Jag har berättat förut om att mängden dagsljus påverkar min bipolära sjukdom helt otroligt mycket. På våren och sommaren kan jag bli hypoman av all sol och det är en konstant kamp mot ljuset för att få sova. Och just sömn är en av de viktigaste pelarna i min behandlingsplan. Får jag inte sova minst sex timmar per natt blir jag snabbt sjuk. På samma sätt är vintern en kamp mot mörkret. Bristen på d-vitamin och dagsljus gör att det är lättare för mig att hamna i ett depressivt skov.
Normalt hanterar jag det genom att resa mycket under vinterhalvåret och försöka fylla på med naturligt d-vitamin och dagsljus ungefär var sjätte vecka, det är så snabbt som d-vitaminet halveras i kroppen. Men förra året började vintern med sprut-period i vår IVF-behandling och en nervös väntan på om och när det skulle göras insättningar. Och sen låg jag i sängen och kräktes från jul till midsommar, så då blev det inga resor och mitt mående var dåligt hela vintern. I år blir det inte heller några vinterresor eftersom Lilla O är för liten för att ha fullt vaccinationsskydd och jag inte vill resa med henne då.
Vårt lilla mirakel är såklart värt två vintrar hemma i Sverige, men det påverkar mitt mående enormt och just nu skriker hela min kropp efter ljus. Visst skulle M kunna vara föräldraledig ett par dagar och jag åka utomlands själv, men jag tror inte att mitt hjärta skulle klara av att vara borta från bebisen. Så nu sitter jag och spanar på resor i februari-mars när hon är över sex månader och har fått ta mässlingsvaccinet, drömmer mig tillbaka till gamla resor och funderar på vart jag vill åka nästa vinter.
Det kan tyckas som ett riktigt lyxbeteende och att flyga massor är ju inte särskilt bra, men i samråd med mina läkare har vi kommit fram till att resor under vinterhalvåret är ett bra sätt att hålla min sjukdom i schack. Jag är så oerhört tacksam över att vi har råd med resorna och försöker klimatkompensera dem på bästa sätt, vilket inte är helt enkelt. Det hade varit riktigt skönt om det gick att åka tåg till Dubai eller Thailand på ett dygn eller två, men det är en utopisk dröm som inte känns trovärdig alls med tanke på avstånden.
Hoppas att du kan komma iväg på en resa i framtiden! Låter som om du mår bra av det!
åh ja så jobbigt med mörkret, resor kan verkligen vara helande då
Det låter verkligen otroligt tufft! Mår inte alls bra av mörkret jag heller men kan nog inte mäta mig mot för hur det är för dig, och att sova är ju otroligt viktigt att göra! Ta hand om dig <3
Åh ❤️ Skickar en stor stor kram ❤️
Usch så tufft! Hoppas ni kommer iväg till våren när hon fått de första vaccinen 😍
Låter så tufft att bli så påverkar av ljuset och mörkret, hoppas att ni kommer iväg i början av nästa år till något härligt ställe! 🙂
Hej Therese!
Har kollat igenom din blogg och finner mycket bra, framförallt en bra partner, men även dina berättelser hur det är att vara bp och hur svårt det är med den.
Själv ligger jag i skilsmässa efter att under tre års tid blivit totalt tömd på energi, pengar m.m. efter att levt med en bp2 + adhd.
Men är det något jag saknar, är det att vi anhöriga behöver belysas mer.
På nätet eller överhuvudtaget, vi för en kamp vi med som tom kan vara större för den som har diagnosen.
Vi ser på, objektivt, lider med den som ändå någonstans försvinner i skoven.
Vi står där och ”städar” upp, ser till att allt funkar, tills man själv bryter ihop.
Jag är bp1 och har ADHD. Jag önskade att min man kunde kommunicera med mig. Han har gett upp och jag med. Jag fick diagnosen för 1 år sedan å är 44 år. I hela mitt liv har anhöriga gått på tå, pratat om mig och inte med mig. Skulle vara häftigt om anhöriga hade ett intresse att vilja vara med och förändra, förbättra mitt liv. Fy fan vad less jag är på anhöriga som gnäller varför går du inte till jobbet? Det du gjorde var inte normalt? Har du gjort något dumt? Har du knarkat?