Tre saker att tänka på om du har en kollega med Asperger

Tre saker att tänka på om du har en kollega med Asperger

Att ha en kollega med Asperger kan vara klurigt och ge utmaningar på jobbet. Jag har tidigare berättat att jag lever med Asperger och som med alla som har en funktionsnedsättning så fungerar jag lite annorlunda jämfört med andra. Det gör att jag behöver ha stöd, extra hjälpmedel och ibland hjälp med förståelse på arbetsplatsen. Till skillnad från om man har en fysisk funktionsnedsättning där man ex kan få en rullstolsramp eller tillgänglighetsanpassad arbetsplats så handlar det stödet mycket om hjälp med att förstå vissa beteenden och stöd i sitt eget.

Eftersom alla är olika och Asperger är en dold funktionsnedsättning så kan det både vara svårt att veta hur man ska agera och hjälpa en kollega med Asperger, och att veta vad just den personen behöver eftersom det skiljer sig åt. Jag har identifierat tre områden där min Asperger ger mig utmaningar på jobbet och som mina kollegor behöver tänka på eller hjälpa mig med. Så här är tre saker som man kan behöva tänka på om man har en kollega med Asperger:

1. En kollega med Asperger kan ha svårt att förstå och identifiera känslor

Jag, och många andra med Asperger, är väldigt rationella och har lätt att koppla bort prestation från person samt se rationella sammanhang. På jobbet ger det ibland vissa svårigheter. Ett exempel är hur man hanterar kritik eller konflikter. Så länge jag rationellt förstår kritik som riktas mot mig så påverkar den inte mina känslor, vilket gör att jag har svårt att förstå att andra har svårt för kritik eller behöver få utrymme att känna saker. Samma sak gäller att förstå och ge utrymme för känslor vid tuffa beslut eller förändringar. Om jag rationellt förstår att någons idé är bättre än min eller att budgeten inte längre tillåter ett projekt så köper jag det rakt av, medan en kollega kan bli ledsen eller upprörd om hens idé inte vinner. Det är i grund och botten något bra: man ska tillåtas att känna känslor på jobbet – jag har bara svårt att förstå det.

Men det kan även ställa till med utmaningar åt andra hållet: om någon tar ett beslut som jag inte tycker är rationellt (utifrån mitt perspektiv) så kan jag bli väldigt upprörd och ha svårt att acceptera beslutet hur mycket jag än försöker. Jag får helt enkelt inte ihop mina känslor med mitt behov av rationalitet. Då är det viktigt att någon hjälper mig att förstå att det kan vara minst lika legitimt att ta ett beslut utifrån emotionella och mjuka faktorer, ex att ett team inte är redo för en förändring, som ifrån hårda faktorer som budgetläge och nyckeltal.

2. En kollega med Asperger kan göra ha svårt att förstå ironi och skämt

En annan sak som ofta blir tydligt för mig är att jag har svårt att förstå ironi och skämt. Ett skämt kan jag ofta identifiera men ironi är extremt svårt för mig att upptäcka. Jag tror helt enkelt att folk säger vad de menar och förstår varken rationellt eller emotionellt varför man skulle säga något man inte menar. Hur ska mottagaren veta vad som är sanning och vad som är skämt?

Alla har mer eller mindre lätt att uppfatta ironi och det är inte alltid det hör hemma på en arbetsplats, men för mig är det helt enkelt omöjligt. Till skillnad från att förstå behovet av att ge emotionellt utrymme i arbetsvardagen är ironi inte heller något jag verkar kunna lära mig. Det är helt enkelt för svårt att uppfatta de subtila ändringarna i tonläge och kroppsspråk. För mina kollegor innebär det att de behöver tänka på att inte vara ironiska med mig. De behöver också säga till att ”Men Therèse, nu var jag ironisk” om de tycker att jag reagerar konstigt eller gör något som jag uppfattade att de ville att jag skulle göra men som egentligen var ett skämt.

