Jag är psykiskt sjuk – men jag är mest som alla andra

Jag är psykiskt sjuk – men jag är mest som alla andra

Jag är psykiskt sjuk, men till skillnad från vad många verkar tro så innebär det inte att jag är särskilt annorlunda eller dum i huvudet. Den missuppfattningen var en av anledningarna till att jag valde att berätta öppet om min bipolära sjukdom för tre år sen. Då var det inte många som pratade om psykisk ohälsa över huvud taget. Idag ser det annorlunda ut och särskilt unga kvinnor lyfter psykisk ohälsa som ett av de viktigaste ämnena att prata mer om.

För mig som lever med psykisk ohälsa och en funktionsvariation som räknas som en av världens tio mest handikappande sjukdomar är det en positiv utveckling på många sätt. I grund och botten handlar det om att ju fler vi är som pratar om psykisk ohälsa och psykiska sjukdomar, desto lättare blir det att krossa fördomar och göra något åt okunskapen. Två av de fördomar som jag upplever är allra vanligast är att om man är psykiskt sjuk så är man väldigt annorlunda eller rent av dum i huvudet.

”Men du är ju mest som alla andra”

Bilden av psykiskt sjuka som dumma i huvudet, labila, opålitliga, farliga och galna är vanlig. Jag kan bara spekulera i vad den kommer ifrån och konstatera att det är en bild som späs på både av populärkultur och av media. I grund och botten handlar det säkert om rädsla och okunskap: de flesta vet mer om fysiska sjukdomar än om psykiska och många kan inte ens nämna en psykisk sjukdom. Det trots att undersökningar visar att så många som 40% av alla som lever i Sverige är drabbade av någon form av psykisk ohälsa. Det är så många att Folkhälsomyndigheten räknar det som vår tids största folkhälsoproblem.

All psykisk ohälsa är inte orsakat av psykiska sjukdomar. En del beror på andra faktorer som stress, socioekonomiska faktorer, otrygghet, mobbning och trakasserier eller andra yttre faktorer. Men många fler än vad de flesta tror lever med en psykisk sjukdom av något slag. Och på de allra flesta märks det inte utåt, särskilt inte om du inte tillhör den närmsta kretsen.
Jag får ofta höra att ”Jaha, är du psykiskt sjuk? Men du är ju mest som alla andra!”

Och det är ju sant: jag är mest som alla andra. Särskilt när jag tar mina mediciner och lyssnar på mitt läkarteam. Det varierar såklart från sjukdom till sjukdom, men med rätt stöd och rätt medicinering märks min bipolära sjukdom inte av. Om jag däremot skulle sluta ta mina mediciner skulle det märkas snabbt.

”Du ser ju ut som vem som helst”

En annan fördom är att det skulle synas rent fysiskt att man är psykiskt sjuk. Här vet jag inte heller vart fördomen kommer ifrån, men det hänger säkert ihop med att fördomen om att man är annorlunda och då måste se annorlunda ut. Någon gång har jag frågat vad personen menar med kommentaren och förklaringarna har varierat. Ett svar har varit att det måste synas på något sätt, kanske i ögonen. Och många har svarat att ”men du klarar ju av att ta hand om dig själv, men hygien och sånt”. Kanske är det populärkulturen som spökar här också, att vi är vana att se filmer med inlagda personer som går i sjukhussärkar och otvättat hår.

Men en psykisk sjukdom är just en psykisk sjukdom. Det är inget som är fysiskt annorlunda med oss, bortsett från vissa sjukdomar som beror på avvikelser i ex hormoner eller signalämnen. Så varför skulle vi då se annorlunda ut?

