Tre fördelar med att anställa bipolära personer

Tre fördelar med att anställa bipolära personer

När man googlar på bipolär sjukdom eller stöter på den i populärkultur är bilden ofta mörk. Förvisso kreativa genier, men ändå opålitliga galningar som är farliga för sig själv och andra. Verkligheten ser annorlunda ut: en person som lever med bipolär sjukdom och tar hand om den med rätt mediciner och vård är mest som alla andra. Förutom att sjukdomen ofta medför ett par personlighetsdrag som kan vara en stor fördel i arbetet.

Simon Kyaga, som forskar vid Karolinska Institutet och är överläkare i psykiatri på Karolinska Sjukhuset, menar att vi skulle se fler innovationer om personer med psykiska sjukdomar inkluderades på arbetsmarknaden. I en intervju med Veckans Affärer förra veckan utvecklade han sina tankar och förklarade ett par fördelar som kommer av att anställa psykiskt sjuka personer. När det kommer till bipolär sjukdom finns det tre föredelar som jag tycker sticker ut lite extra:

1. En bipolär person ser inte boxen som andra kämpar med att tänka utanför

Forskning visar att personer med bipolär sjukdom ofta är mer kreativa än andra och det brukar sägas att vi har en förmåga att tänka utanför boxen på riktigt. Jag upplever snarare att jag inte ser boxen som andra försöker tänka utanför, vilket gör att jag inte begränsas av den. På jobbet kan den ibland bli en utmaning med att förklara idéer för andra som fortfarande är i boxen, men när man i ett team lär sig att kommunicera med varandra så brukar det lösa sig bra och det blir kreativa resultat som genererar affärsnytta.

2. En bipolär person har en energi och drivkraft utöver det vanliga

Forskningen visar också att personer med exempelvis adhd och bipolär sjukdom tenderar att i perioder pusha sig själv hårdare än andra och har en energi och drivkraft utöver det vanliga. Fokuseras den energin och drivkraften på rätt saker kan arbetsgivaren också förvänta sig resultat och leveraner utöver det vanliga. Utmaningen består i att hålla fokus på rätt sak istället för att springa på andra idéer, menn också att ge tid och möjlighet för återhämtning när det behövs. Jag upplever att jag ibland kan spurta ordentligt och göra en stor leverans, men att jag efteråt behöver totalt återhämtning i ett dygn eller två. Om man skapar en flexibilitet och planerar in det kan man skapa stora värden för kunder och uppdragsgivare och låta en person återhämta sig utan löneavdrag en dag eller två utan att det påverkar verksamheten negativt. Snarare kan man förvänta sig större skapade värden på kortare tid eftersom man drar nytta av den extra energin och drivkraften och förstår att den där extra dagen ledigt är kostnaden man får räkna med.

Läs också: tre saker att tänka på om du har en bipolär kollega.

3. en bipolär person är nöjd en kortare period och går snabbare vidare till nästa leverans

Under lång tid trodde man att personer med bipolär sjukdom kände en större tillfredställelse när de lyckades med något bra, till exempel en leverans på jobbet. Nu tycker sig forskarna se att det inte alls är så, utan att det snarare handlar om en avvikelse i award sensitivity som gör  att personer med bipolär sjukdom är tillfredställda en kortare tid och snabbare går vidare till nästa projekt och leverans. På en arbetsplats så innebär det att perioden efter en leverans när man inte riktigt kommer igång med nästa sak för att man levererade så jäkla bra blir kortare. Jag känner igen det själv från när mitt team har levererat ett projekt och jag studsar av lycka för att få börja med nästa, medan teamet gärna vill få pusta ut lite. Och det ligger just utmaningen: att dra nytta av det fokus personen med bipolär sjukdom har att hoppa på nästa projekt och samtidigt ge övriga anställlda tid för återhämtning och att njuta av prestationen. För mig som ofta leder projekten går det ihop genom att jag får en eller ett par dagar på mig att förbereda uppstarten av nästa projekt och ligger några steg före när teamet är redo att hoppa på.

