av att se en nål, men ett barn är värt allt. Hur det gick och varför mina byxor har blivit oanvända hela året (hej blåmärksmage!) får ni läsa mer om nästa vecka.

INLÄGG OM KAMPEN MOT OFRIVILLIG BARNLÖSHET

Kampen mot ofrivillig barnlöshet del 1: Min högsta dröm är att få bli mamma

Kampen mot ofrivillig barnlöshet del 2: PCOS-diagnos

Kampen mot ofrivillig barnlöshet del  3: viktnedgång, metformin och Donaferty

Kampen mot ofrivillig barnlöshet del 4: Letrozol

Kampen mot ofrivillig barnlöshet del 5: Behandling med Gonal-f

Kampen om ofrivillig barnlöshet del 6: Att komma igång med IVF

Kampen om ofrivillig barnlöshet del 7: IVF, stimulering och äggplock

Kampen mot ofrivillig barnlöshet del 8: IVF, insättning och ruvning