En utmaning med att ha en bipolär partner är att man aldrig har en aning om vem som kommer att vakna. Ens vanliga partner, ens överdrivet självsäkra partner som älskar allt eller det tomma skalet som ser ut som ens partner men som inte klarar av att ta sig upp ur sängen.
Det finns mycket som man behöver tänka på när man är bipolär. Allt från att ta sina mediciner till hur man ska fungera på jobbet. Men där kan man ändå fokusera på sig själv och på en arbetsplats kan man göra anpassningar för att fungera genom att välja rätt yrke eller få rätt hjälpmedel. Något som jag tycker är lite kluriga är att få en privat relation att fungera. På jobbet har kollegorna inte så mycket mer val att göra än att få det att fungera. En vän eller partner kan alltid välja att avsluta relationen om det är för tufft. Och, utifrån mig själv, kan jag säga att det är riktigt tufft att vara tillsammans med någon som är bipolär. För att få det att fungera så handlar det, som i alla relationer, om kommunikation. Men i vissa perioder kan det vara svårt och jag har tre tips till dig som har en bipolär partner.
Tips till dig som har en bipolär partner: förstå att din partner är allvarligt sjuk
Det kan kännas väldigt basic men något som många ibland glömmer är att en bipolär partner är allvarligt sjuk. Bipolär sjukdom är en av världens tio mest handikappande sjukdomar och den är särskilt svår för anhöriga att leva med för att den inte alltid syns. Faktum är att för de flesta så är sjukdomen osynlig oftare än vad den är synlig. Man märker bara av den när man är dålig – oavsett om det är i en manisk episod eller i ett depressivt skov.
Men en bipolär person är sjuk, även om det inte syns. Och ett viktigt tips till dig som har en bipolär partner är att tänka på det när saker är tuffa. När en bipolär person inte kan ta sig upp ur sängen är det inte så lätt som att rycka sig i kragen och ta sig upp. Det är minst lika svårt som om hen skulle ha 42’C feber, om inte svårare. Samma sak gäller när hen gör något ogenomtänkt i en mani: det är inte personen själv som väljer det – det är sjukdomen som gör det. Det är alltså viktigt att komma ihåg att det ofta är sjukdomen som ställer till det, inte personen.
Lästips: tre saker att tänka på om du har en bipolär kollega
Tips till dig som har en bipolär partner: låt inte sjukdomen bli en ursäkt
Men även om din partner är bipolär och man måste ha förståelse för sjukdomen så får man inte låta det bli en ursäkt. En bipolär person måste ta ansvar för sina handlingar lika mycket som någon annan, och dessutom för att sköta sin sjukdom på ett bra sätt. Jag har stött på personer som känner noll ansvar för vad de gör i manier och depressioner, de skyller bara på sjukdomen. I mina ögon är det fruktansvärt fel: sjukdomen är ofta en förklaring, men det får aldrig bli en ursäkt för att bete sig dåligt.
Snarare måste man som bipolär ta ett extra stort ansvar för att förebygga och vårda sin sjukdom samtidigt som man kommunicerar med sin partner. Man måste ta sina mediciner och ha en öppen dialog om hur sjukdomen påverkar en. Ett tips till dig som har en bipolär partner är att påminna om att sjukdomen inte är en ursäkt och ha en löpande dialog om det. Det spelar ingen roll om din partner är i en hypoman period – det är inte okej att vara otrogen eller spendera alla era gemensamma sparpengar på något oplanerat ändå. Visst kanske det kan vara lättare att förlåta en sån handling med hänsyn till sjukdomen. Men det får inte bli en ursäkt och som bipolär har man ett ansvar att göra allt för att inte hamna där.