Friskt vågat – hälften vunnet

För arbetsgivare och samhället i stort finns det stora företagsekonomiska vinster att hämta om man inkluderar psykiskt sjuka personer i arbetslivet i en större omfattning – det gäller bara att våga. Risken kanske är lite högre, men de möjliga vinsterna är stora. För de flesta handlar det om att göra små justeringar på arbetsplatsen och att förstå att många psyiskt sjuka är som alla andra. I mitt fall brukar jag säga att det inte är någon större skillnad på mig och en person som lever med diabetes: så länge jag äter rätt, rör på mig och tar mina mediciner fungerar jag som alla andra. Förutom de där fördelarna som beskrivs här över.

Jag märker också att min bipolära sjukdom gör mig till en bättre entreprenör, och har skrivit ett inlägg om det och vad personer som inte har sjukdomen kan lära sig från den för att också bli bättre entreprenörer.

Tre sätt som min bipolära sjukdom har gjort mig till en bättre entreprenör

Tre sätt som min bipolära sjukdom har gjort mig till en bättre entreprenör

När jag skriver det här är det nästan tre år sen jag fick min diagnos och mitt liv har ändrats mycket. Framför allt har jag lärt känna sjukdomen, hittat en medicinering som gör mig stabil och skapat en arbetsvardag som ger mig rätt förutsättningar för att kunna må bra. En av de viktigaste sakerna jag har lärt mig de här åren är att det inte bara går att leva sig drömliv om man lever med bipolär sjukdom, det går att leva sitt drömliv – inte bara trots sjukdomen utan tack vare den.

I mitt fall för sjukdomen med sig många positiva personlighetsdrag som är till nytta i min vardag som entreprenör. Jag har mycket energi, vågar ta mig an utmaningar, är kreativ, ser inte boxen som andra kämpar med att tänka utanför och räds inte att ta ledarpositioner. Men att leva med sjukdomen har också gett mig lärdomar som alla kan dra nytta av, oavsett om de har en psykisk funktionsvariation eller inte. Här är tre sätt som min bipolära sjukdom har gjort mig till en bättre entreprenör:

1. Jag känner mig själv och vet mina gränser

Den första lärdomen är att jag känner mig själv och mina gränser väldigt väl. Eftersom jag aldrig vet hur jag kommer att må när jag vaknar har jag fått lära mig att läsa alla tecken som min kropp ger mig och dagligen utvärdera hur jag mår, vad jag klarar av att göra just den dagen och hur långt jag kan pusha mig själv. Vissa dagar finns det inget stopp på energin och kreativiteten, medan jag andra dagar knappt klarar av att läsa min mail.

Genom att känna mig själv och ge mig utrymme att bara göra det jag har förmåga till den dagen så pressar jag mig aldrig för hårt. Om jag gjorde det skulle det med stor sannolikhet kunna utlösa en depressiv episod och min förmåga att jobba skulle minska kraftigt. Istället är jag medveten om att min vardag är en balansgång och att det i mångt och mycket handlar om att både ge och ta. Har jag gett mycket i en period så måste jag planera in en lugn period. Har jag en dag med mycket externa möten och situationer där jag måste leverera, så behöver nästa dag bestå av återhämtning.

Jag vet vad som triggar både manier och depressioner och försöker planera så att jag undviker det.

Ett konkret sätt att göra det är att bestämma ett antal timmar som får användas till mötern och externa aktiviteter varje vecka. Om jag får fler förfrågningar än vad som får plats får de hamna en annan vecka. Jag planerar också in återhämtning och egentid, och ser till att hålla mig till det.

2. Jag är förberedd på upp och nedgångar

Alla har upp och nedgångar i livet. Från de små dagliga som att man känner sig trött eller exalterad, till de stora när allt i livet är underbart eller när man går igenom en kris. Men de flesta lever sitt liv utan att tänka på att det dåliga stunderna kommer att komma.

Det är en lyx som jag inte kan unna mig: jag vet att efter bra perioder kommer dåliga, och att jag kommer att ha perioder när jag inte kan ta mig upp ur sängen. Det innebär att jag måste planera för att det kan komma en dålig period och ha en plan B, C, D och E. I mitt fall driver jag ett företag med anställda och kunder, och deras vardag måste fungera även om jag är sjuk.

