Therese Molander

Bipolär sjukdom

Att jag är psykiskt sjuk betyder inte att jag kommer bli en dålig mamma

Att jag är psykiskt sjuk betyder inte att jag kommer bli en dålig mamma

Sen vi gick ut med att vi väntar barn så har 99,9% av alla kommentarer varit positiva, men inte alla. Mig rör det inte särskilt mycket i ryggen med elaka kommentarer, men det finns två som jag skulle vilja bemöta. Och de handlar om att en psykisk sjukdom automatiskt skulle göra en till en dålig förälder eller att det är fel att skaffa barn när man är psykiskt sjuk. De kommentarerna jag har fått är

”Du borde väl för fan ha förstått att det inte är meningen att psykiskt sjuka människor ska få barn när ni inte kunde bli gravida själva”

och

”Hur i helvete kan du vara så självisk att du skaffar barn när du är psykiskt sjuk?”

Hade man sagt likadant till en frisk person?

Den första kommentaren får mig bara att undra om personen skulle ha sagt så till ett friskt par som behövde hjälp med IVF för att kunna bli gravida. Min psykiska sjukdom och mina svårigheter att bli gravid har inget alls med varandra att göra. Och om det nu finns en högre makt som tycker att psykiskt sjuka människor inte ska kunna skaffa barn så hade jag inte blivit gravid med IVF heller. Men den visar på en underliggande bild av att psykiskt sjuka personer är olämpliga och dåliga föräldrar, precis som kommentar nummer två.

Det är inte säkert att mina barn drabbas av min sjukdom

Det verkar finnas en del som tycker att det är själviskt att skaffa barn om man har en psykisk sjukdom, både för att barnet skulle kunna ärva sjukdomen och för att de drabbas av den på andra sätt. Först och främst så kanske man kan konstatera att det alltid är själviskt att skaffa barn, det är inget man gör för någon annans skull. Det gör man för att man själv längtar efter att bli förälder. Och för det andra så är det inte alls säkert att barnet ärver sjukdomen eller på något sätt drabbas av den.

De som läst min blogg ett tag vet att jag har varit väldigt rädd för att eventuella barn ska ärva min bipolära sjukdom och att det inte alls var ett lätt val att försöka bli gravid. Det är en av världens tio mest handikappande sjukdomar och den är ärftlig. Men det betyder inte att mina barn måste få sjukdomen eller att det är värre att skaffa barn som psykiskt sjuk än som fysiskt sjuk. Min upplevelse är att man inte alls blir lika ifrågasatt om man exempelvis har diabetes och skaffar barn, trots att det finns en risk att barnen på olika sätt drabbas av förälderns sjukdom. Dessutom, om våra barn skulle ärva min sjukdom så finns det ingen som är bättre utrustad för att stötta dem än vad jag är.

Vi har ett ansvar för att ha en plan

Därmed inte sagt att det finns en risk att våra barn drabbas av min sjukdom. Jag är i perioder väldigt sjuk och det är klart att det påverkar mina anhöriga och särskilt min närmsta familj. Det gör att jag har ett ansvar för att ta hand om min sjukdom och minska mina sjukdomsskov så gott det går. Och vet ni? Jag har inte haft ett allvarligt skov på tre år. Jag har kunnat avbryta mina manier genom att ta en sömntablett och förebygga svåra depressioner genom att vara sjukskriven på deltid. Jag tar ansvar och oftast märks min sjukdom inte av. Ibland kommer M behöva ta nattningen själv och ibland kommer jag vara hemma på dagarna medan barnen är i skolan, men det är inget som är särskilt konstigt. Och vet ni vad? Vanliga människor blir också sjuka eller är frånvarande vissa dagar, då löser man det med att den andra partnern steppar upp eller att man har barnvakt. Och mina barn kommer ha turen att ha en alldeles fantastisk pappa som finns där när jag är borta. Oavsett om det är för att jag jobbar över eller för att jag behöver sova.

Att vara frisk är ingen garanti för att man blir en bra förälder

Men allra viktigast i relation till allt det här är nog att säga att en person är frisk är ingen garanti för att hen kommer bli en bra förälder. Precis som en psykisk sjukdom inte är en garanti för att man kommer bli en dålig förälder. Det är våra handlingar och våra val som avgör det. Det finns gott om friska personer som är långt ifrån bra föräldrar för att de väljer att inte vara det. Och det finns gott om psykiskt sjuka personer som är underbara föräldrar.