Lästips: tre saker jag gör varje dag för att hantera min bipolära sjukdom
Tips till dig som har en bipolär partner: hitta en person att prata med som förstår din situation
Många anhöriga som skriver till mig om råd är upprörda över att deras vänner tycker att de ska lämna sin partner och inte förstår hur de kan fortsätta en relation med någon som är psykiskt sjuk. Och det kan verka tufft, men de allra flesta kan inte tänka sig att leva med någon som är psykiskt sjuk. En person som inte kan det kommer inte heller kunna relatera till de utmaningar du har i din relation. Det betyder inte att du inte kan prata med dina vanliga vänner, men de kanske inte kommer att kunna ge dig rätt stöd eller över huvud taget stötta att du väljer att ha en relation med en person som är psykiskt sjuk. Mitt tips till dig som har en bipolär partner är därför att hitta ett stödsystem och andra personer som lever med någon som är bipolär.
Ni har troligtvis många gemensamma utmaningar och precis som föräldragrupper är bra för nyblivna föräldrar, för att de går igenom samma saker, så är stödgrupper för anhöriga till bipolära bra för dig som har en bipolär partner. De här stödgrupperna går att hitta lite överallt, till exempel på Facebook, genom sjukvården (din partner kan fråga sin läkare om en anhörigutbildning eller anhöriggrupp) eller genom föreningen Balans som arrangerar träffar för både bipolära och deras anhöriga.
Det är tufft att vara anhörig till någon som är psykiskt sjuk, men med en bra dialog och rätt stöd kan det gå hur bra som helst!
Så himla bra tips!! Vet precis vem jag ska bifoga det här till, så TACK <33
Författare
Vad kul att du tyckte om dem <3
Tack hjälpte att läsa! Har det minst sagt körigt just nu med min fästmö. Känns som att ända anledningen jag är med henne är att jag skulle inte stå ut att ha barnen varannan vecka med sin mor.
Jag kan inte beskriva den rädslan att mina barn ska växa upp som mig ensam varannan vecka med en bipolär förällder…
Författare
Vad roligt att höra att inlägget hjälpte lite Martin! Det är en oerhörd påfrestning att leva med någon som är bipolär, och jag känner ju inte till mer om er än du har skrivit här, men om det är enda anledningen så kanske du eller ni behöver prata med någon? Det är inte bra för barnen att se föräldrar leva med varandra som inte älskar varandra heller! Och om din fästmö är väldigt ostabil, så kanske det inte är bra för barnen alls att bo med henne tills hon fått ordning på sina mediciner. Det låter kanske hårt, men när barn är inblandade måste man ta ett ännu större ansvar för att sätta dem först – både den som är sjuk och dess partner.
Så ni kanske skulle be om en samtalskontakt för gemensam terapi på psykiatrin eller via kommunens familjestöd? Både du och barnen måste ju få bra <3
Sådana bra tips för mig nu under en väldigt jobbig period. Precis vad jag behövde läsa. Ska försöka ta mig till en sån där anhörighetsgrupp nu.
Tack tack tack! Kände mig äntligen lite sedd. Fast på bra sätt. Du skrev det jag behövde höra helt enkelt.
Tack för tipsen! Du säger att sjukdomen kan vara förklaring men inte ursäkt. Jag har , som partner till en sannolik bipolär, drabbats av ständiga föraktfulla, kränkande, hänsynslösa, bortstöttningar, utfrysningar och dumpningar i många år. Alltid, har det varit jag som behövt söka upp hen, be om förlåtelse (utan faktisk skuld), svälja och gå vidare utan någon chans att ens diskutera hens beteenden och nödvändiga spelregler. Kan en person med bipolära drag, eller högst instabil sinne, med depression i grunden men ständiga korta inslag av entusiasm och slösaktigt agerande, varvat med återkommande oprovocerade utbrott av ilska, faktiskt ta sig i kragen och ta initiativet att prata om utbrottet, be om ursäkt, ödmjuk visa självinsikt, be mig stanna kvar i relationen, samt diskutera strategier för att kunna klara relationen? Eller är det något jag som anhörig inte kan förvänta mig , för att det är något inom den bipolära, som bottnar i hens skam och skuldkänsla, som utgör ett spärr, ett försvar, som hen inte kan passera utan att knäckas och därför inte ska pressas att göra?
Skakad av att läsa om detta, jag har just insett att min vän troligen är bipolär. Har stått ut med just oprovocerade utbrott och blivit kallad kränkande saker som ingen någonsin tidigare kallat mig, och som jag aldrig skulle kalla någon. Efteråt är det som om det aldrig skett, bara jag har gråtit och varit helt sänkt.