Tänk på det – så kan du hjälpa den som är psykiskt sjuk

Båda de sakerna, att psykisk sjukdom och även psykisk ohälsa oftast varken syns eller märks, är något att tänka på. Om du ser att någon är sjuk så har du lättare att stötta och hjälpa till. Du ser om en person sitter i rullstol, hoppar på kryckor eller är har andra fysiska attribut som tyder på sjukdom. Men oftast varken märker du eller ser om en psykiskt sjuk person är sjuk. Det betyder inte att vi inte behöver ha hjälp och stöttning i vår vardag. Det handlar inte om rullstolsramper eller hjälp att hålla upp en dörr, men det kan handla om att inte bli tvingad till fysiska teamworkingaktiviteter med kollegor, att hålla spontana tag eller bara att få höra orden: det är okej om du vill gå undan en stund.

Det är särskilt viktigt för att fler ska våga berätta om sin psykiska ohälsa, att slippa mötas av fördomarna, och istället få frågan: vad kan jag göra för att hjälpa dig när det behövs?

Tre insikter om att leva med Asperger och Autismspektrumtillstånd

Tre insikter om att leva med Asperger och Autismspektrumtillstånd

Som Lisa skrev är det sart april och då börjar asperger-, autism- och adhd-medvetenhetens månad. Även om det inte är någon hemlighet att jag lever med autismspektrumtillståndet asperger så är det inget jag har valt att berätta lika aktivt om som min bipolära diagnos. En anleding är att det är ganska nytt och en annan att det inte förändrar så mycket i mitt liv. Men jag har pratat lite om det, bland annat i Hillevi Wahls podcast som du kan hitta här.

När jag fick min bipolära diagnos vände det upp och ned på hela mitt liv. Jag kan inte leva ett bra liv utan att medicinera min bipolära sjukdom och det är mycket att tänka på med den. Det är en diagnos där jag aktivt måste göra något varje dag för att hantera den. För mig är det inte så att leva med asperger. Det är mer än förklaring på varför jag är som jag är, något som kan hjälpa mig att förstå både mig själv och omvärldens reaktioner på mina handlingar. Men asperger är inte något jag kan fixa eller behöver medicinera. Det bara är.

Men innan det blir en känslostorm från personer som har eller är nära en person med autismspektrumtillstånd börjar rasa så vill jag förtydliga att det är så det är för mig. Och jag har haft tur: jag har, precis som min bipolära diagnos, en högfunktionell variant av tillstånden. Min asperger upptäcktes inte ens förrän jag var 27 (!) och jag har inte fått en formell utredning. En aspergerutredning är lång och särskilt svår när man är vuxen, och eftersom jag inte behöver några hjälpmedel eller stödpersoner för att leva ett bra liv vet jag inte riktigt vad en formell diagons skulle tillföra till mig. Mitt vårdteam är övertygade om att det är så, och en diagnos skulle bara vara ett par ord i min journal.

Jag vill också understryka att jag har haft ovanligt bra förutsättningar. Nästan hela min släkt är lärare, rektorer, pedagoger eller psykiatriker. För mig har det inneburit att de har kunnat se vilket stöd både jag och mina syskon (som inte har några diagnoser) har behövt för att lyckas med det vi vill göra och sen har de gett mig det. Det har inneburit att jag redan från födseln har fått all den stöd och all den hjälp som jag önskar att alla med olika funktionsvariationer skulle få från skolan. Så jag har redan från barnsben fått de verktyg och hjälpmedel jag har behövt för att fungera i samhället.

Sen jag blev medveten om den här sidan av mig själv så har jag funderat en hel del på vad det innebär att leva med ett autismspektrumtillstånd som asperger och tänkte dela med mig av tre insikter som jag har fått och som gäller många som lever med ett högfunktionerande autismspektrumtillstånd. Det är en väldigt bred diagnos som rymmer allt från personer som mig som inte har några problem att fungera i samhället till personer som behöver mycket och omfattande hjälpmedel och stöd för att klara vardagliga saker som att äta och tvätta sig. Det går därför inte, enligt mig, att ge generella insikter för alla som lever med autism.