Både jag och min sambo kommer göra allt för att våra barn ska ha det så bra som möjligt. Hur vi gör det har bara vi och våra närmsta med att göra, men jag blir så himla trött på att personer tror att min sjukdom kommer att göra mig till en dålig mamma för det är så långt från sant som man kan komma.

Gravid

Min graviditet v19 (18+0-18+6)

Min graviditet v19 (18+0-18+6)

Onsdagar innebär att vi byter graviditetsvecka och nu går in i vecka 20 vilket betyder att vi snart är halvvägs! Jag tänkte försöka ge en liten uppdatering och en ny bild varje onsdag eftersom många av er verkar tycka att det är roligt. Och jag kommer nog tycka att det är otroligt roligt att kunna titta tillbaka och se hur det var!

Hur mår jag?

Graviditetsvecka 19 har nog varit min absoluta favorit hittills. Först och främst för att vi gjorde rutinultraljud och vår lilla tjej (!) ser ut att vara helt frisk och alldeles perfekt. Hon är en riktig liten kämpe och jag är så glad att hon höll sig kvar och inte blev ett missfalls om läkarna trodde. För mig spelar det egentligen ingen roll alls vad hon har för kön men det har gjort det mer verkligt att veta. Att kunna säga hon istället för hen eller den.

Det är också den första veckan som jag har fått må riktigt bra! Jag har inte mått illa en enda gång och känner mig glad. I måndags kände jag mig till och med riktigt glad och tyckte att det var mysigt när hon sparkade. Så har jag inte riktigt känt förut, men det kanske betyder att den här graviditetsdepressionen börjar släppa?

Hur mår bebisen?

Som ni redan vet så mår bebisen enligt alla tester bra! Alla organ ser ut som det ska, hon växer så det knakar och sparkar på mig hela nätterna. En riktig liten akrobat! Jag har börjat känna sparkarna utanpå magen men de är fortfarande så svaga att M inte kan känna dem, jag vet ju när de händer och kan koppla det som händer på insidan med det som händer på utsidan. Hon är 22 centimeter lång, väger 280 gram och har fått anlagen för alla sina tänder!

Inlägg om vår graviditet

Vi är gravida! v3 – v6

Min graviditet v7 – v12

Min graviditet v13 – v18

Gravid

It’s a girl!

It’s a girl!

Det blev inget inlägg om veckans planer igår, dels är veckan supertråkig och det enda som står på schemat är jobb, dels vaknade jag sent och fick bråttom iväg till barnmorskan. Vi hade äntligen tid bokad för rutinultraljud och fick se vårt lilla mirakel igen. Men det bästa var nog att man går igenom precis hela bebisen på rutinultraljudet och kollar på alla organ mm. Och allt ser bra ut! Det är en alldeles perfekt, frisk liten bebis som ligger där inne och växer som den ska! Dessutom fick vi reda på att det är en liten flicka! Tänk – i augusti ska vi bli föräldrar till en alldeles perfekt liten dotter. Det är så surrealistiskt att jag inte kan ta in det.

Nu ska vi bara lyckas enas om namn också. Jag har en lång lista med förslag och M tycker att alla är gamla drottningnamn med alldeles för många stavelser. Så vi kanske behöver de här fem månaderna som är kvar för att komma överens om något. Men till slut ska det nog bra det också 🙂

Efter att vi hade varit hos barnmorskan gick jag och köpte ballonger för att ta lite nya bilder, men det var lättare sagt än gjort. Jag har lovat mig själv att dokumentera graviditeten och samtidigt öva på självporträtt. Men först hade jag problem med att hitta en bakgrund jag gillade på grund av att allt är dött och den skarpa vårsolen gjore det svårt att få till bilderna utan att den antingen frätte ut dem eller fick störande skuggor. Jag lyckades få till en skaplig bild, den finns här. Och när jag väl hittade en bra location med både fin bakgrund och bra ljus så blåste det så mycket att det var omöjligt att få till det med ballongerna.