Nu har jag insett att det aldrig kommer att bli bättre. Vännen har ingen sjukdomsinsikt. Jag kommer att vara på min vakt o markera stenhårt. Tills jag inte orkar längre. Synd på en fantastisk vänskap med en begåvad man som berikar mitt liv, men tar mycket energi.
Så bra att läsa om detta, att inte vara ensam.
Tyvärr så hittade jag denna sida för sent! Min flickvän och jag flyttade ihop i augusti efter 3 år som särbos. Jag känner igen mig i din frustration över att så ofta be om ursäkt och “vika sig” när man inte gjort fel…. att aldrig få en ursäkt eller någon självkritik från partnern. Det blir oerhört jobbigt i längden att vara den som bär skulden…
Vi bråkade för cirka tre veckor sedan och jag har knappt sett henne sedan dess. Huset har vi sagt upp och hon har redan varit på middag hos en annan man. Den enda fördelen med det är att mu vet jag att jag inte orkar mer!
Jättejobbigt ibland att hänga med i svängarna när man har en bipolär bästa vän. Man blir ledsen när hen förlorar jobb, sätter sig i omöjliga situationer, relationer mm. Viktigt att ta paus ibland har jag äntligen fattat. Älskar personen, men medberoendet är svårt.
Vad lättad jag blev när jag hittade din skrivelse, har en anhörig med bipolär sjukdom som kan vara mycket jobbig och krävande emellanåt. Tack för tipsen!
Är det alltid så att en bipolär person blir kränkande, agerar med utbrott? Jag har relativt nyligen träffat en underbar man som har bipolär typ 2 och han har sagt att han blir osocial, trött, energilös när han går in i depressionskov… men har tydligt sagt att han inte blir aggressiv eller liknande… hittills har jag inte märkt av något annat än att han är känslomässigt tillgänglig, snäll, lugn, omtänksam, kärleksfull… han har medicinerat i många år o uttryckt att han det senaste året haft väldigt korta perioder då han varit låg o då har han ändå genomfört saker han planerat in…
Jag är verkligen kär i denna man. Jag vill att det ska funka. Men jag inser att vi troligtvis inte kommer att kunna leva tillsammans så länge mina barn växer upp. Han har tydligt uttryckt att han inte vill ha egna barn utifrån risken att ge vidare sjukdomen. Men han är jättefin tillsammans med barnen. Hur lätt är det att få anhörigutbildning? Måste man vara sambo osv?
Tack för tips!!
Författare
Verkligen inte, alla reagerar olika i sin sjukdom men om man är öppen med sina känslor, tar sina mediciner och gör andra, nödvändiga livsstilsförändringar så kan de flesta leva ett helt vanligt liv med sjukdomen – och de flesta är inte agrresiva alls, det är inte sjukdomen per se som gör en sån. Om han sköter sig sjukdom utgör han ingen fara alls för dina barn. Vilka som får anhörigutbilning är olika i olika län, be hans läkare om råd.
Tack för en bra text. Min fru är bipolär och det är stundtals ganska jobbigt. Hon får inga vredesutbrott men går ner sig fullständigt i dagar i sträck. Vi kan inte ens när hon mår som bäst leva ett normalt liv. Det är stundtals väldigt jobbigt och frustrerande. Ibland vill jag kasta in handduken.
Hej Therese!
Vilken toppen text med bra information och förståelig. Jag har varit tillsammans med en bipolär kille och vårt problem var att han ljög, gick bakom ryggen på mig och gjorde saker som inte alls är okej. Förstår han att han sårar mig när han gör dessa saker eller tror du bara att han inte bryr sig? Hur kan man avgöra om det är sjukdomens fel eller personens beteende i fråga? Tack!
Hur gör man med de egna gränserna? Att bli behandlad kränkande är så tärande.
TACK för detta i lägg, så nyttig läsning.
Och Oj, äntligen har jag hittat ett ställ där jag känner igen mig i vad personer skriver om sin relation till sin partner med bipolär.