1. Alla har inte en diagnos – och många som har en är inte öppna med det

Det finns många därute som precis som jag inte har fått sin diagnos eller sin medvetenhet förrän i vuxen ålder. Och det finns garanterar många som inte har fått den än. Och ännu fler som har en högfunktionerande version av asperger väljer att inte berätta om det alls. Det finns helt enkelt lika mycket stigman och fördomar om autism som runt alla andra neuropsykiatriska funktionsvariationer (det som många kallas psykiska sjukdomar). Många är rädda för att bli behandlade annorlunda och inte få samma möjligheter som normalfunktionella personer. Det gör också att man inte får rätt stöd och förståelse av sin omgivning.

Ett exempel är hur man bemöts eller fungerar på arbetsplatsen. Min chef och jag kan ha en öppen dialog om att jag har svårt att läsa, förstå och acceptera andras känslor. I min yrkesroll som projektledare är det väldigt viktigt att förstå mitt team och ge utrymme för dem att känna saker. Det är inte nödvändigtvis något jag själv gör och jag har ofta svårt att förstå varför känslor hör hemma på jobbet: om något är tufft eller jag har fått kritik jobbar jag på och fokuserar framåt. Men alla fungerar inte så och när jag är öppen med att jag har svårt för det så kan min chef, och mitt team, stötta mig i det.

2. Det är okej att inte vara som alla andra – men iblad kan man behöva förklara varför

Det här knyter återigen an till att vara öppen med sitt tillstånd: jag har alltid kännt att jag inte är som alla andra och jag vet att många andra med asperger känner likadant. Man ser ut som alla andra och har samma behov som alla andra, men man fungerar inte likadant. Och det är helt okej! Jag kommer aldrig vara en person som sitter i lunchrummet och skvallrar på lunchen, jag kommer alltid ha svårt att förstå och härma vissa sociala beteenden och jag mår dåligt, riktigt dåligt, av teamworkövningar som innebär att jag måste ta i andra människor. Och det är okej, men det blir lättare att vara annorlunda om de runtomkring en vet varför. Om mina kollegor känner till mitt tilllstånd så har de en förklaring till varför jag inte hänger i lunchrummet och börjar inte fundera på om det är för att jag inte tycker om dem.

3. Det går att använda diagnosen som ett verktyg för att fungera ännu bättre i samhället

Ingen ska behöva ändra på sin persolighet, men ibland kan man behöva tänka på hur man agerar för att få de resultat som man vill ha. Jag ser min medvetenhet om mitt autismspektrumtillstånd som en slags karta eller ett par glasögon som hjälper mig att se hur jag ska tänka och agera för att nå mina mål. Precis som man behöver sparka på en fotboll för att göra mål så behöver man bete sig på ett visst sätt med andra människor för att tillsammans uppnå saker. Jag kan ha svårt att emotionellt förstå känslor och sociala interaktioner, men om jag lägger ett rationellt perspektiv på det trillar poletten ned.

Exempelvis så förstår jag inte emotionellt varför person A kanske inte kan sadla om och jobba med nästa projekt sekunden efter jag har gett tuff kritik om ett första projekt utan behöver lite känsloutrymme och kanske en stunds skitsnack vid kaffebryggaren, för jag känner ju inte så när det händer mig. Om jag däremot ser det rationellt så kan jag göra kopplingen att om jag vill nå ett mål så är det viktigt att jag har person A med mig på grund av hennes kompetenser. För att kunna leverera behöver person A ha vissa förutsättningar, och en sådan är ett visst emotionellt utrymme. Tänker jag så blir det mycket mer logiskt för mig och jag kan ge det utrymmet och till viss mån interagera emotionellt.

Jag använder helt enkelt vetskapen om autismspektrumtillståndet för att hjälpa mig förstå hur jag behöver agera för att få det jag vill.

Nytt jobb: projektledare på Nyheter24gruppen

Nytt jobb: projektledare på Nyheter24gruppen

Jag har drivit eget företag i flera år och har älskat att vara min egen chef. Men ibland blir man erbjuden en utmaning och ett sammanhang som är för rolig för att säga nej till. Tidigare i år hände just det och sen ett par dagar tillbaka jobbar jag som projektledare på Creativeavdelningen på Nyheter24gruppen. Det innebär att mitt eget företagande ligger på is ett tag framöver.