Jag tröstar mig med att det går att köpa nya ballonger när äppelträden vid Rosendals trädgård blommar och det är en skuggig dag så att det blir enkelt att få bra ljus i bilderna…

Gravid

Min graviditet v13 – v18

Min graviditet v13 – v18

Jag kan fortfarande knappt tro att det är sant när jag säger eller skriver att jag är gravid. Vi har kämpat så länge för det här och det har varit så tufft att jag inte vågade tro att det någonsin skulle bli vår tur. Nu är det ju fortfarande ett bra tag kvar på graviditeten och det måste gå bra länge till för att det faktiskt ska komma en liten bebis i augusti, men vi är en god bit på väg. Som ni fick läsa i fredags så var början på min graviditet inte särskilt bra och den var tuff länge, men nu börjar jag äntligen må bättre. Och idag tänkte jag dela med mig av v13-v18 av min graviditet så är ni up to speed, för sen tänkte jag göra en liten uppdatering varje onsdag när vi byter vecka.

Min graviditet v13 (12+0 – 12+6)

För mig var det en otrolig lättnad att gå in i vecka 13 och veta att den största missfallsrisken var över, men jag hade fortfarande ångest varje dag över att bebisen inte skulle leva längre. Så när det var dags för KUB-test var jag jättenervös för vad ultraljudet skulle visa. Men det hade jag såklart inte behövt vara, för där låg en alldeles perfekt liten bebis med ett tickande hjärta! Den är en riktig liten akrobat och snurrar runt som bara den så fort någon vill kolla på den. Något som var väldigt skönt var att vi pratade mycket med barnmorskan om min ångest för att den inte skulle leva, då spelade hon in små filmer på bebisen där man ser hur hjärtat slår och den rör på sig som jag fick skickade till min mobil. Det har varit väldigt lugnande att kunna kolla på dem när ångesten tar över.

Annars var vecka 13 av min graviditet lika hemsk som de tidigare. Jag bara kräktes och kräktes hela tiden och fick inte i mig någon mat alls.

Min graviditet v14 (13+0 – 13+6)

Vecka 14 fortsatte med kräkningar men som kom lite mer sällan och en eller två dagar spydde jag inte alls. Jag lyckades till och med få i mig lite mat men fick vara väldigt försiktig och äta små, små portioner annars kom det upp direkt igen. Den här veckan började jag också inse att hopplösheten och ångesten jag kände inte bara berodde på att jag inte fick i mig mat. Min ångest började bli hemsk och jag fick tecken på paranoia vilket är tydliga signaler på att jag är på väg in i en depression. Jag hade framför allt väldigt mycket skuldkänslor över att inte vara glad över att vara gravid och tycka att det är mysigt. För mig hade det hittills bara varit ren tortyr och hur tacksam jag än var över att vi ska bli föräldrar kunde jag inte känna mig glad över att vara gravid. M stöttade väldigt bra och hjälpte mig att komma ihåg att det är ju inte graviditeten jag har längtat efter, det är bebisen, så det är inte så konstigt att det är svårt att tycka att det är mysigt när man spyr hela dagarna och inte har fått i sig mat på 1,5 månad.

Min graviditet v15 (14+0 – 14+6)

Vecka 15 blev en fruktansvärd vecka som började med en natts feberyra. Eftersom jag inte hade någon feber på morgonen utan bara fruktansvärt ont i kroppen bestämde jag mig för att åtminstone försöka ta mig iväg till jobbet. Det skulle jag inte ha gjort. Först svimmade jag när jag klev av tunnelbanan och efter att jag lyckats ta mig upp till jobbet svimmade jag igen. M fick komma och hämta mig och på eftermiddagen var jag så dålig att jag behövde åka till sjukhuset. Där skickades jag först till gynakuten eftersom jag är gravid och de kunde utesluta allt som hade med graviditeten att göra. Vi fick i alla fall se vår lilla prick som härjade runt i magen och mådde toppen.

Istället kördes jag ned till kirurgakuten där de kunde konstatera att jag hade gallsten och sannolik njurbäckeninflammation. Eftersom jag kräktes helt hysteriskt var tionde minut blev jag dessutom inlagd och fick dropp i två dygn. Resten av veckan fortsatte med att jag mådde dåligt och kräktes hela tiden. Dessutom blev både ångesten och paranoian värre och det började bli jobbigt för mig att åka med kollektivtrafik eller vistas bland människor. Depressionen var ett faktum.