Är just nu i en fruktansvärd period, varit tufft ett bra tag. Levt ihop i 6år, hen har fått behandling i ca 3 månader. Det har gått bra verkligen men sen skedde en tragisk händelse i livet som påverkar hen extremt och kört hen i botten. Men innan det så kände jag mig fortfarande osedd.
Känner mig så ensam, oälskad, osedd, hen ljuger, döljer saker och jag kommer på hen. Jag får Aldrig ursäkter, hen ser inte problemen, hen förstår inte mina känslor. Jag har tappat tillit helt snart. Jag har min bästa väns lgh nyckel ifall jag vill här ifrån. Jag känner mig bortglömd, allt hen gör är att spela, att fly verkligheten. Jag sköter hela vårt hem varje dag, jag jobbar heltid. Jag går sönder mer och mer för varje dag. Det finns inget kvar av mig snart, likt förbannat håller jag mig hårt kvar. Jag vill inte leva såhär, jag vill inte vara medberoende, men jag vill leva med min partner. Såhär var det inte förr. Jag anpassade inte mitt liv såhär förr. Blev inte behandlad såhär förr. Är i sorg och utmattning.
Jag känner så väl igen vad ni skriver. Att man alltid är skyldig och aldrig får en ursäkt att den andre gjort något fel. För hen kan inte göra fel. Att man varit så ledsen när man blivit idiot förklarad och blivit kallad hemska saker som gör så ont. Att man alltid gör fel, från hur man äter till hur man kör bil o s v. Att man ska hålla käft när hen talar men åt andra hållet gäller det inte. Att man är så glad över något man gjort men genast blir så kritiserad och idiotförklarad när hen ser vad man gjort. Och !an blir så himla ledsen och känner att det spelar ingen roll vad man gör för man duger inte. Att sakta bli nedbruten av någon man lever tillsammans med. Och hen förstår inte. Att hen kan göra något fel.
Ja, där är jag också. I perioder. Just nu är en sådan period. Det är verkligen fullständigt nedbrytande och jag undrar om det är värt det. I mina ljusa stunder försöker jag ha distans. Jag vet att det kommer ett utbrott när som helst, att han kommer hitta något att slå ned på och att det kommer att leda till att han hotar med att göra slut. Men jag vet aldrig när det kommer och vad han kommer att bli arg för. Det kan vara precis vad som helst. Något jag sagt, något jag gjort, nu eller tidigare. Sedan kommer han att varva upp sig mer och mer. Bli elak. Ta avstånd. Trycka ned. Om jag orkar, kommer jag att bara låta det passera. Så småningom, när han har lugnat ned sig, kommer jag att försöka närma mig honom, ge honom en kram, hålla om honom. Kanske kommer det då att vara lugnt tills nästa dag. Men då smäller det garanterat igen. Över något annat, som jag inte är beredd på. Och så håller det på. I minst en månad.
Men efter det kan det bli lugnt ett par månader. Innan det börjar om.
Så tacksam för sånnahär sidor. Har mått så dåligt nu, varit borta från jobbet, då en man jag har haft en ambivalent kärleksrelation med har blivit tvångsinlagt på psykiatriska avd nu. Det som flera av er berättar är vad jag har gått igenom i fyra snart fem år. Ena stunden är allt fantastisk, så stora planer och det är” livet ut”. Sen plötsligt, backar han, är otrevlig och sen på igen. Jag har senaste veckorna misstänkt bipolaritet och nu försöker jag vara där för honom. Vissa gånger får jag svar som visar på tacksamhet för det men sen en våg av ”backa”. Så frustrerande. Har så svårt att lämna honom åt sitt. Ge upp på någon när det är en sjukdom som talar. Väldigt vilsen nu helt enkelt men det var skönt att läsa era berättelser och känna att man inte är ensam. De som inte har älskat någon psykiskt sjuk förstår inte riktigt och tycker man är svag känns det som.
Hej . Tack för stt denna sida finns .
Jag är så förtvivlad. Jag och min partner som jag älskar över allt annat har varit tillsammans i 1 1/2 år.