Läs också: Tre insikter om att leva med Asperger

3. En kollega med Asperger kan ha svårt att delta i sociala interaktioner

Jag kan också ha svårt att förstå behovet av vissa sociala interaktioner och varför de är viktiga vilket kan göra att jag har svårare att bli en del av ”gänget”. Till exempel har jag oftast inget behov av att koppla bort på lunchrasten och sitta och prata med kollegor. Det betyder inte att jag inte tycker om mina kollegor eller att jag inte vill umgås med dem – det betyder bara att jag inte behöver koppla bort och eventuellt har något som jag tycker är mer prioriterat att göra. Till exempel att avsluta ett projekt eller svara på mail så att jag kan gå hem tidigare.

En annan situation där det kan märkas är att jag enkelt pratar mycket om mig och vad jag gör när någon frågar, men inte ställer samma fråga tillbaka. Det beror inte på att jag inte vill veta mer, utan att jag till exempel tänker att om någon vill att jag ska veta något om det så berättar de det utan att jag frågar. På samma sätt kan det ibland tyckas konstigt att jag berättar något helt orelaterat om mig själv eller byter ämne till något jag gjort, för då tänker jag helt enkelt att det är något som den jag pratar med borde veta.

Läs också: Jag är psykiskt sjuk – men jag är mest som alla andra.

Mer om Asperger

För dig som vill läsa mer om vad Asperger är rekommenderar jag att titta in hos 1177 som ofta har bra information om olika sjukdomar och funktionsnedsättningar.

Att vara psykiskt sjuk är först och främst en nackdel

Att vara psykiskt sjuk är först och främst en nackdel

Jag har alltid varit öppen med att jag är psykiskt sjuk. En viktigt anledning till det är att jag vill förändra bilden av att vara psykiskt sjuk. Ett sätt att göra det är att berätta om de fördelar som vissa sjukdomar kan innebära och hur man kan göra dem till sina superkrafter. Men idag, när det är World Bipolar Day, så vill jag vara tydlig med att en psykisk sjukdom först och främst är en nackdel.

 Trendigt att vara ett kreativt geni

Jag lever med bipolär sjukdom typ II. Det är en sjukdom där det finns många positiva sidor som anses vara särskilt attraktiva. Till exempel så är personer med bipolär sjukdom ofta mer kreativa än andra, blir naturliga ledare och ser inte boxen som andra kämpar med att tänka utanför. Ibland kallas det The CEO Disease eller The Entrepreneur Disease för att många framgångsrika ledare, till exempel Winston Churchill och Richard Branson, har haft sjukdomen. Vissa amerikanska tidningar rapporterar att det, tack vara serier som ex Homeland, börjar bli trendigt att ha en bipolär sjukdom. Anledningen? Myten om det kreativa geniet.

En av världens tio mest handikappande sjukdomar

Men man får inte glömma att bipolär sjukdom, och andra psykiska sjukdomar, först och främst är en nackdel. De fördelar som en sjukdom kan ge uppkommer först när man har en fungerande medicinering och rätt stödsystem. Och inte ens då är det säkert att du får dem: de hör också till din personlighet. Det är dessutom bara en liten del av varför en psykisk sjukdom först och främst är en nackdel.

En annan är de stigman och fördomar som finns om psykiskt sjuka och psykiska sjukdomar. Som jag har skrivit om tidigare tänker man att någon som är psykiskt sjuk är väldigt annorlunda och till och med opålitlig och farlig både för sig själv och för andra. De allra flesta vill inte bo granne med någon som är psykiskt sjuk, ännu färre vill jobba med eller anställa någon med psykisk ohälsa och att bli accepterad av sin partners familj – om man ens hittar en parter – kan vara en riktig pärs.