Min graviditet v16 (15+0 – 15+6) 27

I vecka 16 började jag äntligen må bättre igen och fick tillbaka aptiten. Men det gällde att äta riktig små portioner för att inte kräkas. Jag kommer speciellt ihåg att jag var så lycklig över att få i mig två kikärtstacos på lördagskvällen och att jag var glad att ha kunnat äta så mycket. Fem minuter senare fick jag springa till toaletten och spenderade en halvtimme med att spy upp allt igen. Efter det blev det riktigt små portioner mat och det håller jag mig fortfarande till: små portioner men ofta.

Jag hade också läkartid på psykiatrin och fick äntligen börja äta mina mediciner igen eftersom jag tagit mig förbi den första trimestern. Läkaren berättade också att hon tycker att de är okej att amma på om jag vill, man får bara hålla koll på att bebisen inte blir trött av medicinerna. Eftersom jag väldigt gärna vill kunna amma var det skönt att höra.

Min graviditet v17 (16+0 – 16+6)

Precis på dagen när jag gick in i vecka 17 släppte mitt illamående och byttes mot en konstant hunger. Och ett enormt sug efter BigMac, så mycket att jag åt det sju måltider i rad. Den här veckan började mina mediciner ge effekt och all paranoia försvann tillsammans med det mesta av ångesten. Efter att ha varit medicinfri i nio månader och kämpat med måendet var det helt underbart att börja få tillbaka någon form av stabilitet. Vi hade också vårt andra besök hos barnmorskan och det var helt underbart att få höra bebisens hjärta slå som bara den.

Min graviditet v18 (17+0 – 17-6)

Vecka 18 kom hungern verkligen – om jag hade trott att jag var hungrig konstant veckan innan så var det inget mot nu. Jag ville äta HELA tiden och BigMacsuget var fortfarande kvar. I vecka 18 började också mina medicner göra stor skillnad och jag kunde till och med tycka att det var mysigt när bebisen sparkade. Men det var också en vecka när det började bli riktigt tungt att vara gravid: magen var i vägen konstant och foglossningen började bli riktigt illa.

Och nu är ni up to speed med hur graviditeten har varit hittills. Imorgon ska vi till barnmorskan för rutinultraljud och förhoppningsvis får vi reda på om det är en liten han eller hon där inne. Men allra mest längtar jag efter att få veta att hen mår bra och fortfarande lever.

INLÄGG OM VÅR GRAVIDITET

Vi är gravida! v3 – v6

Min graviditet v7 – v12

Min graviditet v13 – v18

Min graviditet v19

Gravid

Min graviditet v7-v12

Min graviditet v7-v12

Det är så himla skönt och roligt att äntligen ha berättat för er att jag är gravid! Eftersom jag delar med mig av så mycket av mitt liv till er har det verkligen känts som att jag har ljugit i flera månader. Speciellt när ni skickat styrkekramar och lyckoönsknigar i kampen mot ofrivillig barnlöshet och jag har svarat ”tack” och låtsats som att det regnar trots att jag vetat om att jag är gravid. Men vi ville låta det gå ett tag innan vi delade med oss av de nyheterna, och när det hade gått ett tag kände jag att jag ville få berätta om alla stegen i resan innan jag berättade att jag var gravid. Så då blev det först nu, och det känns bra att vi väntade tills det kändes rätt. En graviditet är ju något som ändå är något väldigt intimt och privat, och eftersom M inte delar något av sitt liv på sociala medier har det inte alls varit självklart att jag skulle dela med mig av vare sig graviditet eller kamp mot ofrivillig barnlöshet.

Men nog om det, nu tänkte jag berätta mer om hur graviditeten har varit hittills. Som jag berättade om sist var vecka 6 en riktig mardrömsvecka där jag hade en riktig störtblödning och läkarna sa att vi inte skulle hoppas eftersom det sannolikt var en missfall på gång. Men nu vet ju ni redan att jag är gravid och det har gått bra hittills, så något missfall blev det inte. Bilden är förresten från nyårsafton när jag kollade ned och insåg att magen var så svullen att jag hade svårt att se mina tår! Men nu hoppar vi in i vecka 7!