Som projektledare kommer jag att arbeta både med externa kunder och våra egna siter Nyheter24, Modette.se och Fragbite. Det ska bli otroligt roligt och jag ser fram emot att vara en del av ett roligt, kreativt team i en bolagsfamilj som är väldigt duktiga på att driva engagemang och interaktioner hos en ung målgrupp.

På samma gång tänker jag passa på att börja blogga lite mer aktivt så att ni får följa min vardag i media- och reklambranschen. Tanken är att ge er möjlighet att se att det är fullt möjligt att leva ett normalt liv även om man är psykiskt sjuk, och att det rentav går att använda sig av de styrkor som många psykiska funktionsvariationer innebär i sitt arbetsliv.

Det känns extra roligt att bli en del av just Nyheter24gruppen för att ledningen har kommunicerat tydligt att de inte ser en psykisk funktionsvariation som ett problem så länge som man har en öppen dialog kring vad den innebär och hur man ska hantera det. Under hela intervjufasen diskuterade vi min sjukdom och hur den påverkar mig väldigt öppet, och vad jag behöver från en arbetsgivare för att kunna fungera på arbetsmarkaden.

Förutom superkrafterna som min bipolära sjukdom ger mig finns det en del utmaningar som framförallt min närmsta chef behöver hantera. Jag ska förska skriva ett eget inlägg om dem i nästa vecka och kolla med chefen om jag får göra en intervju med henne när vi har jobbat ihop ett tag, det kanske kan vara intressant för er att få läsa om arbetsgivarens perspektiv.

Bilden till inlägget är taget mitt emellan två scener i en reklamfilm som vi spelar in till ett kommande projekt på Fragbite. Just att jobba med reklam och rörligt är något av det roligaste jag vet och det känns kul att det är mycket av det i jobbet. Dagens outfit i mitt Capsule Wardrobeprojekt blev kjol från Lindex, blus från MQ, skor från Primark, glasögon från Rayban/Synsam och en ärvd klocka.

Tre fördelar med att anställa bipolära personer

Tre fördelar med att anställa bipolära personer

När man googlar på bipolär sjukdom eller stöter på den i populärkultur är bilden ofta mörk. Förvisso kreativa genier, men ändå opålitliga galningar som är farliga för sig själv och andra. Verkligheten ser annorlunda ut: en person som lever med bipolär sjukdom och tar hand om den med rätt mediciner och vård är mest som alla andra. Förutom att sjukdomen ofta medför ett par personlighetsdrag som kan vara en stor fördel i arbetet.

Simon Kyaga, som forskar vid Karolinska Institutet och är överläkare i psykiatri på Karolinska Sjukhuset, menar att vi skulle se fler innovationer om personer med psykiska sjukdomar inkluderades på arbetsmarknaden. I en intervju med Veckans Affärer förra veckan utvecklade han sina tankar och förklarade ett par fördelar som kommer av att anställa psykiskt sjuka personer. När det kommer till bipolär sjukdom finns det tre föredelar som jag tycker sticker ut lite extra:

1. En bipolär person ser inte boxen som andra kämpar med att tänka utanför

Forskning visar att personer med bipolär sjukdom ofta är mer kreativa än andra och det brukar sägas att vi har en förmåga att tänka utanför boxen på riktigt. Jag upplever snarare att jag inte ser boxen som andra försöker tänka utanför, vilket gör att jag inte begränsas av den. På jobbet kan den ibland bli en utmaning med att förklara idéer för andra som fortfarande är i boxen, men när man i ett team lär sig att kommunicera med varandra så brukar det lösa sig bra och det blir kreativa resultat som genererar affärsnytta.

