Jag är tokförkyld (igen!) så det har varit väldigt tyst här i veckan. Jag hoppas att må bättre snart och orka blogga lite igen. Idag har i alla fall varit en väldigt bra dag och vi är överlyckliga: vi var hos läkaren tidigare idag och alla tester ser äntligen ut som de ska. Så snart är det dags för nästa steg i vår kamp för att bli föräldrar. Jag längtar verkligen och för första gången på länge känns det som att jag har hopp igen.
Tack för alla fina kommetarer och mail efter inlägget igår <3 Livet är helt enkelt lite ovanligt tufft just nu och något av det jag tycker är jobbigast är att det känns som att livet är helt pausat. Jag är hos läkaren minst en gång i veckan, ofta två, och bara väntar på att testerna ska visa “rätt”. Det gör att det är helt otroligt svårt att boka in saker, att boka resor är bara att glömma. Vi vet helt enkelt inte när vi måste vara på sjukhuset och om jag får resa. För mig som älskar att resa och dessutom behöver resa till en ljusare plats var 6:e vecka under vintern för att underlätta min bipolära sjukdom är det riktigt tufft. Det är svårt att ta beslut eller planera saker alls när man bara väntar på att läkarna ska säga “nu kör vi – så nu är det dags att vara hemma ett par veckor och sjukskriven ett par dagar”. Men vi kämpar på. Och jag planerar för fullt vart vi ska resa när vi kan. Australien står högt upp på önskelistan – jag vill se koalor – men det lär nog dröja ett tag. Tröstar mig själv med att kolla igenom gamla bilder under tiden, som den här från när vi var i Budapest i somras.
Bild från när vi var på Skansen med mina brorsöner i somras. Jag längtar så otroligt mycket tills vi får gå dit med våra egna barn.
Jag har ju skrivit en del om att jag går på en hormonbehandling just nu men inte orkar berätta varför. Eller orkat och orkat, jag har inte varit säker på om jag vill dela med mig av något som är så privat både för mig och min sambo. Men nu, nu känner jag att jag är redo för det. Främst för att det hjälper att få skriva av sig, men också för att det är ytterligare ett ämne som det inte pratas så mycket om. Jag får nämligen en hormonbehandling för att jag har väldigt svårt att bli gravid på egen hand och vi kämpar mot ofrivillig barnlöshet.
Jag har alltid vetat att jag vill bli mamma och få biologiska barn. Inte för att jag inte skulle älska ett adopterat barn lika mycket, utan för att jag vill få vara med om hela grejen: graviditet, förlossning – rubbet helt enkelt. Och sen jag fick min bipolära diagnos är adoption inte heller en möjlighet: de flesta länder adopterar inte bort barn till sjuka föräldrar oavsett vad det är för sjukdom. Det spelar ingen roll om det är diabetes, astma, ADHD eller en psykisk sjukdom – är man sjuk är det nästan omöjligt att få adoptera. Så att behöva kämpa mot ofrivillig barnlöshet och att förmodligen inte kunna bli gravid på egen hand är tufft av många anledningar. För mig är biologiska barn den enda möjligheten att bli mamma, något annat finns inte.
Anledningen till att det är svårt för mig att bli spontant gravid på egen hand är att jag har PCOS. Det är ett hormontillstånd som gör att man får många små äggblåsor på äggstockarna samtidigt, istället för att ett ägg mognar i taget. Vissa som har PCOS märker inte av det särskilt mycket, och vissa märker av det väldigt mycket. För mig har det främst visat sig genom att jag väldigt sällan har mens, och jag har inte tänkt så mycket på det eftersom jag tycker att mens är något av det jobbigaste i hela världen. Så jag har mest varit glad att jag fick min mens sent och att den sen kommit högst en eller två gånger om året.
Fram till för ett par år sen pratade man inte heller så mycket om mens, så jag visset faktiskt inte att en så oregelbunden mens kunde innebära att jag var sjuk. Jag visste ju att man behöver ha mens för att kunna få barn, men jag tänkte inte mer på det. Inte förrän en oplanerad graviditet slutade i missfall och mensen inte kom tillbaka. Jag bokade in en rutinundersökning för att utesluta att det hade blivit några skador och vid den upptäcktes det att jag har PCOS som i vårt fall lett till ofrivillig barnlösthet på grund av utebliven ägglossning.
Tack vare att de upptäckte det kunde jag få hjälp på en gång istället för att behöva försöka få barn aktivt i ett år innan det blev aktuellt. Det har varit en lång resa med olika behandlingar sen dess; hjälp med viktnedgång, tabletter av olika slag, sprutor och fler gynundersökningar och vaginala ultraljud än att jag har orkat räkna. Vår läkare och jag skrattade åt för någon månad sen än jag är så van att slänga upp benen och låta någon pilla där nere att det inte känns konstigt eller obehagligt längre. Det har blivit en del av min vardag på något sätt.
