Kampen mot ofrivillig barnlöshet del 7: IVF, stimulering och äggplock

Som jag har berättat om tidigare är min högsta dröm att få bli mamma, men det har inte varit lätt och vår kamp mot ofrivillig barnlöshet har tagit oss hela vägen till IVF-behandling. Vi satte igång med den i höstas och det är den hittills värsta hösten i mitt liv. Både på grund av den psykiska påfrestningen att inte kunna bli gravid själv, men också allt som behandlingen innebär. Trots att vi hade gjort hormonstimuleringar innan var jag helt oförberedd på exakt hur tufft det skulle bli.

Stimulering med Gonal-f

Precis som med vårt förra försök med ägglossningsstimulering började vi behandlingen med att stimulera äggtillväxten med Gonfal-f. För mig kändes det väldigt skönt att det var något vi hade gjort förut. Skillnaden den här gången var att dosen blev mycket högre och det gjorde ont att ta sprutorna. Inte bara själva sticket, utan det spände och ömmade där man sprutade in vätskan. Men allra värst var just att behöva ta sprutorna, precis som förra gången fick M ge mig dem medan jag låg i soffan, grät och försökte andas. Jag hade aldrig klarat av att ge mig själv sprutorna med min nålrädsla, det var verkligen fruktansvärt.

Allergisk reaktion mot Fyremadel och inläggning

En annan sak som är annorlunda när man gör IVF är att man får en till spruta som man ska ta. Eftersom man försöker stimulera fram så många ägg som möjligt behöver man något som gör att man inte får ägglossning för tidigt, och det gör man med en spruta som heter Fyremadel. Om det var jobbigt att ta Gonal-f så var det inget emot Fyremadelen som har en ganska tjock nål och mycket vätska som ska in i magen väldigt långsamt. Det var ren tortyr. Men allra värst var att jag, såklart, fick en allergisk reaktion mot sprutan och fick läggas in på sjukhus ett dygn.

Inte så många äggblåsor

Jag är allergisk mot ganska många läkemedel så jag blev inte helt förvånad, men det var ett tungt bakslag eftersom jag inte kunde fortsätta ta sprutan. Det innebar nämligen att de inte kunde stimulera så mycket med Gonal-F som de skulle vilja och när det var dags för ultraljud fanns bara två äggblåsor. Det är alldeles för få för att man ska göra ett äggplock så läkaren var inne på att ägglossa och försöka på ”naturlig” väg. Jag höll på att bryta ihop där och då: skulle vi inte ens kunna få göra IVF? Men läkaren, som hade följt oss mer än ett år då, bestämde sig för att vi provade med ett par dagar till för att hoppas på att det kom några blåsor till. Så vi bokade in en tid för ett äggplock och ägnade helgen åt att hoppas.

Dags för äggplock

När det äntligen var dags för äggplock var ultraljudet positivt – det fanns totalt sex äggblåsor och vi gick vidare med äggplocket. M fick lämna sitt spermaprov och jag fick göra mig iordning för operationsrummet. När man gör ett äggplock så går det till som så att man får hoppa upp i en gynstol, får en stor spruta med bedövning i slidväggen och morfin via dropp, sen sticker de in en 20-30 cm lång nål som de trycker igenom livmoderväggen, in i äggstockarna och sticker hål på en äggblåsa i taget. Vissa känner inget alls, men för mig var det den värsta smärtan jag någonsin har varit med om – trots morfinet. Och jag har ändå varit med om att min blindtarm nästan spruckigt, samt vid ett tillfälle blivit släpad efter min häst flera hundra och trampad på under tiden. Då kanske ni kan tänka er smärtan.

En evig väntan – och fem små embryon

Efter äggplocket kändes de följande dagarna som en evig väntan. Dels hade jag enormt ont och kunde inte röra på mig – de hade ju trots allt stuckit hål på mina äggstockar, dels så skulle vi sätta in ett litet foster två dagar senare. OM några ägg blev befruktade och delade på sig som de skulle. När vi kom tillbaka till kliniken och fick reda på att alla ägg blivit befruktade och fem överlevt till dag två och såg helt perfekta ut trodde jag att jag skulle svimma av lycka. Fem helt perfekta embryon, och jag fick tillbaka ett medan de andra odlades vidare för att frysas.

Att få tillbaka ett embryo och veta att det ligger något i magen är en helt surrealistisk känsla, men det tänkte jag berätta mer om i nästa inlägg.

INLÄGG OM KAMPEN MOT OFRIVILLIG BARNLÖSHET

Kampen mot ofrivillig barnlöshet del 1: Min högsta dröm är att få bli mamma

Kampen mot ofrivillig barnlöshet del 2: PCOS-diagnos

Kampen mot ofrivillig barnlöshet del  3: viktnedgång, metformin och Donaferty

Kampen mot ofrivillig barnlöshet del 4: Letrozol

Kampen mot ofrivillig barnlöshet del 5: Behandling med Gonal-f

Kampen om ofrivillig barnlöshet del 6: Att komma igång med IVF

Kampen om ofrivillig barnlöshet del 7: IVF, stimulering och äggplock

Kampen mot ofrivillig barnlöshet del 8: IVF, insättning och ruvning