2. En bipolär person har en energi och drivkraft utöver det vanliga

Forskningen visar också att personer med exempelvis adhd och bipolär sjukdom tenderar att i perioder pusha sig själv hårdare än andra och har en energi och drivkraft utöver det vanliga. Fokuseras den energin och drivkraften på rätt saker kan arbetsgivaren också förvänta sig resultat och leveraner utöver det vanliga. Utmaningen består i att hålla fokus på rätt sak istället för att springa på andra idéer, menn också att ge tid och möjlighet för återhämtning när det behövs. Jag upplever att jag ibland kan spurta ordentligt och göra en stor leverans, men att jag efteråt behöver totalt återhämtning i ett dygn eller två. Om man skapar en flexibilitet och planerar in det kan man skapa stora värden för kunder och uppdragsgivare och låta en person återhämta sig utan löneavdrag en dag eller två utan att det påverkar verksamheten negativt. Snarare kan man förvänta sig större skapade värden på kortare tid eftersom man drar nytta av den extra energin och drivkraften och förstår att den där extra dagen ledigt är kostnaden man får räkna med.

Läs också: tre saker att tänka på om du har en bipolär kollega.

3. en bipolär person är nöjd en kortare period och går snabbare vidare till nästa leverans

Under lång tid trodde man att personer med bipolär sjukdom kände en större tillfredställelse när de lyckades med något bra, till exempel en leverans på jobbet. Nu tycker sig forskarna se att det inte alls är så, utan att det snarare handlar om en avvikelse i award sensitivity som gör  att personer med bipolär sjukdom är tillfredställda en kortare tid och snabbare går vidare till nästa projekt och leverans. På en arbetsplats så innebär det att perioden efter en leverans när man inte riktigt kommer igång med nästa sak för att man levererade så jäkla bra blir kortare. Jag känner igen det själv från när mitt team har levererat ett projekt och jag studsar av lycka för att få börja med nästa, medan teamet gärna vill få pusta ut lite. Och det ligger just utmaningen: att dra nytta av det fokus personen med bipolär sjukdom har att hoppa på nästa projekt och samtidigt ge övriga anställlda tid för återhämtning och att njuta av prestationen. För mig som ofta leder projekten går det ihop genom att jag får en eller ett par dagar på mig att förbereda uppstarten av nästa projekt och ligger några steg före när teamet är redo att hoppa på.

Friskt vågat – hälften vunnet

För arbetsgivare och samhället i stort finns det stora företagsekonomiska vinster att hämta om man inkluderar psykiskt sjuka personer i arbetslivet i en större omfattning – det gäller bara att våga. Risken kanske är lite högre, men de möjliga vinsterna är stora. För de flesta handlar det om att göra små justeringar på arbetsplatsen och att förstå att många psyiskt sjuka är som alla andra. I mitt fall brukar jag säga att det inte är någon större skillnad på mig och en person som lever med diabetes: så länge jag äter rätt, rör på mig och tar mina mediciner fungerar jag som alla andra. Förutom de där fördelarna som beskrivs här över.

Jag märker också att min bipolära sjukdom gör mig till en bättre entreprenör, och har skrivit ett inlägg om det och vad personer som inte har sjukdomen kan lära sig från den för att också bli bättre entreprenörer.

Tre sätt som min bipolära sjukdom har gjort mig till en bättre entreprenör

Tre sätt som min bipolära sjukdom har gjort mig till en bättre entreprenör

När jag skriver det här är det nästan tre år sen jag fick min diagnos och mitt liv har ändrats mycket. Framför allt har jag lärt känna sjukdomen, hittat en medicinering som gör mig stabil och skapat en arbetsvardag som ger mig rätt förutsättningar för att kunna må bra. En av de viktigaste sakerna jag har lärt mig de här åren är att det inte bara går att leva sig drömliv om man lever med bipolär sjukdom, det går att leva sitt drömliv – inte bara trots sjukdomen utan tack vare den.