Att vara psykiskt sjuk påverkar hela ditt liv

Till syvende och sist är det dock den inverkan som en psykisk sjukdom har på ditt liv som gör det till en nackdel. Om jag ser till mig och min bipolära sjukdom så vet jag aldrig hur jag kommer att må. Jag kan vakna en morgon och vilja ta livet av mig utan att något har ändrats i mitt liv eller utan att jag ens vet varför. Jag kan också vakna och tro att jag är oövervinnelig och inte ha någon impulskontroll, vilket kan försätta både mig och andra i fara. Med medicin blir risken betydligt mindre och i just mitt fall är både depressioner och manier bortmedicinerade.

Men då hänger det på att jag varje dag tar ett stort antal mediciner som både påverkar min ekonomi och sliter på min kropp. Som tur är bor vi i Sverige och högkostnadsskyddet gör att jag bara behöver betala ett par tusenlappar om året för mina mediciner. Men de tusenlapparna hade jag hellre lagt på annat och den kostnad jag är för samhället ska vi inte ens prata om. Medicinerna och sjukdomen ger även upphov till andra sjukdomar som metabolt syndrom (förstadium till diabetes) och PCSO (oregelbunden mens och svårigheter att bli gravid), som kräver andra mediciner och läkarbesök.

Psykisk sjukdom är alltid först och främst en nackdel

Så ja, att vara psykiskt sjuk är alltid först och främst en nackdel och trots eventuella egenskaper som förstärks av min sjukdom skulle jag alltid, varje dag i veckan, välja att vara frisk. Både för min kropps skull och för att slippa samhällets fördomar och rädslor.

Jag är psykiskt sjuk – men jag är mest som alla andra

Jag är psykiskt sjuk – men jag är mest som alla andra

Jag är psykiskt sjuk, men till skillnad från vad många verkar tro så innebär det inte att jag är särskilt annorlunda eller dum i huvudet. Den missuppfattningen var en av anledningarna till att jag valde att berätta öppet om min bipolära sjukdom för tre år sen. Då var det inte många som pratade om psykisk ohälsa över huvud taget. Idag ser det annorlunda ut och särskilt unga kvinnor lyfter psykisk ohälsa som ett av de viktigaste ämnena att prata mer om.

För mig som lever med psykisk ohälsa och en funktionsvariation som räknas som en av världens tio mest handikappande sjukdomar är det en positiv utveckling på många sätt. I grund och botten handlar det om att ju fler vi är som pratar om psykisk ohälsa och psykiska sjukdomar, desto lättare blir det att krossa fördomar och göra något åt okunskapen. Två av de fördomar som jag upplever är allra vanligast är att om man är psykiskt sjuk så är man väldigt annorlunda eller rent av dum i huvudet.

”Men du är ju mest som alla andra”

Bilden av psykiskt sjuka som dumma i huvudet, labila, opålitliga, farliga och galna är vanlig. Jag kan bara spekulera i vad den kommer ifrån och konstatera att det är en bild som späs på både av populärkultur och av media. I grund och botten handlar det säkert om rädsla och okunskap: de flesta vet mer om fysiska sjukdomar än om psykiska och många kan inte ens nämna en psykisk sjukdom. Det trots att undersökningar visar att så många som 40% av alla som lever i Sverige är drabbade av någon form av psykisk ohälsa. Det är så många att Folkhälsomyndigheten räknar det som vår tids största folkhälsoproblem.

All psykisk ohälsa är inte orsakat av psykiska sjukdomar. En del beror på andra faktorer som stress, socioekonomiska faktorer, otrygghet, mobbning och trakasserier eller andra yttre faktorer. Men många fler än vad de flesta tror lever med en psykisk sjukdom av något slag. Och på de allra flesta märks det inte utåt, särskilt inte om du inte tillhör den närmsta kretsen.
Jag får ofta höra att ”Jaha, är du psykiskt sjuk? Men du är ju mest som alla andra!”

