Det är så himla skönt och roligt att äntligen ha berättat för er att jag är gravid! Eftersom jag delar med mig av så mycket av mitt liv till er har det verkligen känts som att jag har ljugit i flera månader. Speciellt när ni skickat styrkekramar och lyckoönsknigar i kampen mot ofrivillig barnlöshet och jag har svarat ”tack” och låtsats som att det regnar trots att jag vetat om att jag är gravid. Men vi ville låta det gå ett tag innan vi delade med oss av de nyheterna, och när det hade gått ett tag kände jag att jag ville få berätta om alla stegen i resan innan jag berättade att jag var gravid. Så då blev det först nu, och det känns bra att vi väntade tills det kändes rätt. En graviditet är ju något som ändå är något väldigt intimt och privat, och eftersom M inte delar något av sitt liv på sociala medier har det inte alls varit självklart att jag skulle dela med mig av vare sig graviditet eller kamp mot ofrivillig barnlöshet.
Men nog om det, nu tänkte jag berätta mer om hur graviditeten har varit hittills. Som jag berättade om sist var vecka 6 en riktig mardrömsvecka där jag hade en riktig störtblödning och läkarna sa att vi inte skulle hoppas eftersom det sannolikt var en missfall på gång. Men nu vet ju ni redan att jag är gravid och det har gått bra hittills, så något missfall blev det inte. Bilden är förresten från nyårsafton när jag kollade ned och insåg att magen var så svullen att jag hade svårt att se mina tår! Men nu hoppar vi in i vecka 7!
Min graviditet v7 (6+0 – 6+6)
Eftersom vi inte visste om det var ett missfall på gång eller inte var hela julen ett rent helvete samtidigt som vi började hoppas eftersom jag mådde så illa. Och första dagen i vecka 7 slog illamåendet till med full kraft. Jag tog mig knappt hem från Örebro och spydde så mycket att vi till slut åkte in till gynakuten så att jag kunde få medicin mot illamåendet. Väl där fick vi göra ett ultraljud redan på onsdagskvällen istället för som planerat på torsdag morgon. Jag var så himla nervös och det hjälpte inte att vi fick en väldigt barsk läkare som dessutom knappt pratade svenska. Hon körde in ultraljudsmanicken i mig utan att säga till (VEM stoppar in något i ens snippa utan att säga till först?!) och konstaterade kort att ”det är en graviditet där, ni får komma tillbaka om en vecka”.
Inget om den såg ut att vara viabel eller inte. Eftersom hjärtat skulle ha börjat slå frågade jag det och hon knackade fram på oförståelig svenska att det antingen fanns en position eller en pulsation men att hon var osäker. Och hon sa inget om mina provsvar, de hade tagit blodprov för att se om graviditetshormonet HCG hade ökat eller inte. Så jag lämnade gynakuten i upplösningstillstånd och var redo för en vecka till av ovisshet. Men så loggade jag in på mina vårdkontakter och kollade provsvaret; HCG:t hade ökat massor och när jag googlade mig fram till referensvärdet kände jag mig väldigt säker på att jag inte hade fått något missfall än i alla fall. Men det var en jobbig vecka med väntan tills vi skulle tillbaka till kliniken i vecka 8 för att göra ett ultraljud där, och jag fortsatte kräkas 15-30 gånger om dagen.
Min graviditet v8 (7+0 – 7+6)
Men så kom vecka 8, en vecka som jag längtat efter sen vi plussade eftersom det innebar återbesök på IVF-kliniken. Jag älskar verkligen läkaren vi har haft där och känner mig väldigt trygg med henne, så det kändes skönt att det var hon som skulle göra nästa undersökning. När vi kom dit började vi prata om vad som hade hänt och då ville hon att vi gjorde ultraljudet snabbt för att se hur det var innan vi fortsatte prata. Och när bebisen dök upp på skärmen syntes det alldeles tydligt hur ett litet hjärta slog och slog och slog! Tårarna rann och jag har aldrig varit så lycklig i hela mitt liv. Vår lilla prick levde fortfarande! Den hade klarat av en enorm blödning och trots att den var utdömd som ett missfall så fanns den där med ett tickande litet hjärta!
I övrigt var det en hemsk vecka. Mitt illamående ökade och jag spydde 20-30 gånger om dagen och det blev solklart att jag fått hyperemesis precis som min mamma, moster och mormor. Det är en sjukdom där man kräks ovanligt ofta och ovanligt mycket under graviditeten. Det var bara att glömma att äta mat och hade varit på ett tag, det senaste jag åt en ordentlig måltid utan att spy var kvällen innan julafton. Vågen visade en enorm viktminskning på tio kilo sen insättningen i början av december. Illamåendet blev så illa att jag var tvungen att jobba hemifrån sängen och vissa dagar kunde jag inte jobba alls. Jag bara spydde och spydde dygnet runt.