3 gånger under denna tid har min partner lämna mig.
Kort historia:
Vi har byggt upp vårt liv med att köpa vissa saker ihop i vårt hem och allt är så härligt . Han visar och säger att han älskar mig. På alla sett Osv. Men så helt plötsligt säger han jätte dumma saker till mig och säger att han ångrar att vi har förlovat oss .( HAN FRIADE TILL MIG i somras )
Å så börjar han dricka vin . Han blir som en helt annan man helt plötsligt . Och jag för står ingen ting . Å sen dagen efter säger han . Förlåt jag vet inte varför jag beter mig så här. Jag blir arg på mig själv . Och sen är han som vanligt igen . Jag har försökt att prata med honom om hans beteende och de går bra . Han är så djupt ledsen att han blir så här ibland .
Han är som 2 personer jätte läskigt . Vad ska jag göra ? Just nu bor vi på varsit håll eftersom han lämnade mig igen . Förra gången vi vart tillsamman igen då va det han som ringde och ville prata med mig och sa vilken ågren han hade och ville ha tillbaka mig . . .. jag smällt ju direkt . Och nu är vi där igen
Nu när jag har läst på den här sidan så känner jag igen vissa betende hon min partner. Kan de vs så att han är bipolär?
// Susanne
Jag har precis blivit ensam efter att varit tillsammans med en bipolär tjej i nästan 5 år varav sambos 3 år.
Jag har gjort allt för att minska orsaker för henne att bli sjuk, jag har skött om det mesta i hemmet och ställt upp för henne hela tiden.
Och hon har hållt sig frisk ända fram till för nån månad sedan.
Då efter att jag fått höra hur mycket hon älskade mig och hur underbar jag är och att jag var hennes stora stöd.
Så kom en ny dag och då blev hon manisk och jag skulle bara flytta ut direkt, för då sa hon att hon tyckte inte om mig överhuvudtaget, och jag började grina medans hon var iskall och visade inga känslor överhuvudtaget. Hon började byta ut foton i ramar där jag fanns med på.
Jag fick bara ta mitt pick o pack och lämna direkt.
Jag vet inte vilket ben jag ska stå och om jag uttrycker ilska är jag orsaken till all ondskan i världen. Jag får däremot höra att jag inte längre älskar henne och så fort jag är borta på jobb klipper hon bort mig. Viskan inte ha en vanlig och kärleksfull kontakt. Jag känner att efter tjugo års relation har inte tiden lärt mig att hantera avsaknaden av kärlek eller ömhet. Vår son är såpass stor att han förstår numer att något inte stämmer i vår relation. Hon kan aldrig erkänna att hon gjort fel eller borde ha handlat på något annat sätt. Vår son har ringt mig gråtandes om att hon numer också börjar gå på honom med sina aggressioner. Jag har då varit tvungen att vända mitt i natten för att försäkra mig om att sonen inte råkar illa ut. Som tur är har inte det hänt men ibland undrar jag om hon använder honom som länk till mig. Jag älskar henne över allt på jorden men det tär och med tiden inträder någon slags immunitet mot hennes agerande. Du skriver att man ska försöka få till ett ansvarstagande men detta har aldrig inträtt. Vid skrivandes stund funderar jag på om det är någon vinst alls att stanna. Jag har funderat på att flytta med sonen och låta min kära partner ta konsekvenserna av hennes agerande. Hon saknar sjukdomsinsikt och hävdar istället att jag använder det mot henne och tar över. Hon har rätt u att jag varit alfahanne i mitt agerande när både hennes egna barn och vårt var små. Men då krävdes de aktion och mindre terapi. De behövde äta och ha ett fungerande liv. Nu har vi bara vår tonåring kvar och jag ser istället vägens ände. Jag vet inte om det finns praktiska råd eller andra råd som kan hjälpa när ens partner också säger att hon slutat älska dig men i övrigt lunkar livet som om inget hänt.
