Kampen mot ofrivillig barnlöshet del 1: min högsta dröm är att få bli mamma

Kampen mot ofrivillig barnlöshet del 1: min högsta dröm är att få bli mamma

Bild från när vi var på Skansen med mina brorsöner i somras. Jag längtar så otroligt mycket tills vi får gå dit med våra egna barn.

Jag har ju skrivit en del om att jag går på en hormonbehandling just nu men inte orkar berätta varför. Eller orkat och orkat, jag har inte varit säker på om jag vill dela med mig av något som är så privat både för mig och min sambo. Men nu, nu känner jag att jag är redo för det. Främst för att det hjälper att få skriva av sig, men också för att det är ytterligare ett ämne som det inte pratas så mycket om. Jag får nämligen en hormonbehandling för att jag har väldigt svårt att bli gravid på egen hand och vi kämpar mot ofrivillig barnlöshet.

Jag har alltid vetat att jag vill bli mamma och få biologiska barn. Inte för att jag inte skulle älska ett adopterat barn lika mycket, utan för att jag vill få vara med om hela grejen: graviditet, förlossning – rubbet helt enkelt. Och sen jag fick min bipolära diagnos är adoption inte heller en möjlighet: de flesta länder adopterar inte bort barn till sjuka föräldrar oavsett vad det är för sjukdom. Det spelar ingen roll om det är diabetes, astma, ADHD eller en psykisk sjukdom – är man sjuk är det nästan omöjligt att få adoptera. Så att behöva kämpa mot ofrivillig barnlöshet och att förmodligen inte kunna bli gravid på egen hand är tufft av många anledningar. För mig är biologiska barn den enda möjligheten att bli mamma, något annat finns inte.

Jag har PCOS

Anledningen till att det är svårt för mig att bli spontant gravid på egen hand är att jag har PCOS. Det är ett hormontillstånd som gör att man får många små äggblåsor på äggstockarna samtidigt, istället för att ett ägg mognar i taget. Vissa som har PCOS märker inte av det särskilt mycket, och vissa märker av det väldigt mycket. För mig har det främst visat sig genom att jag väldigt sällan har mens, och jag har inte tänkt så mycket på det eftersom jag tycker att mens är något av det jobbigaste i hela världen. Så jag har mest varit glad att jag fick min mens sent och att den sen kommit högst en eller två gånger om året.

Fram till för ett par år sen pratade man inte heller så mycket om mens, så jag visset faktiskt inte att en så oregelbunden mens kunde innebära att jag var sjuk. Jag visste ju att man behöver ha mens för att kunna få barn, men jag tänkte inte mer på det. Inte förrän en oplanerad graviditet slutade i missfall och mensen inte kom tillbaka. Jag bokade in en rutinundersökning för att utesluta att det hade blivit några skador och vid den upptäcktes det att jag har PCOS som i vårt fall lett till ofrivillig barnlösthet på grund av utebliven ägglossning.

Skönt att få hjälp på en gång

Tack vare att de upptäckte det kunde jag få hjälp på en gång istället för att behöva försöka få barn aktivt i ett år innan det blev aktuellt. Det har varit en lång resa med olika behandlingar sen dess; hjälp med viktnedgång, tabletter av olika slag, sprutor och fler gynundersökningar och vaginala ultraljud än att jag har orkat räkna. Vår läkare och jag skrattade åt för någon månad sen än jag är så van att slänga upp benen och låta någon pilla där nere att det inte känns konstigt eller obehagligt längre. Det har blivit en del av min vardag på något sätt.

Alla de här olika behandlingarna och hormonerna har tagit ganska hårt på mig. Både för att jag har kroppen full med hormoner och för att jag är livrädd för sprutor. Min sambo får ge mig dem varje kväll medan jag ligger i soffan och försöker att inte gråta och svimma av rädslan. De senaste månaderna har det blivit extra tufft för att behandlingen inte ger önskat resultat. Det är osannolikt att jag kommer kunna få ägglossning även med hjälp av mediciner och det känns som att den här kampen mot ofrivillig barnlöshet aldrig kommer att ta slut.

Eller, det är en sanning med modifikation: med tillräckligt mycket hormoner kommer jag kunna få ägglossning. Men nu är vi uppe i en så hög dos att risken för att för många ägg mognar och lossar samtidigt är väldigt hög. Och jag varken vill eller tillåts bli gravid med 7-8 foster samtidigt. Octomums händer inte i Sverige för att vi har bra kontroller och hårda regler för assisterad befruktning av olika slag.

Nästa steg är troligtvis IVF

Så, för oss är nästa steg i kampen mot ofrivillig barnlöshet och för att få bli föräldrar troligtvis att prova IVF, det som också kallas provrörsbefruktning. Det är skönt att den möjligheten finns, samtidigt som det är ett tufft beslut. Det är en enorm påfrestning både för kroppen och psyket. Man måste helt enkelt vara beredd att kämpa och samtidigt vara medveten om att IVF inte är någon garanti för att man lyckas.

Jag har goda chanser: jag är under 30, alla mina prover ser bra ut och att jag har PCOS gör att jag har många och bra ägganlag. Bättre odds för att lyckas bli gravid med IVF finns helt enkelt inte. Men det är ändå ingen garanti. Och för mig är det den sista möjligheten som finns. Om IVF inte fungerar kommer den enda riktigt stora drömmen jag har i mitt liv inte att gå i uppfyllelse. Det börjar kännas verkligt att jag kanske inte kommer att få bli mamma. Vi kanske kommer att förlora den här kampen mot ofrivillig barnlöshet.