Och det är ju sant: jag är mest som alla andra. Särskilt när jag tar mina mediciner och lyssnar på mitt läkarteam. Det varierar såklart från sjukdom till sjukdom, men med rätt stöd och rätt medicinering märks min bipolära sjukdom inte av. Om jag däremot skulle sluta ta mina mediciner skulle det märkas snabbt.

”Du ser ju ut som vem som helst”

En annan fördom är att det skulle synas rent fysiskt att man är psykiskt sjuk. Här vet jag inte heller vart fördomen kommer ifrån, men det hänger säkert ihop med att fördomen om att man är annorlunda och då måste se annorlunda ut. Någon gång har jag frågat vad personen menar med kommentaren och förklaringarna har varierat. Ett svar har varit att det måste synas på något sätt, kanske i ögonen. Och många har svarat att ”men du klarar ju av att ta hand om dig själv, men hygien och sånt”. Kanske är det populärkulturen som spökar här också, att vi är vana att se filmer med inlagda personer som går i sjukhussärkar och otvättat hår.

Men en psykisk sjukdom är just en psykisk sjukdom. Det är inget som är fysiskt annorlunda med oss, bortsett från vissa sjukdomar som beror på avvikelser i ex hormoner eller signalämnen. Så varför skulle vi då se annorlunda ut?

Tänk på det – så kan du hjälpa den som är psykiskt sjuk

Båda de sakerna, att psykisk sjukdom och även psykisk ohälsa oftast varken syns eller märks, är något att tänka på. Om du ser att någon är sjuk så har du lättare att stötta och hjälpa till. Du ser om en person sitter i rullstol, hoppar på kryckor eller är har andra fysiska attribut som tyder på sjukdom. Men oftast varken märker du eller ser om en psykiskt sjuk person är sjuk. Det betyder inte att vi inte behöver ha hjälp och stöttning i vår vardag. Det handlar inte om rullstolsramper eller hjälp att hålla upp en dörr, men det kan handla om att inte bli tvingad till fysiska teamworkingaktiviteter med kollegor, att hålla spontana tag eller bara att få höra orden: det är okej om du vill gå undan en stund.

Det är särskilt viktigt för att fler ska våga berätta om sin psykiska ohälsa, att slippa mötas av fördomarna, och istället få frågan: vad kan jag göra för att hjälpa dig när det behövs?

Tre insikter om att leva med Asperger och Autismspektrumtillstånd

Tre insikter om att leva med Asperger och Autismspektrumtillstånd

Som Lisa skrev är det sart april och då börjar asperger-, autism- och adhd-medvetenhetens månad. Även om det inte är någon hemlighet att jag lever med autismspektrumtillståndet asperger så är det inget jag har valt att berätta lika aktivt om som min bipolära diagnos. En anleding är att det är ganska nytt och en annan att det inte förändrar så mycket i mitt liv. Men jag har pratat lite om det, bland annat i Hillevi Wahls podcast som du kan hitta här.

När jag fick min bipolära diagnos vände det upp och ned på hela mitt liv. Jag kan inte leva ett bra liv utan att medicinera min bipolära sjukdom och det är mycket att tänka på med den. Det är en diagnos där jag aktivt måste göra något varje dag för att hantera den. För mig är det inte så att leva med asperger. Det är mer än förklaring på varför jag är som jag är, något som kan hjälpa mig att förstå både mig själv och omvärldens reaktioner på mina handlingar. Men asperger är inte något jag kan fixa eller behöver medicinera. Det bara är.

Men innan det blir en känslostorm från personer som har eller är nära en person med autismspektrumtillstånd börjar rasa så vill jag förtydliga att det är så det är för mig. Och jag har haft tur: jag har, precis som min bipolära diagnos, en högfunktionell variant av tillstånden. Min asperger upptäcktes inte ens förrän jag var 27 (!) och jag har inte fått en formell utredning. En aspergerutredning är lång och särskilt svår när man är vuxen, och eftersom jag inte behöver några hjälpmedel eller stödpersoner för att leva ett bra liv vet jag inte riktigt vad en formell diagons skulle tillföra till mig. Mitt vårdteam är övertygade om att det är så, och en diagnos skulle bara vara ett par ord i min journal.

