Jag kan andas för första gången i mitt liv

Jag kan andas för första gången i mitt liv

Just nu diskuteras rökförbudet flitigt, särskilt med fokus på om det faktiskt gör någon skillnad. Och som astmatiker kan jag konstatera att på lagens andra dag så gör det i alla fall skillnad för mig!

En sån här liten kompis har varit med mig konstant sen jag var liten. Och använts flera gånger om dagen. Men inte idag. Efter två timmars strosande i centrala Stockholm insåg jag att jag kunde andas bättre än normalt och inte hade använt inhalatorn en enda gång.

Jag såg mig omkring och insåg att det sannolikt har att göra med att såväl Hamngatan som Drottninggatan plötsligt var nästan helt fria från rökare. Äntligen kan jag röra mig fritt i city utan att behöva ta medicin minst en gång i timmen, oftast tätare än så. Och då har jag inte ens svår astma. Äntligen!

Jag slipper ta medicin för att andra människor gör valet att röka.

Min inställning till rökning är att det är varje myndig individs rättighet att själv bestämma om hen vill inhalera gifter och sakta förkorta sitt liv, så länge det inte drabbar tredje part. Problemet är att det under lång tid har drabbat tredje part. Både oss som redan har sjukdomar som påverkar luftvägarna, men även alla dem som riskerar Kol och andra sjukdomar genom sekundär rökning.

Man kan absolut diskutera hur tillämpbar den nya lagen är och om det inte borde vara upp till varje enskild näringsidkare om rökning ska vara tillåtet på deras uteserveringar. Men att offentliga entréer, kollektivtrafik, idrottsplatser och lekplatser är rökfria är faktiskt bara fantastiskt!

Söndagsutflykt till Nynäshamn

Söndagsutflykt till Nynäshamn

Här tickar tiden på sakta men säkert. Det känns som att jag mest sover hela dagarna för att försöka ta igen det jag missar på nätterna. Eller missar och missar, som jag säger till mina läkare: jag är trött och har varken problem med att somna eller att sova. Men när jag vaknar var 90:e minut och behöver gå på toaletten så får jag ingen djupsömn. Och att ta starkare sömntabletter är inget alternativ för då känns det som att jag skulle kissa i sängen istället och det har jag faktiskt ingen lust med.

Så jag sover när jag kan sova och ligger i skuggan eller poolen och vilar resten av tiden. Men det gör mig galen: jag är van att jobba och ha fullt upp hela dagarna och nu tar jag mig knappt upp för trappen till ovanvåningen själv – vilket gör att det känns som att jag klättrar på väggarna. Det är på den nivån att jag undviker det så mycket jag bara kan om M inte är hemma och kan knuffa upp mig.

I veckan ska jag försöka komma på lite projekt som jag kan göra stillasittande – och med tanke på att det ska spöregna i Stockholm hela veckan så känns det extra passande. Med det i åtanke och att det känns som att jag är fastkedjad till vår altan tvingade jag mig iväg på en liten söndagsutflykt till Nynäshamn idag. Det är tufft att gå till och från pendeln här hemma men där stannar den precis i hamnen och på alldeles lagom avstånd för att äta lite rökta räkor och glass. Men det kan ha blivit sommarens sista utflykt för så fort vi kom hem blev jag så trött att jag somnade.

Behöver jag ens säga att jag är rysligt trött på att vara gravid nu? Läkarnas förslag om tidig igångsättning känns allt mer lockande.

Min graviditet V30 + V31

Min graviditet V30 + V31
Förut trodde jag att gravidmagar alltid var superrunda, men för det mesta av tiden har de en helt annan form. Vår lilltjej gillar att trycka ena axeln mot väggen av magen och då blir magen superspetsig istället…

Att det är lite tyst här just nu är helt enkelt för att jag inte mår särskilt bra för tillfället. Sömnen strular enormt som jag skrev om i förra inlägget och mitt mående går lavinartat utför. Det blir exponentiellt värre för varje dag men nu är i alla fall det sista avslutat på jobbet bortsett från avtackning och något möte, så nu blir det sjukskrivning och föräldraledighet. Det kanske inte låter helt fel att vara ledig på sommaren, och det är klart härligare att vara sjuk nu när man kan sova i trädgården än på vintern. Men allra mest önskade jag att jag mådde bra.

Hur mår jag?

För bra mår jag verkligen inte. Om man bortser från sömnproblemen och att de har gett mig början på ett depressivt skov så börjar graviditeten bli väldigt jobbigt. Dels är jag mentalt utmattad och skittrött på att vara gravid – vi gjorde insättningen som ledde till graviditeten den 3:e december och fem veckor innan den gjorde vi vår första insättning. Så bortsett från en tung mensvecka efter misslyckad insättning har jag levt som eller varit gravid sen början av november. Och innan det var det fjorton månader med jobbiga hormonbehandlingar. Så jag är sinnessjukt trött på att vara gravid och att ha en massa extra hormoner i min kropp.