Alla de här olika behandlingarna och hormonerna har tagit ganska hårt på mig. Både för att jag har kroppen full med hormoner och för att jag är livrädd för sprutor. Min sambo får ge mig dem varje kväll medan jag ligger i soffan och försöker att inte gråta och svimma av rädslan. De senaste månaderna har det blivit extra tufft för att behandlingen inte ger önskat resultat. Det är osannolikt att jag kommer kunna få ägglossning även med hjälp av mediciner och det känns som att den här kampen mot ofrivillig barnlöshet aldrig kommer att ta slut.
Eller, det är en sanning med modifikation: med tillräckligt mycket hormoner kommer jag kunna få ägglossning. Men nu är vi uppe i en så hög dos att risken för att för många ägg mognar och lossar samtidigt är väldigt hög. Och jag varken vill eller tillåts bli gravid med 7-8 foster samtidigt. Octomums händer inte i Sverige för att vi har bra kontroller och hårda regler för assisterad befruktning av olika slag.
Så, för oss är nästa steg i kampen mot ofrivillig barnlöshet och för att få bli föräldrar troligtvis att prova IVF, det som också kallas provrörsbefruktning. Det är skönt att den möjligheten finns, samtidigt som det är ett tufft beslut. Det är en enorm påfrestning både för kroppen och psyket. Man måste helt enkelt vara beredd att kämpa och samtidigt vara medveten om att IVF inte är någon garanti för att man lyckas.
Jag har goda chanser: jag är under 30, alla mina prover ser bra ut och att jag har PCOS gör att jag har många och bra ägganlag. Bättre odds för att lyckas bli gravid med IVF finns helt enkelt inte. Men det är ändå ingen garanti. Och för mig är det den sista möjligheten som finns. Om IVF inte fungerar kommer den enda riktigt stora drömmen jag har i mitt liv inte att gå i uppfyllelse. Det börjar kännas verkligt att jag kanske inte kommer att få bli mamma. Vi kanske kommer att förlora den här kampen mot ofrivillig barnlöshet.
Men än så länge har vi inte gjort ett enda IVF-försök så hoppet är långt ifrån dött. Vid varje försök har man nästan 50% chans att bli gravid. Den stora frågan nu är om vi ska göra det privat eller landstingsfinansierat. För att få till det senaste måste vi vänta ett halvår till på att få ställa oss i kö, sen nästan ett halvår till för utredning och beslut. Och då har det helt plötsligt gått minst ett år till innan vi får börja försöka med något som kan ta flera år. Att bekosta det själva och göra det privat är en möjlighet, men dyrt. Väldigt dyrt. Ungefär 40.000kr per behandling, vilket såklart är värt det om det lyckas, men det går inte att säga i förväg hur många behandlingar som kommer att behövas.
Jag vet faktiskt inte hur mycket av den här kampen mot ofrivillig barnlöshet som jag kommer att dela med mig av här. Det måste kännas bra både för mig och min sambo. Och det är trots allt en väldigt privat sak. Och en tuff kamp. Men jag är i alla fall inställd på att göra precis allt som går för att få bli mamma. Det är min högsta dröm, och även om jag inte kan tackla den på samma sätt som mina andra mål, så kan jag i alla fall göra väldigt mycket för att hålla hoppet uppe.
Kampen mot ofrivillig barnlöshet del 1: Min högsta dröm är att få bli mamma
Kampen mot ofrivillig barnlöshet del 2: PCOS-diagnos
Kampen mot ofrivillig barnlöshet del 3: viktnedgång, metformin och Donaferty
Kampen mot ofrivillig barnlöshet del 4: Letrozol
Kampen mot ofrivillig barnlöshet del 5: Behandling med Gonal-f
Kampen om ofrivillig barnlöshet del 6: Att komma igång med IVF
Kampen om ofrivillig barnlöshet del 7: IVF, stimulering och äggplock
Kampen mot ofrivillig barnlöshet del 8: IVF, insättning och ruvning
Det känns som att det enda jag säger är att jag älskar att hösten är här – men jag gör verkligen det! Nu börjar det synas hemma också: ljusstakarna har hittat fram och i vardagsrummet har det flyttat in små pumpor. Jag tycker att de är så väldigt fina och håller tummarna för att de håller sig ett tag. Annars längtar jag mest till julen nu. Förraåret kändes det som att jag missade den för att jag först var i Thailand och sen låg på sjukhus fram tills julafton. Så i år blir det nog dubbelt upp med julpynt och julförberedelser! Längtar du till julen?
En av de absolut bästa sakerna med att hösten äntligen är här är att man har den perfekta ursäkten att dricka massor av varmm choklad med grädde. Jag älskade oboy när jag var liten och även om det är fortfarande är gott gör jag helst min varma choklad på riktig choklad. Favoriten just nu är Callebaut 823NV, en belgisk choklad som är väldigt rund och fin. Men det varierar såklart! Precis som vin smakar olika beroende på hur det görs kan choklad smaka olika, så ibland byter jag sort. Mitt bästa recept på varm choklad innehåller också lite hemliga ingredienser som gör den extar god, och det receptet tänkte jag dela med mig av idag 🙂