I mitt fall för sjukdomen med sig många positiva personlighetsdrag som är till nytta i min vardag som entreprenör. Jag har mycket energi, vågar ta mig an utmaningar, är kreativ, ser inte boxen som andra kämpar med att tänka utanför och räds inte att ta ledarpositioner. Men att leva med sjukdomen har också gett mig lärdomar som alla kan dra nytta av, oavsett om de har en psykisk funktionsvariation eller inte. Här är tre sätt som min bipolära sjukdom har gjort mig till en bättre entreprenör:

1. Jag känner mig själv och vet mina gränser

Den första lärdomen är att jag känner mig själv och mina gränser väldigt väl. Eftersom jag aldrig vet hur jag kommer att må när jag vaknar har jag fått lära mig att läsa alla tecken som min kropp ger mig och dagligen utvärdera hur jag mår, vad jag klarar av att göra just den dagen och hur långt jag kan pusha mig själv. Vissa dagar finns det inget stopp på energin och kreativiteten, medan jag andra dagar knappt klarar av att läsa min mail.

Genom att känna mig själv och ge mig utrymme att bara göra det jag har förmåga till den dagen så pressar jag mig aldrig för hårt. Om jag gjorde det skulle det med stor sannolikhet kunna utlösa en depressiv episod och min förmåga att jobba skulle minska kraftigt. Istället är jag medveten om att min vardag är en balansgång och att det i mångt och mycket handlar om att både ge och ta. Har jag gett mycket i en period så måste jag planera in en lugn period. Har jag en dag med mycket externa möten och situationer där jag måste leverera, så behöver nästa dag bestå av återhämtning.

Jag vet vad som triggar både manier och depressioner och försöker planera så att jag undviker det.

Ett konkret sätt att göra det är att bestämma ett antal timmar som får användas till mötern och externa aktiviteter varje vecka. Om jag får fler förfrågningar än vad som får plats får de hamna en annan vecka. Jag planerar också in återhämtning och egentid, och ser till att hålla mig till det.

2. Jag är förberedd på upp och nedgångar

Alla har upp och nedgångar i livet. Från de små dagliga som att man känner sig trött eller exalterad, till de stora när allt i livet är underbart eller när man går igenom en kris. Men de flesta lever sitt liv utan att tänka på att det dåliga stunderna kommer att komma.

Det är en lyx som jag inte kan unna mig: jag vet att efter bra perioder kommer dåliga, och att jag kommer att ha perioder när jag inte kan ta mig upp ur sängen. Det innebär att jag måste planera för att det kan komma en dålig period och ha en plan B, C, D och E. I mitt fall driver jag ett företag med anställda och kunder, och deras vardag måste fungera även om jag är sjuk.

Jag har också lärt mig att det är skillnad på att veta att det kommer att komma dåliga stunder och ha en krisberedskap, och att hela tiden gå runt och vara stressad och rädd. Man måste tillåta sig själv att njuta av nuet och vara glad, men att ha en krisberedskap kommer att göra att du och ditt företag är bättre förberedda på att hantera de kriser som kommer.

3. Jag vet att det blir bättre igen

Det tredje sättet som min bipolära sjukdom har gjort mig till en bättre entreprenör har helt och hållet att göra med tro på mig själv att göra. Något som är lätt att skriva men svårt att göra:

Jag vet att oavsett hur mörkt det blir eller hur långt ned jag ramlar så kommer jag att ta mig upp igen. Alltid. Oavsett.

Och jag talar med erfarenhet: i maniska episoder har jag förstört mitt liv på alla sätt som går att tänka sig. Från förhållanden till att maxa kreditkorten och inte ha pengar till att betala hyran eller köpa mat till att köra bolag i botten och ha kvar banklån utan någon inkomst i bolaget. Jag har legat inlagd för suicidtankar och suttit där med tabletterna i  handen.

Men jag har alltid tagit mig upp igen.

Och vetskapen om att det alltid finns en väg ut ur problemen, även om det är svårt och tufft, gör att det är lättatre att ta sig igenom de stunderna. Och det gör det lättare för mig att våga ta risker och göra nödvändiga satsningar för att följa mina drömmar.