Jag vill också understryka att jag har haft ovanligt bra förutsättningar. Nästan hela min släkt är lärare, rektorer, pedagoger eller psykiatriker. För mig har det inneburit att de har kunnat se vilket stöd både jag och mina syskon (som inte har några diagnoser) har behövt för att lyckas med det vi vill göra och sen har de gett mig det. Det har inneburit att jag redan från födseln har fått all den stöd och all den hjälp som jag önskar att alla med olika funktionsvariationer skulle få från skolan. Så jag har redan från barnsben fått de verktyg och hjälpmedel jag har behövt för att fungera i samhället.

Sen jag blev medveten om den här sidan av mig själv så har jag funderat en hel del på vad det innebär att leva med ett autismspektrumtillstånd som asperger och tänkte dela med mig av tre insikter som jag har fått och som gäller många som lever med ett högfunktionerande autismspektrumtillstånd. Det är en väldigt bred diagnos som rymmer allt från personer som mig som inte har några problem att fungera i samhället till personer som behöver mycket och omfattande hjälpmedel och stöd för att klara vardagliga saker som att äta och tvätta sig. Det går därför inte, enligt mig, att ge generella insikter för alla som lever med autism.

1. Alla har inte en diagnos – och många som har en är inte öppna med det

Det finns många därute som precis som jag inte har fått sin diagnos eller sin medvetenhet förrän i vuxen ålder. Och det finns garanterar många som inte har fått den än. Och ännu fler som har en högfunktionerande version av asperger väljer att inte berätta om det alls. Det finns helt enkelt lika mycket stigman och fördomar om autism som runt alla andra neuropsykiatriska funktionsvariationer (det som många kallas psykiska sjukdomar). Många är rädda för att bli behandlade annorlunda och inte få samma möjligheter som normalfunktionella personer. Det gör också att man inte får rätt stöd och förståelse av sin omgivning.

Ett exempel är hur man bemöts eller fungerar på arbetsplatsen. Min chef och jag kan ha en öppen dialog om att jag har svårt att läsa, förstå och acceptera andras känslor. I min yrkesroll som projektledare är det väldigt viktigt att förstå mitt team och ge utrymme för dem att känna saker. Det är inte nödvändigtvis något jag själv gör och jag har ofta svårt att förstå varför känslor hör hemma på jobbet: om något är tufft eller jag har fått kritik jobbar jag på och fokuserar framåt. Men alla fungerar inte så och när jag är öppen med att jag har svårt för det så kan min chef, och mitt team, stötta mig i det.

2. Det är okej att inte vara som alla andra – men iblad kan man behöva förklara varför

Det här knyter återigen an till att vara öppen med sitt tillstånd: jag har alltid kännt att jag inte är som alla andra och jag vet att många andra med asperger känner likadant. Man ser ut som alla andra och har samma behov som alla andra, men man fungerar inte likadant. Och det är helt okej! Jag kommer aldrig vara en person som sitter i lunchrummet och skvallrar på lunchen, jag kommer alltid ha svårt att förstå och härma vissa sociala beteenden och jag mår dåligt, riktigt dåligt, av teamworkövningar som innebär att jag måste ta i andra människor. Och det är okej, men det blir lättare att vara annorlunda om de runtomkring en vet varför. Om mina kollegor känner till mitt tilllstånd så har de en förklaring till varför jag inte hänger i lunchrummet och börjar inte fundera på om det är för att jag inte tycker om dem.