Satt o googlade lite och detta kom upp, har precis separerat med min sambo sedan 10 år tillbaka, för 4 månader sen blev hon diagnostiserad med bipolär typ 1 (30 år gammal), jag har fått utstå mycket, otrohet, blivit lämnad 5 gånger osv.. har dock aldrig haft tanken på att själv lämna..jag älskar henne fortfarande.., i flera år kämpade jag för att hon skulle få rätt vård. Problemet är att hon inte tycker hon är bipolär trots allt hon gjort mot mig o andra anhöriga. Vi fick iaf ett fantastiskt barn tillsammans men nu lämnade hon mig i en period där hon egentligen inte mår bra (hennes känslor va borta och hon va inte lycklig mer) jag märkte direkt på henne när hon började må sämre och anpassade mig efter de även om hon knappt själv märkte att hon började må sämre, och hennes vänner bara uppmuntrar henne i alla hennes beslut istället för att dra i bromsen.. väldigt intressant att läsa de du skrev, känner igen mig i väldigt mycket!
Nä nu orkar jag nog inte mer. Jag har har varit gift med min fru i 20 år och hon är inte samma person jag blev kär i.
Dom första 10 åren var kanon, inte en tillstymmelse till psykisk ohälsa. Sedan kom förändringarna med till en början depressioner. Hon kunde ligga i sängen som en grönsak.
Fastställandet av bipolär 2 kom för 5 år sedan och det som jag inte klarar av att stå ut med är att känna sig så ensam och utfryst
i en relation. Från att ha sex 3-4 ggr i veckan har på senaste halvåret gått till 1-2 ggr i månaden.
Behovet hos min fru verkar helt enkelt inte finnas där.
Barnen är tack o lov i övre tonåren och jag funderar varje dag på skilsmässa och att flytta ifrån henne, trots att det värsta
jag vet är att leva ensam utan partner. Jag måsta ha kärlek.
Mvh uppgiven man
Hej,
Jag blir väldigt ledsen av att läsa hur ni har det i era relationer. Så ska ni inte behöva ha det och det ni blir utsatta för är inte okej. Ingen människa förtjänar att bli behandlad på det viset. Någonsin!
Nu är det anhöriga som skriver av sig men jag vill ändå bidra med lite ljus och hopp. Jag har bipolär sjukdom typ 2. För mig är det främst depressionerna som ställer till det och jag drar mig undan vilket inte är så bra men det gör jag för att inte belasta min partner. Sedan jag, efter mycket prövande av olika läkemedel (har nog knaprat mig igenom halva FASS), till slut hittade något som funkar för mig har livet vänt. Jag har jobbat stenhårt med mig själv och försöker att skilja på när det är depressionen som talar och när det faktiskt är relationen som strular. Just den biten är svår.
Det är jätteviktigt att ta ansvar för sitt beteende och sin sjukdom. Men också att inte se sjukdomen som en identitet. Man är så mycket mer än det. Att sköta sin medicinering är A och O. Samt sömnen, motion och kostvanor. Det tycker jag är minimumkrav som partner att ställa. Dvs att den man lever med sköter sin medicinering! Det går att leva ett väldigt gott välfungerande liv med partner, jobb och barn om man sköter sig och jobbar med sig själv.
För två år sedan träffade jag en man som jag älskar över allt annat och som jag vill dela mitt liv med. Det är dock först nu som jag berättat att jag har bipolär sjukdom. Det är svårt att prata om eftersom det är så lätt att bli utdömd och stämplad som otillräknelig. Jag hoppas att han vågar stanna kvar och inte blir rädd eller ser på mig med “nya” ögon nu när det ligger på bordet. För det är lätt att googla och bli alldeles mörkrädd när man läser hur det kan vara och hur anhöriga har det. Det är hårda tongångar och i vissa fall med all rätt. Men det finns människor som fungerar alldeles utmärkt därute och som har fina och sunda relationer. De vill jag se mer av!