Jag har också lärt mig att det är skillnad på att veta att det kommer att komma dåliga stunder och ha en krisberedskap, och att hela tiden gå runt och vara stressad och rädd. Man måste tillåta sig själv att njuta av nuet och vara glad, men att ha en krisberedskap kommer att göra att du och ditt företag är bättre förberedda på att hantera de kriser som kommer.

3. Jag vet att det blir bättre igen

Det tredje sättet som min bipolära sjukdom har gjort mig till en bättre entreprenör har helt och hållet att göra med tro på mig själv att göra. Något som är lätt att skriva men svårt att göra:

Jag vet att oavsett hur mörkt det blir eller hur långt ned jag ramlar så kommer jag att ta mig upp igen. Alltid. Oavsett.

Och jag talar med erfarenhet: i maniska episoder har jag förstört mitt liv på alla sätt som går att tänka sig. Från förhållanden till att maxa kreditkorten och inte ha pengar till att betala hyran eller köpa mat till att köra bolag i botten och ha kvar banklån utan någon inkomst i bolaget. Jag har legat inlagd för suicidtankar och suttit där med tabletterna i  handen.

Men jag har alltid tagit mig upp igen.

Och vetskapen om att det alltid finns en väg ut ur problemen, även om det är svårt och tufft, gör att det är lättatre att ta sig igenom de stunderna. Och det gör det lättare för mig att våga ta risker och göra nödvändiga satsningar för att följa mina drömmar.

 

Jag heter Therèse och jag är psykiskt sjuk. På riktigt.

Jag heter Therèse och jag är psykiskt sjuk. På riktigt.

Hej,

Jag heter Therèse och jag är psykiskt sjuk. På riktigt.

Den 28 januari 2015 diagnostiserades jag med bipolär sjukdom, tidigare kallad manodepressiv sjukdom. När min läkare sa orden började jag gråta för att det var så skönt att äntligen få veta. Att få veta om det var något med mig som skilde sig från andra och i så fall vad det var.

Jag har väl aldrig riktigt varit som andra, men tanken att jag skulle ha någon form av sjukdom slog mig inte förrän under hösten 2013. Efter ett halvår som hade varit en bergochdalbana valde min arbetsgivare att inte förlänga min provanställning: så som jag var då passade vi inte ihop, företaget och jag. Idag är jag väldigt glad över det men just då fick det mig att må väldigt dåligt och ifrågasätta vem jag var. Sådana perioder har nog alla någon gång.

Jag bestämde mig för att ta en paus i det hektiska livet som kommunikatör i Stockholm och att istället följa en passion för att se vad det skulle leda till. Jag sökte därför till en konditorsutbildning. Sista ansökningsdag var i oktober och antagningsbeskeden skulle komma mellan jul och nyår.

Under tiden jag väntade sjönk jag ned i en djup depression. Jag klarade inte av att gå upp ur sängen eller sköta de enklaste vardagliga sysslorna som att duscha, borsta håret och klä på mig. Till slut lyckades en nära vän övertala mig att söka vård. Hon bokade en tid och en annan vän tog på sig att möta upp mig efter läkarbesöket.

Jag tog mig dit själv och mötte en fantastisk läkare. Vi pratade i nästan två timmar om allt och inget och hon sa att det lät som att det kunde vara en bipolär sjukdom, men att det är väldigt ovanligt så hon ville istället att vi skulle prova antidepressiva tabletter och se vad som hände. Så det gjorde vi.

Under tiden jag hade varit hos läkaren hade min telefon fått slut på batteri och en tid som bara skulle ha tagit en halvtimme hade plötsligt tagit flera timmar. Den stackars vän som skulle möta upp mig efter läkarbesöket hade inte kunnat få reda på om jag var där på grund av tystnadsplikten och ingen hade hört något ifrån mig. I efterhand har jag fått reda på att mina vänner var oroliga att jag skulle ha skadat mig själv på något sätt, vilket förklarade att vännen som mötte mig i entrén till vårdcentralen, där hon hade suttit i flera timmar och väntat, var oerhört känslosam.

De kommande månaderna var fruktansvärda. De antidepressiva tabletterna gjorde mig konstant manisk, jag led av vanföreställningar och inbillade mig allt från att mina vänner hatade mig till att läkarna gav mig sockerpiller eller ännu värre – medicin som gjorde mig sjuk. Nu gjorde förvisso medicinen mig sjuk: bipolära personer som medicineras med antidepressiv medicin har en tendens att gå in i djupa manier.