Vi måste hålla hoppet uppe

Men än så länge har vi inte gjort ett enda IVF-försök så hoppet är långt ifrån dött. Vid varje försök har man nästan 50% chans att bli gravid. Den stora frågan nu är om vi ska göra det privat eller landstingsfinansierat. För att få till det senaste måste vi vänta ett halvår till på att få ställa oss i kö, sen nästan ett halvår till för utredning och beslut. Och då har det helt plötsligt gått minst ett år till innan vi får börja försöka med något som kan ta flera år. Att bekosta det själva och göra det privat är en möjlighet, men dyrt. Väldigt dyrt. Ungefär 40.000kr per behandling, vilket såklart är värt det om det lyckas, men det går inte att säga i förväg hur många behandlingar som kommer att behövas.

Jag vet faktiskt inte hur mycket av den här kampen mot ofrivillig barnlöshet som jag kommer att dela med mig av här. Det måste kännas bra både för mig och min sambo. Och det är trots allt en väldigt privat sak. Och en tuff kamp. Men jag är i alla fall inställd på att göra precis allt som går för att få bli mamma. Det är min högsta dröm, och även om jag inte kan tackla den på samma sätt som mina andra mål, så kan jag i alla fall göra väldigt mycket för att hålla hoppet uppe.

Inlägg om kampen fmot ofrivillig barnlöshet

Kampen mot ofrivillig barnlöshet del 1: Min högsta dröm är att få bli mamma

Kampen mot ofrivillig barnlöshet del 2: PCOS-diagnos

Kampen mot ofrivillig barnlöshet del 3: Viktnedgång, Metformin och Donaferty

23 Kommentarer

  1. oktober 22, 2018 / 2:38 e m

    Fina fina du! Jag håller alla tummar och tår för er <3

    Jag är själv ICSI-barn (en metod av provrörsbarn) och det är så häftigt! Hoppas på allt att det kommer fungera för er! Stor kram

    • therese
      Författare
      oktober 23, 2018 / 10:12 f m

      Tack <3

  2. oktober 22, 2018 / 3:32 e m

    Ska hålla tummarna för er<3

    • therese
      Författare
      oktober 23, 2018 / 10:12 f m

      Tack <3

  3. Anna
    oktober 22, 2018 / 3:38 e m

    <3

    • therese
      Författare
      oktober 23, 2018 / 10:12 f m

      <3

  4. oktober 22, 2018 / 6:19 e m

    Hoppas ni blir gravida snart, håller tummarna för er <33 Är själv så orolig för att inte kunna skaffa barn i framtiden då jag har endometrios och det är vanligt att det är svårare att bli gravid då! Det är nog min största rädsla faktiskt!

    • therese
      Författare
      oktober 23, 2018 / 10:13 f m

      Tack <3 Förstår den rädslan helt! Men kom ihåg att du kan få hjälp nästan direkt <3

  5. oktober 22, 2018 / 7:23 e m

    Vilket ärligt inlägg! Jag har flera vänner som fått barn via IVF. Jag önskar er stort lycka till! 😍

    • therese
      Författare
      oktober 23, 2018 / 10:13 f m

      Tack <3

  6. oktober 23, 2018 / 6:33 f m

    Men hjärtat! Hade verkligen ingen aning! Sitter här med värk i hjärtat och lider verkligen med dig. Men jag tror verkligen på dig/er! Håller ALLA tummar och tår!! STOR KRAM <33

    • therese
      Författare
      oktober 23, 2018 / 10:13 f m

      Tack <3

  7. oktober 23, 2018 / 8:05 f m

    Sv: Tack så mycket! ja det tycker jag med! 😉
    Lite små förvirrad nu i början med ny portal men det ger sig nog 😉 *ler* 🙂

    Hoppas Du får en bra dag<3

    • therese
      Författare
      oktober 23, 2018 / 10:13 f m

      Tack <3

  8. oktober 23, 2018 / 8:21 f m

    Väldigt fint av dig att dela med dig av något så personligt. Håller tummarna för att du ska få bli mamma <3

    • therese
      Författare
      oktober 23, 2018 / 10:13 f m

      Tack <3

  9. oktober 23, 2018 / 11:26 f m

    Man får höra mer och mer om PCOS.. För bara något år sedan hade jag inte en aning alls vad det var. Stor stor kram till dig!

    • therese
      Författare
      oktober 23, 2018 / 11:57 f m

      Eller hur, ytterligare en kvinnosjukdom som ingen pratar om – för mig var det helt okänt när jag fick diagosen!

  10. oktober 23, 2018 / 12:11 e m

    Så himla starkt skrivet av dig och det finns många i samma situation som behöver läsa det här. Önskar er stort lycka till och fortsätt att skriva av dig! <3 Kramis

    • therese
      Författare
      oktober 23, 2018 / 1:18 e m

      Tack <3

  11. oktober 23, 2018 / 12:33 e m

    Håller tummar och tår att du ska få bli mamma. Starkt att du delar med dig i bloggen. Kram <3

    • therese
      Författare
      oktober 23, 2018 / 1:19 e m

      Tack <3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.