Det som varit nyckeln till att vi har det så bra tillsammans är att vi aldrig någonsin är elaka mot varandra. Istället för att säga elaka saker parkerar vi tuffa samtalsämnen tills dess att vi båda funderat några timmar eller dagar på varsitt håll. Vi har alltid en respektfull ton och det är viktigt att säga förlåt och verkligen mena det. Och att jobba med sig själv. Och det gäller båda. Inte bara den som är sjuk. När jag har dåliga dagar så uppmuntrar jag honom till att göra sådant som får honom att må bra. Träna och träffa vänner eftersom jag vet att han behöver det. Det är hans ansvar att ta hand om sig själv. Och när jag mår dåligt glor jag på serier eller en film för att det är vad jag behöver just då. Och då tar jag ansvar för mitt mående genom att varva ner och ta det lugnt. Men det kräver god sjukdomsinsikt och självinsikt. En god vän till mig har bipolär sjukdom typ 1. Hon sköter sin medicin slaviskt och har hållit sig frisk i över 10 år. Även hon fullt fungerande med jobb, barn, hus och man. Så det går att ha en alldeles fantastisk relation med en människa med denna sjukdom om de jobbar med sig själva. Och gör de inte det så hade jag gått trots barn och trots “bra” stunder. För i grund och botten behöver alla människor känna sig älskade och respekterade. Så finns inte en genuin vilja hos er partner att jobba på sig själva och relationen så kommer det aldrig att fungera. Och det gäller ju i alla relationer oavsett om någon har en diagnos eller inte.
Ha människor omkring er som plockar fram det allra bästa hos er. Och hur ont det än gör, släpp taget om de som får er att må dåligt. En sund relation bygger på ömsesidighet, god kommunikation och respekt.
Tack för bra text och alla andra som har skickat in och berättat om sin situation. Jag inser att min sambo med största sannolikhet är bipolär. Alla era historier stämmer in på min. Sorgligt nog så vägrar min sambo söka hjälp och jag vet inte hur jag ska hantera situationen.
Hej Cecilia
Hur gick det för er?Kunde du övertala honom på något sätt, isåfall hur?
Min sambo vägrar också söka hjälp.hon tycker allt hon gör är normalt och det är jag som är orsaken för allt.
Exakt! Min ex make har inställningen att det “bara” är min personlighet och inte en sjukdom. Han tyckte även att jag var lat när jag inte orkade.
Jag har en flickvän som diagnostiserats som bipolär. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag upptäckte att hon sex-chattar med ungefär 20 olika män. Planerade att träffa en. Hon är översexuella och varje gång jag markerat min gräns har hon straffat mig med att gå ut på nätet. Hon erkände inte någonting förrän jag satte bevisen varför hennes näsa. T.ex hennes inlogg på Tinder. Eller när jag fick henne att öppna sin telefon. Men hon erkänner inte mer än jag kan bevisa. Så det kommer nytt hela tiden. Hon blåljuger och hänvisar till hennes sjukdom. Hon säger att hon skäms och kommer från o med nu sluta. Som hon säger om allt som hon överkonsumerat men återupptar när det gått en stund. Hon har ångest varje dag och allt kretsar runt hennes mående. Jag förstår hennes situation men orkar inte vara hennes terapeut 24/7. Jag bryts ner. Saknar livsglädjen jag hade tidigare. Allt är runt hennes mående och om jag en enda gång inte visar påtaglig empati får jag höra hur kall och egoistisk person jag är. (Jag bryr mig mer än någon skulle orka). Jag lurad att tro på henne varje gång när hon säger att hon ska bättra sig. Men det ramlar nästan alltid tillbaka. Jag försöker lämna men det går inte. Jag vet inte vad jag ska göra. Hon lånat pengar som hon aldrig betalar tillbaka. Jag köper kläder tilm henne. Jag skjutsar henne överallt eftersom hon alltid har ångest och inte kan åka kommunalt.
Jag är numer ett levande lik. Och om jag skulle känna henne skulle hon skicka hundratals sms och om jag blockar henne kontaktar hon mig på andra sätt. Jag orkar inte leva längre.
Till er son har en bipolär kvinna. Hur fasen gör ni för att inte gå under?
Jag försökte posta en kommentar men den gick inte igenom.
Slutet på min fråga var till alla som lever med en bipolär:
Hur fasiken står ni ut?