Min graviditet v7 (6+0 – 6+6)

Eftersom vi inte visste om det var ett missfall på gång eller inte var hela julen ett rent helvete samtidigt som vi började hoppas eftersom jag mådde så illa. Och första dagen i vecka 7 slog illamåendet till med full kraft. Jag tog mig knappt hem från Örebro och spydde så mycket att vi till slut åkte in till gynakuten så att jag kunde få medicin mot illamåendet. Väl där fick vi göra ett ultraljud redan på onsdagskvällen istället för som planerat på torsdag morgon. Jag var så himla nervös och det hjälpte inte att vi fick en väldigt barsk läkare som dessutom knappt pratade svenska. Hon körde in ultraljudsmanicken i mig utan att säga till (VEM stoppar in något i ens snippa utan att säga till först?!) och konstaterade kort att ”det är en graviditet där, ni får komma tillbaka om en vecka”.

Inget om den såg ut att vara viabel eller inte. Eftersom hjärtat skulle ha börjat slå frågade jag det och hon knackade fram på oförståelig svenska att det antingen fanns en position eller en pulsation men att hon var osäker. Och hon sa inget om mina provsvar, de hade tagit blodprov för att se om graviditetshormonet HCG hade ökat eller inte. Så jag lämnade gynakuten i upplösningstillstånd och var redo för en vecka till av ovisshet. Men så loggade jag in på mina vårdkontakter och kollade provsvaret; HCG:t hade ökat massor och när jag googlade mig fram till referensvärdet kände jag mig väldigt säker på att jag inte hade fått något missfall än i alla fall. Men det var en jobbig vecka med väntan tills vi skulle tillbaka till kliniken i vecka 8 för att göra ett ultraljud där, och jag fortsatte kräkas 15-30 gånger om dagen.

Min graviditet v8 (7+0 – 7+6)

Men så kom vecka 8, en vecka som jag längtat efter sen vi plussade eftersom det innebar återbesök på IVF-kliniken. Jag älskar verkligen läkaren vi har haft där och känner mig väldigt trygg med henne, så det kändes skönt att det var hon som skulle göra nästa undersökning. När vi kom dit började vi prata om vad som hade hänt och då ville hon att vi gjorde ultraljudet snabbt för att se hur det var innan vi fortsatte prata. Och när bebisen dök upp på skärmen syntes det alldeles tydligt hur ett litet hjärta slog och slog och slog! Tårarna rann och jag har aldrig varit så lycklig i hela mitt liv. Vår lilla prick levde fortfarande! Den hade klarat av en enorm blödning och trots att den var utdömd som ett missfall så fanns den där med ett tickande litet hjärta!

I övrigt var det en hemsk vecka. Mitt illamående ökade och jag spydde 20-30 gånger om dagen och det blev solklart att jag fått hyperemesis precis som min mamma, moster och mormor. Det är en sjukdom där man kräks ovanligt ofta och ovanligt mycket under graviditeten. Det var bara att glömma att äta mat och hade varit på ett tag, det senaste jag åt en ordentlig måltid utan att spy var kvällen innan julafton. Vågen visade en enorm viktminskning på tio kilo sen insättningen i början av december. Illamåendet blev så illa att jag var tvungen att jobba hemifrån sängen och vissa dagar kunde jag inte jobba alls. Jag bara spydde och spydde dygnet runt.

Min graviditet v9 (8+0 – 8+6)

Vecka nio kom med ett fortsatt hemskt illamående. Kräkningarna avtog inte men jag lärde mig att jordgubbskräm och nyponsoppa är enkelt att spy upp och smakar likadant som när man sväljer det. En konstig, men för mig, väldigt viktig upptäckt som gjorde att jag kunde få i mig lite, lite mat och vätska själv. Men på dag 8+2 blev det riktigt illa. Jag hade inte ens fått i mig 2 deciliter vätska på ett dygn och spytt mer än 30 gånger så vi var tvungna att åka in till gynakuten igen. Där fick jag både dropp och mediciner, och en medicin som faktiskt lindrade illamåendet! Då hade jag redan provat de allra vanligaste och inte fått något effekt av dem, men så fort jag fick prokloperazin märkte jag effekt direkt.

Det allra bästa med gynbesöket var dock att vi fick göra ett ultraljud till för att se så att allt var bra med bebisen. Och vet ni? Den rörde på sig! Till och med läkaren blev förvånad och rörd, för det är först i vecka 9 som bebisen börjar röra på sig och det är sällan man lyckas fånga det på ett ultraljud. Läkaren, som jobbat som gynekolog länge, hade aldrig sett det förut. Men där låg vår lilla mirakelbebis och inte bara hade ett perfekt hjärta som slog, hen rörde på sig och sprattlade för fullt. Jag tror att min kärlek till bebisen kom där och då alldeles plötsligt: jag började tro på att den skulle stanna kvar och började älska den.