Dessutom börjar det bli fysiskt tungt: jag tar mig knappt upp ur sängen, måste ha hjälp upp från soffan och om jag ska ta mig upp för trappen hemma för M gå bakom och knuffa mig. Att ta sig hem från pendeln är inte att tänka på – det är en alldeles för lång uppförsbacke. Eller att gå mer än fem minuter i sträck – i väldigt långsamt tempo. Jag har ont i ryggen och höfterna, brösten är tunga och läcker mjölk och lilltjejen har fixerat sig så att det är som att någon har en isborr som trycker ned i mitt underliv.

MEN. Trots att det är tungt, gör ont och är allmänt utmattande att vara gravid är jag otroligt tacksam. Ju närmre BF vi kommer desto mer sjunker det in att vi har en liten bebis på väg, och att det inte alls var säkert att det skulle bli så. Vårt lilla julmirakel. Så jag gör det bästa av situationen: sover i trädgården, badar i den lilla plaskpoolen som jag fått och blir bortskämd både av M, våra familjer och våra vänner.

Hur mår bebisen?

Men lilltjejen mår i alla fall toppen! Ett par rundor har hon skrämt oss genom att hålla sig still i flera timmar, men så fort vi kommit in på förlossningen för kontroll så börjar hon sparka som bara den. Vi har gjort ett tillväxtultraljud som visade att hon är 10% mindre än normalkurvan, men fortfarande i intervallet för vad som är okej. Och jag är inte särskilt förvånad – i min släkt får man små barn. På fredag är det dags för nästa tillväxtultraljud.

Sen får vi se hur länge hon får vara kvar i magen, mår jag såhär så vill de sätta igång oss tidigt för att minska risken för en graviditetsdepression för mig. Men det vet vi mer om först i mitten av juli, fram tills dess är vi inställda på en augustibebis.

Kampen mot ljuset

Kampen mot ljuset

Just nu är det lite kämpigt. Sommaren är äntligen här men med den kommer också en av de tuffaste perioderna för mig: de ljusa nätterna. Sömnen är en av de viktigaste sakerna för att hantera min bipolära sjukdom och när det är ljust dygnet runt har jag svårt att sova. Det beror delvis på att det är varmt och ljust, dels på att jag som så många andra med bipolär sjukdom har problem med mina cirkadiska klockgener.

Det är de generna som fungerar som vår inre klocka som styr dygnsrytmen och berättar när vi ska bli trötta. Min inre klocka går helt fel och förstår verkligen inte att ett dygn har 24 timmar. Så normalt är jag väldigt beroende av att det blir mörkt på kvällen för att kunna bli trött och så enkelt är det ju inte nu. Det hjälper inte riktigt med mörkläggningsgardiner heller eftersom sömnprocessen påbörjas flera timmar innan man går och lägger sig – och då är det lika ljust som mitt på dagen. Så att somna är svårt, trots mediciner och alla möjliga hjälpmedel. Och då märker jag direkt på mitt mående att jag är på väg mot ett skov. Förhoppningsvis kan jag få ordning på sömnen innan det bryter ut.

Dessutom blir det lite kaos i kroppen rent generellt när de cirkadiska klockgenerna är ur rytm eftersom de styr en massa andra kroppsfunktionern också, till exempel när man ska bli hungrig eller när tarmarna ska jobba. Så allt är lite rubbat just nu och det hjälper inte direkt till att vara höggravid. För mig innebär det att jag nog går på föräldraledighet eller sjukskriver mig en månad tidigare än beräknat. Och att vara ledig hela juli är kanske inte så fruktansvärt ändå, även om jag gärna hade mått så bra att jag orkade jobba.

Nudity is not porn

Nudity is not porn

Jag trodde aldrig att jag skulle publicera en nakenbild på mig själv i sociala medier, men just nu händer något som är värt att uppmärksamma.

Instagram har ändrat sin algoritm och klassar bilder på helt eller delvis nakna kvinnokroppar som ”sexual suggestive” och döljer dem från hashtagflöden och i vissa fall spärrar konton från att synas även om man söker efter dem.

Det hade inte nödvändigtvis varit problematiskt om samma regler gäller för alla. Men så är det inte. Algoritmen gäller inte för män och gör undantag för konton som Playboy.

Det är alltså okej när stora företag betalar kvinnor för att ställa upp på nakenfoton för att de ska tjäna pengar på det, men det är inte okej om en kvinna själv väljer att publicera en bild där hennes kropp syns.

Playboys bilder med kåtsug i ögonen är inte ”sexual suggestive” men en kvinna som ammmar, utövar yoga, visar upp en gravidmage eller bara har bikini på sig på en semesterbild är det. Och bilder på män kan tydligen inte vara det över huvud taget.

Det är en fruktansvärt snedvriden syn på vad som är sexualiserat och suggestivt. Men framför allt är det absurt att samma regler inte gäller för när kvinnor publicerar bilder på sina egna kroppar och när företag drivna av män publicerar bilder på kvinnors kroppar för att tjäna pengar.

#NUDEisnormal#NudityIsNotPorn