3. Det går att använda diagnosen som ett verktyg för att fungera ännu bättre i samhället

Ingen ska behöva ändra på sin persolighet, men ibland kan man behöva tänka på hur man agerar för att få de resultat som man vill ha. Jag ser min medvetenhet om mitt autismspektrumtillstånd som en slags karta eller ett par glasögon som hjälper mig att se hur jag ska tänka och agera för att nå mina mål. Precis som man behöver sparka på en fotboll för att göra mål så behöver man bete sig på ett visst sätt med andra människor för att tillsammans uppnå saker. Jag kan ha svårt att emotionellt förstå känslor och sociala interaktioner, men om jag lägger ett rationellt perspektiv på det trillar poletten ned.

Exempelvis så förstår jag inte emotionellt varför person A kanske inte kan sadla om och jobba med nästa projekt sekunden efter jag har gett tuff kritik om ett första projekt utan behöver lite känsloutrymme och kanske en stunds skitsnack vid kaffebryggaren, för jag känner ju inte så när det händer mig. Om jag däremot ser det rationellt så kan jag göra kopplingen att om jag vill nå ett mål så är det viktigt att jag har person A med mig på grund av hennes kompetenser. För att kunna leverera behöver person A ha vissa förutsättningar, och en sådan är ett visst emotionellt utrymme. Tänker jag så blir det mycket mer logiskt för mig och jag kan ge det utrymmet och till viss mån interagera emotionellt.

Jag använder helt enkelt vetskapen om autismspektrumtillståndet för att hjälpa mig förstå hur jag behöver agera för att få det jag vill.

Nytt jobb: projektledare på Nyheter24gruppen

Nytt jobb: projektledare på Nyheter24gruppen

Jag har drivit eget företag i flera år och har älskat att vara min egen chef. Men ibland blir man erbjuden en utmaning och ett sammanhang som är för rolig för att säga nej till. Tidigare i år hände just det och sen ett par dagar tillbaka jobbar jag som projektledare på Creativeavdelningen på Nyheter24gruppen. Det innebär att mitt eget företagande ligger på is ett tag framöver.

Som projektledare kommer jag att arbeta både med externa kunder och våra egna siter Nyheter24, Modette.se och Fragbite. Det ska bli otroligt roligt och jag ser fram emot att vara en del av ett roligt, kreativt team i en bolagsfamilj som är väldigt duktiga på att driva engagemang och interaktioner hos en ung målgrupp.

På samma gång tänker jag passa på att börja blogga lite mer aktivt så att ni får följa min vardag i media- och reklambranschen. Tanken är att ge er möjlighet att se att det är fullt möjligt att leva ett normalt liv även om man är psykiskt sjuk, och att det rentav går att använda sig av de styrkor som många psykiska funktionsvariationer innebär i sitt arbetsliv.

Det känns extra roligt att bli en del av just Nyheter24gruppen för att ledningen har kommunicerat tydligt att de inte ser en psykisk funktionsvariation som ett problem så länge som man har en öppen dialog kring vad den innebär och hur man ska hantera det. Under hela intervjufasen diskuterade vi min sjukdom och hur den påverkar mig väldigt öppet, och vad jag behöver från en arbetsgivare för att kunna fungera på arbetsmarkaden.

Förutom superkrafterna som min bipolära sjukdom ger mig finns det en del utmaningar som framförallt min närmsta chef behöver hantera. Jag ska förska skriva ett eget inlägg om dem i nästa vecka och kolla med chefen om jag får göra en intervju med henne när vi har jobbat ihop ett tag, det kanske kan vara intressant för er att få läsa om arbetsgivarens perspektiv.

Bilden till inlägget är taget mitt emellan två scener i en reklamfilm som vi spelar in till ett kommande projekt på Fragbite. Just att jobba med reklam och rörligt är något av det roligaste jag vet och det känns kul att det är mycket av det i jobbet. Dagens outfit i mitt Capsule Wardrobeprojekt blev kjol från Lindex, blus från MQ, skor från Primark, glasögon från Rayban/Synsam och en ärvd klocka.