Några dagar senare fick jag enormt ont i magen och en blödning, så då kom ångesten igen och vi kastade oss i en taxi till gynakuten. Igen. Blödningen stannade väldigt snabbt men vi fick göra ytterligare ett ultraljud och se en liten krabat ligga där och sprattla. Läkaren konstaterade att det var en stark liten krabat och att smärtorna troligtvis var ligamentssmärtor när livmodern växte och att min livmoder var väldigt känslig.

Annars fortsatte veckan med massor av kräkningar och absolut 0 matintag.

Min graviditet v10 (9+0 – 9+6)

I vecka tio fortsatte jag att må fruktansvärt illa och utan att kunna äta, men det var också vårt första, och hittills enda, besök hos barnmorskan. I ärlighetens namn var det väldigt händelselöst; hon kollade vad jag vägde (-12kg) och pratade om kostråd och eventuella sjukdomar. Mest pratade vi såklart om min bipolära sjukdom och att de kommer hålla extra koll på min graviditet på grund av den. Vi kommer också få lite extra gräddfil på förlossningen, men det tänkte jag berätta mer om i ett annat inlägg.

Min graviditet v11 (10+0 – 10+6)

När vecka 11 kom vet jag att jag tänkte att tiden hade gått väldigt snabbt. Redan tio fullgågna veckor – längre än vi någonsin tagit oss förut! Och med vecka 11 va det också dags för sista ultraljudet hos IVF-kliniken, vi hade fått ett extra på grund av den stora blödningen i vecka 6. Det blev ett väldigt emotionellt möte där både vi och läkaren fällde en tår. Den lilla krabaten i magen växte som den skulle och hjärtat slog superfint. Det kändes så konstigt att gå därifrån och säga hej då – vi hade ju träffat läkaren flera gånger i månaden i ett och ett halvt år. Och med lite tur ska vi aldrig mer ses igen, om vi inte bestämmer oss för att försöka skaffa syskon.

Annars var den veckan som alla hittills: jag kräktes och kräktes och kräktes även om det blev lite mindre tack vare medicinerna. Kanske 15 gånger om dagen istället för 30. Jag har aldrig någonsin kräkts så mycket i mitt liv och är så tacksam över att jag har haft M vid min sida. Han har hanterat kräkhinken, klappat mig på pannan, hämtat vatten och allt jag har kunnat tänka mig. Allt medan jag suttit böjd över en städhink i sängen och kaskadspytt.

Min graviditet v12 (11+0 – 11+6)

Och så kom den efterlängtade vecka 12: veckan som om vi tog oss igenom den skulle betyda att den största missfallsrisken var över. Det var en viktig vecka rent psykiskt även om jag visste att missfallsrisken redan var väldigt liten eftersom vi sett ett hjärta slå. Har man gjort det är nämligen risken för missfall nästan lika liten som om man tagit sig igenom tolv fulla veckor. Jag fortsatte i alla fall att må hysteriskt illa och när jag fick träffa vår läkare på MVC första gången visade vågen på -15 kilo sen insättningen. 15 kilo på två månader sliter rejält på kroppen och jag var helt slut. Men det var ändå skönt att träffa läkaren och prata om allt. Eftersom jag har bipolär sjukdom så får man utöver barnmorskan en läkare som håller koll på att allt går bra.

Veckan slutade tyvärr väldigt tråkigt: jag spydde så mycket att jag fick både migrän och vätskebrist. Så det var bara att sätta sig i en taxi och åka till gynakuten och få dropp igen. Men det blev ändå lite av en milstolpe; de var så säkra på att bebisen mådde bra att vi inte behövde göra något ultraljud! Det lugnade min ångest något enormt och jag började se fram emot graviditeten och tro att bebisen faktiskt kommer hålla sig kvar. Jag började tro på att min dröm om att få bli mamma faktiskt kommer bli till verklighet i sommar.

INLÄGG OM VÅR GRAVIDITET

Vi är gravida! v3 – v6

Min graviditet v7 – v12

Min graviditet v13 – v18

Min graviditet v19