Och det gjorde jag. De var inte långvariga utan höll i sig två – tre dagar som max, men avlöstes genast av en annan. Jag kommer inte helt ihåg vad de handlade om eftersom hela våren 2014 är en enda dimma för mig, men en period var jag besatt av att rensa ut alla kemikalier ur mitt hem och tvättade håret med bakpulver, en annan storshoppade jag friluftsprodukter och en tredje blev jag besatt av vatten och att uppfinna nyttiga kakor.

Till slut insåg jag med hjälp av mina vänner att det inte gick längre. Jag slutade med medicinerna och mådde mycket bättre. Samtidigt sommarpratade Simon Kyaga om bipolär sjukdom och jag fick ett sms med texten ”lyssna på det här, det är verkligen du.”. Då började tanken sätta sig att kanske hade jag en bipolär sjukdom.

Jag bestämde mig för att lämna Stockholm och flytta tillbaka till Örebro för att läsa klart min masterexamen och lägga om mina levnadsvanor: stressen i Stockholm fungerade inte för mig hur mycket jag än älskar staden. Via vårdcentralen fick jag en remiss till psykiatrin för unga vuxna och fick träffa en fantastisk läkare som efter ett långt samtal med diverse enkäter att fylla i sa orden som jag både ville höra och absolut inte ville höra: Therèse, du har en bipolär sjukdom.

Det var som att all världens tyngd lyftes från mina axlar samtidigt som en mängd frågor ploppade upp i mitt huvud.

Idag sitter jag här, med beskedet att jag kommer att leva hela mitt liv med en av, enligt WHO, världens tio mest handikappande sjukdomar[1]. Jag har påbörjat medicinering som har stabiliserat mina energinivåer – för första gången på flera år sover jag mer än någon enstaka timme per natt – och min vardag är inte fullt lika mycket en känslomässig bergochdalbana. Under våren kommer jag att få komma till en specialavdelning för ytterligare medicinering och hjälp att lära mig leva med min sjukdom.

Vad det innebär för mig återstår att se, även om jag har levt hela mitt liv med den här sjukdomen har jag bara haft diagnosen en månad. Det jag kan säga är att jag inte kommer låta sjukdomen definiera vem jag är, istället kommer jag definiera min sjukdom.

För bipolär sjukdom är absolut en svår sjukdom, speciellt om den inte medicineras. Men det finns också många bra sidor, och det är dem jag väljer att fokusera på. Till exempel verkar bipolära personer enligt forskning vara mer kreativa, tänka utanför ramarna oftare och hitta alternativa lösningar på svåra problem. Flera av historiens största konstnärer och forskare tros ha varit bipolära och min gissning är att många personer inom min bransch: kommunikation och pr, har en släng av bipolär sjukdom.

Jag väljer att vara öppen med min sjukdom trots alla fördomar som finns kring psykiska diagnoser. Dels för att jag inte mår bra av att dölja saker för min omgivning, dels för att jag tror att vi måste våga prata mer om psykiska diagnoser och att det går att leva med dem för att fler ska våga söka vård och för att fler som har fått diagnoserna ska ha framtidstro och känna livsglädje.

I den här bloggen kommer ni därför få följa min berättelse och mina tankar. Min bild är högst subjektiv och jag tänker inte försöka mig på att ge några generella beskrivningar av bipolär sjukdom, för jag tror att alla som lever med sjukdomen är unika och upplever den på olika sätt, även om det finns gemensamma nämnare.

Jag hoppas att fler kommer få en förståelse för hur det är att leva med en psykisk diagnos, eller att ha någon i sin närhet som lever med det, och att allt fler tabun och fördomar kommer att suddas ut. Men framför allt hoppas jag, högst egoistiskt, att den här bloggen kommer att hjälpa mig att hantera min sjukdom och leva med den.

Tack för att du tog dig tid att läsa,

Therèse

– – – – – – – – – –

[1] http://who.int/healthinfo/global_burden_disease/GBD_report_2004update_part3.pdf