Min graviditet v9 (8+0 – 8+6)
Vecka nio kom med ett fortsatt hemskt illamående. Kräkningarna avtog inte men jag lärde mig att jordgubbskräm och nyponsoppa är enkelt att spy upp och smakar likadant som när man sväljer det. En konstig, men för mig, väldigt viktig upptäckt som gjorde att jag kunde få i mig lite, lite mat och vätska själv. Men på dag 8+2 blev det riktigt illa. Jag hade inte ens fått i mig 2 deciliter vätska på ett dygn och spytt mer än 30 gånger så vi var tvungna att åka in till gynakuten igen. Där fick jag både dropp och mediciner, och en medicin som faktiskt lindrade illamåendet! Då hade jag redan provat de allra vanligaste och inte fått något effekt av dem, men så fort jag fick prokloperazin märkte jag effekt direkt.
Det allra bästa med gynbesöket var dock att vi fick göra ett ultraljud till för att se så att allt var bra med bebisen. Och vet ni? Den rörde på sig! Till och med läkaren blev förvånad och rörd, för det är först i vecka 9 som bebisen börjar röra på sig och det är sällan man lyckas fånga det på ett ultraljud. Läkaren, som jobbat som gynekolog länge, hade aldrig sett det förut. Men där låg vår lilla mirakelbebis och inte bara hade ett perfekt hjärta som slog, hen rörde på sig och sprattlade för fullt. Jag tror att min kärlek till bebisen kom där och då alldeles plötsligt: jag började tro på att den skulle stanna kvar och började älska den.
Några dagar senare fick jag enormt ont i magen och en blödning, så då kom ångesten igen och vi kastade oss i en taxi till gynakuten. Igen. Blödningen stannade väldigt snabbt men vi fick göra ytterligare ett ultraljud och se en liten krabat ligga där och sprattla. Läkaren konstaterade att det var en stark liten krabat och att smärtorna troligtvis var ligamentssmärtor när livmodern växte och att min livmoder var väldigt känslig.
Annars fortsatte veckan med massor av kräkningar och absolut 0 matintag.
Min graviditet v10 (9+0 – 9+6)
I vecka tio fortsatte jag att må fruktansvärt illa och utan att kunna äta, men det var också vårt första, och hittills enda, besök hos barnmorskan. I ärlighetens namn var det väldigt händelselöst; hon kollade vad jag vägde (-12kg) och pratade om kostråd och eventuella sjukdomar. Mest pratade vi såklart om min bipolära sjukdom och att de kommer hålla extra koll på min graviditet på grund av den. Vi kommer också få lite extra gräddfil på förlossningen, men det tänkte jag berätta mer om i ett annat inlägg.
Min graviditet v11 (10+0 – 10+6)
När vecka 11 kom vet jag att jag tänkte att tiden hade gått väldigt snabbt. Redan tio fullgågna veckor – längre än vi någonsin tagit oss förut! Och med vecka 11 va det också dags för sista ultraljudet hos IVF-kliniken, vi hade fått ett extra på grund av den stora blödningen i vecka 6. Det blev ett väldigt emotionellt möte där både vi och läkaren fällde en tår. Den lilla krabaten i magen växte som den skulle och hjärtat slog superfint. Det kändes så konstigt att gå därifrån och säga hej då – vi hade ju träffat läkaren flera gånger i månaden i ett och ett halvt år. Och med lite tur ska vi aldrig mer ses igen, om vi inte bestämmer oss för att försöka skaffa syskon.
Annars var den veckan som alla hittills: jag kräktes och kräktes och kräktes även om det blev lite mindre tack vare medicinerna. Kanske 15 gånger om dagen istället för 30. Jag har aldrig någonsin kräkts så mycket i mitt liv och är så tacksam över att jag har haft M vid min sida. Han har hanterat kräkhinken, klappat mig på pannan, hämtat vatten och allt jag har kunnat tänka mig. Allt medan jag suttit böjd över en städhink i sängen och kaskadspytt.
Min graviditet v12 (11+0 – 11+6)
Och så kom den efterlängtade vecka 12: veckan som om vi tog oss igenom den skulle betyda att den största missfallsrisken var över. Det var en viktig vecka rent psykiskt även om jag visste att missfallsrisken redan var väldigt liten eftersom vi sett ett hjärta slå. Har man gjort det är nämligen risken för missfall nästan lika liten som om man tagit sig igenom tolv fulla veckor. Jag fortsatte i alla fall att må hysteriskt illa och när jag fick träffa vår läkare på MVC första gången visade vågen på -15 kilo sen insättningen. 15 kilo på två månader sliter rejält på kroppen och jag var helt slut. Men det var ändå skönt att träffa läkaren och prata om allt. Eftersom jag har bipolär sjukdom så får man utöver barnmorskan en läkare som håller koll på att allt går bra.
