Kampen mot ofrivillig barnlöshet del 8: IVF, insättning och ruvning

Jag har skrivit en del om vår kamp mot ofrivillig barnlöshet och att IVF är enda möjligheten för oss att få biologiska barn. Eller, det finns en liten, liten mirakelchans att jag skulle få en spontan ägglossning och vi skulle bli gravida på egen hand. Men det skulle verkligen vara ett mirakel och eftersom det hänt oss en gång men slutat med missfall vågar vi inte ens hoppas på det igen. Så då blev det IVF för vår del och sist berättade jag om stimuleringen och äggplocket, och idag tänkte jag berätta om insättningen och ruvningen.

Att veta att ens bebis växer utanför kroppen

När man gör IVF så gör man först ett äggplock och sen befruktas äggen utanför kroppen. De odlas ett par dagar och sen så sätts ett, och ibland två, embryon in i kroppen igen. Vi fick ut sex ägg och alla befruktades, vilket är ett litet mirakel i sig. För mig kändes det väldigt konstigt att veta att vårt barn kanske låg där och växte i en glasskål. Och kanske inte bara ett barn utan flera – för varje befruktat ägg kan ju faktiskt bli ett barn! Nu skulle vi inte vilja ha sex barn, men rent potentiellt så låg sex av våra barn och växte utanför min kropp medan någon annan vaktade dem. Rent tekniskt kunde jag vara gravid, men inget av äggen låg i min kropp.

Dagarna mellan plock och insättning

Vi gjorde äggplocket en månad och som ni vet var det ingen trevlig upplevelse för mig. Själva plocket gjorde fruktansvärt ont och smärtan satt kvar i flera dagar. Jag kunde knappt röra mig utan låg bara på soffan och led. Men allra värst var själva väntan: att inte veta än hur många ägg som blivit befruktade och hur de växte. Insättningen blev bokad till onsdag eftermiddag så det var ju inte lång tid, men jag kunde inte tänka på något annat.

Äntligen dags för insättning!

När vi kom tillbaka till kliniken på onsdagen fick vi reda på att fem av våra befruktade ägg hade överlevt och delat sig så fint att det fanns fem embryon. Ett som jag skulle få tillbaka och fyra som kunde frysas till andra försök om det första inte skulle ta sig. Själva insättningen var väldigt odramatisk: jag fick byta om till sjukhusrock och sen hoppa upp i gynstolen. Där förde de in en liten plastslang i mig och så fick vi se med ultraljud hur en liten, liten prick sattes in i min livmoder. Det var en helt, helt surrealistisk känsla att veta från exakt vilken sekund det fanns ett embryo i mig. Något som kunde bli ett litet barn om allt gick bra. Själva insättningen var över på mindre än tio minuter och det kändes så konstigt att bara få åka hem sen. Det kändes knappt när det gjordes och nu bodde det något i min mage?

Ruvningsdagarna

Efter det började helvetet. Ja, jag kallar det faktiskt helvetet. 18 långa dagar med att vänta och se om embryot fastnade. För det är något jag inte riktigt hade koll på innan. Jag hade väldigt naivt trott att IVF nästan alltid lyckades och när ett embryo väl var insatt så skulle det stanna där. Men så är det inte: en IVF har någonstans mellan 30-40% chans att lyckas beroende på kvinnans ålder och andra förutsättningar. Högre än vid enbart samlag, men ändå långt ifrån någon form av garanti.

Så vi väntade. Och jag kände efter. Och kände och kände och kände och letade efter symptom. Minsta lilla tecken på att jag skulle vara gravid. Man ska vänta i 18 dagar när man har satt in ett tvådagars embryo och det känns som en hel evighet. Det blir inte bättre av att man ska ta en tablett som heter Lutinus heller. Det är en vaginaltablett som man stoppar upp och den kladda och rinner och ger falska graviditetssymptom. Jag led hela tiden och mådde psykiskt väldigt, väldigt dålig.

Testdag – har det lyckats?

Det enda jag tänkte på de där 18 dagarna var om det hade lyckats. Handen på magen hela tiden och massor av böner. Kvällen innan testdag kom det blod i trosorna och det kändes som att hela min värld rasade. Det var väldigt lite och kunde bero på att slemhinnorna blir väldigt sköra när man tar lutinus, men jag hade en väldigt dålig känsla och sov dåligt den natten. På morgonen gick jag upp, kissade på en sticka och kröp ned i sängen bredvid M som fick säga till när resultatet dök upp på stickan. Jag låg och kramade honom och grät hela tiden för att jag hade en känsla av att det inte skulle ha gått bra.

Och testet visade såklart negativt. Jag blev självklart ganska ledsen, men jag ”visste” ju redan och hade känt det ett par dagar. Så då fick allt vårt hopp flyttas till de fyra embryona som låg i frysen.

INLÄGG OM KAMPEN MOT OFRIVILLIG BARNLÖSHET

Kampen mot ofrivillig barnlöshet del 1: Min högsta dröm är att få bli mamma

Kampen mot ofrivillig barnlöshet del 2: PCOS-diagnos

Kampen mot ofrivillig barnlöshet del  3: viktnedgång, metformin och Donaferty

Kampen mot ofrivillig barnlöshet del 4: Letrozol

Kampen mot ofrivillig barnlöshet del 5: Behandling med Gonal-f

Kampen om ofrivillig barnlöshet del 6: Att komma igång med IVF

Kampen om ofrivillig barnlöshet del 7: IVF, stimulering och äggplock

Kampen mot ofrivillig barnlöshet del 8: IVF, insättning och ruvning