Veckan slutade tyvärr väldigt tråkigt: jag spydde så mycket att jag fick både migrän och vätskebrist. Så det var bara att sätta sig i en taxi och åka till gynakuten och få dropp igen. Men det blev ändå lite av en milstolpe; de var så säkra på att bebisen mådde bra att vi inte behövde göra något ultraljud! Det lugnade min ångest något enormt och jag började se fram emot graviditeten och tro att bebisen faktiskt kommer hålla sig kvar. Jag började tro på att min dröm om att få bli mamma faktiskt kommer bli till verklighet i sommar.
Tycker graviditet är något som är väldigt fint & som du säger väldigt intimt. Så fint att ni respekterar varandra ♡
Författare
Tack, jag tror verkligen att ömesidig respekt och kommunikation är grunden för en bra relation så det känns självklart att inte dela något som inte är ok för M <3
Stort grattis till graviditeten.
Författare
Tack <3
Så himla glad för din skull! Kommer älska att läsa dessa inlägg.
Författare
Åh tack! Tanken är att uppdatera om graviditeten varje onsdag.
Så roligt för dig!! 😀
Kul att följa allt 🙂
Författare
Tack <3
Blev arg på läkaren du först skrev om, att du skulle behöva gå hem och googla svaren? Inte okej! Hoppas illamåendet ger med sig snart, det där lät otroligt utmattande!
Författare
Ja, det var helt fruktansvärt att inte få svar där och då! Tack, det har som tur är lagt sig nu!
Du ska absolut inte känna att du har ljugit utan det var bra att du väntade. Speciellt för din skull och är så glad för eran skull! <3 Kramis
Författare
<3
Förstår att du ville vänta med o berätta <3
Författare
<3
Lycka till med allt!
Författare
Tack <3
Hoppas att du slipper illamåendet :/
Författare
Tack <3 Det är som tur är borta nu!
Tråkigt med allt illamående och kräkningar, och vilken trist läkare ni fick träffa första gången, inte så man vill ha det när man är orolig 🙁
Författare
Nej, det var en hemsk upplevelse!
Jag har haft på känn när jag kikat in här att det faktiskt är så att du är gravid. Det var bara en känsla jag fick när jag läste om insättningen av emryot (heter det det förresten?). Jag är så glad för din skull och ser fram mot att få fortsätta er resa. :-)Stort grattis! Men hemskt med illamåendet. Så illa har jag inte mått under någon av mina graviditeter. Hoppas att det har släppt nu. Kram
Författare
Tack <3 Det värsta illamåendet har som tur är släppt så det är jätteskönt!
Vilken lycka när ni såg att det rörde sig, ihh blir så glad! 😀 <3
Författare
Ja, helt surrealistiskt! Ännu mer nu när man känner att den rör sig 😛
Jag förstår verkligen att man vill avvakta lite med att berätta tills man är helt säker. Det är verkligen såååå kul för er, kan inte säga grattis tillräckligt många gånger! Grattis, grattis, GRATTIS! <3
Författare
Tack <3
Men åh GRATTIS GRATTIS GRATTIS! Vilken fantastisk nyhet! 😀
Författare
Tack <3
Åh gud så kul att läsa!!
Författare
Vad roligt att höra! <3
Alltså det är så roligt att följa denna resa! 😍
Författare
Åh, det är jättekul att höra! <3
alltså den lättnad o lycka man kännner då man ser o hör de där hjärtljuden alltså en sån känsla
hade med en blödning och ofta magont med mitt if barn så då kändes det oftast extra nojigt har ja tänkt på nu i efter hand då vi fick två tjejer efter tim
lycka till i fortsättningen
Författare
Ja, de veckorna var verkliten inte roliga! Tack <3
Jag höll på att skriva “vad underbart att höra”, men nja, dom kräkningarna hade jag verkligen önskat dig utan. Men jag förstår att med det som väntar är varenda spya värd det! STOR KRAM hjärtat och tack för att du delar med dig <3
Författare
Nej, de hade jag gärna varit utan! Men nu när det är över är det svårt att komma ihåg hur hemskt det var, kroppen glömmer snabbt som tur är!
Fy stackare för all spya, men gissar att det kommer vara värt det i slutändan! <3 Måste kännas skönt att få extra hjälp både under graviditeten och vid förlossningen! Kram
Författare
Ja, det gör att det inte känns lika hemskt!
Så underbart för er!! Men de där kräkningarna är ingen lek, usch och fy! Kräktes fram till v.12 med första dottern och fram till v. 18 med andra dottern, det var ingen lek även om det såklart var värt allt när man fick sin älskade bebis 🙂 Fick dock hjälp med kräkningarna andra gången med två olika läkemedel så jag slapp kräkas hela tiden.
Författare
Nej, de är verkligen hemska! Är så glad att det gått över nu och att medicinerna hjälpte!
så skönt när man passerar vecka 12 😀
Författare
Ja, helt underbart!
Men gud GRATTIS! <3 <3
Författare
Tack <3
Så härligt att det går framåt och att det går bra! Så roligt att följa 😀
Författare
Tack <3
Så bra läsning tycker jag! Alltid spännande att följa andras graviditet!!
Författare
Tack <3