Min graviditet v13 – v18

Jag kan fortfarande knappt tro att det är sant när jag säger eller skriver att jag är gravid. Vi har kämpat så länge för det här och det har varit så tufft att jag inte vågade tro att det någonsin skulle bli vår tur. Nu är det ju fortfarande ett bra tag kvar på graviditeten och det måste gå bra länge till för att det faktiskt ska komma en liten bebis i augusti, men vi är en god bit på väg. Som ni fick läsa i fredags så var början på min graviditet inte särskilt bra och den var tuff länge, men nu börjar jag äntligen må bättre. Och idag tänkte jag dela med mig av v13-v18 av min graviditet så är ni up to speed, för sen tänkte jag göra en liten uppdatering varje onsdag när vi byter vecka.

Min graviditet v13 (12+0 – 12+6)

För mig var det en otrolig lättnad att gå in i vecka 13 och veta att den största missfallsrisken var över, men jag hade fortfarande ångest varje dag över att bebisen inte skulle leva längre. Så när det var dags för KUB-test var jag jättenervös för vad ultraljudet skulle visa. Men det hade jag såklart inte behövt vara, för där låg en alldeles perfekt liten bebis med ett tickande hjärta! Den är en riktig liten akrobat och snurrar runt som bara den så fort någon vill kolla på den. Något som var väldigt skönt var att vi pratade mycket med barnmorskan om min ångest för att den inte skulle leva, då spelade hon in små filmer på bebisen där man ser hur hjärtat slår och den rör på sig som jag fick skickade till min mobil. Det har varit väldigt lugnande att kunna kolla på dem när ångesten tar över.

Annars var vecka 13 av min graviditet lika hemsk som de tidigare. Jag bara kräktes och kräktes hela tiden och fick inte i mig någon mat alls.

Min graviditet v14 (13+0 – 13+6)

Vecka 14 fortsatte med kräkningar men som kom lite mer sällan och en eller två dagar spydde jag inte alls. Jag lyckades till och med få i mig lite mat men fick vara väldigt försiktig och äta små, små portioner annars kom det upp direkt igen. Den här veckan började jag också inse att hopplösheten och ångesten jag kände inte bara berodde på att jag inte fick i mig mat. Min ångest började bli hemsk och jag fick tecken på paranoia vilket är tydliga signaler på att jag är på väg in i en depression. Jag hade framför allt väldigt mycket skuldkänslor över att inte vara glad över att vara gravid och tycka att det är mysigt. För mig hade det hittills bara varit ren tortyr och hur tacksam jag än var över att vi ska bli föräldrar kunde jag inte känna mig glad över att vara gravid. M stöttade väldigt bra och hjälpte mig att komma ihåg att det är ju inte graviditeten jag har längtat efter, det är bebisen, så det är inte så konstigt att det är svårt att tycka att det är mysigt när man spyr hela dagarna och inte har fått i sig mat på 1,5 månad.

Min graviditet v15 (14+0 – 14+6)

Vecka 15 blev en fruktansvärd vecka som började med en natts feberyra. Eftersom jag inte hade någon feber på morgonen utan bara fruktansvärt ont i kroppen bestämde jag mig för att åtminstone försöka ta mig iväg till jobbet. Det skulle jag inte ha gjort. Först svimmade jag när jag klev av tunnelbanan och efter att jag lyckats ta mig upp till jobbet svimmade jag igen. M fick komma och hämta mig och på eftermiddagen var jag så dålig att jag behövde åka till sjukhuset. Där skickades jag först till gynakuten eftersom jag är gravid och de kunde utesluta allt som hade med graviditeten att göra. Vi fick i alla fall se vår lilla prick som härjade runt i magen och mådde toppen.

Istället kördes jag ned till kirurgakuten där de kunde konstatera att jag hade gallsten och sannolik njurbäckeninflammation. Eftersom jag kräktes helt hysteriskt var tionde minut blev jag dessutom inlagd och fick dropp i två dygn. Resten av veckan fortsatte med att jag mådde dåligt och kräktes hela tiden. Dessutom blev både ångesten och paranoian värre och det började bli jobbigt för mig att åka med kollektivtrafik eller vistas bland människor. Depressionen var ett faktum.

Min graviditet v16 (15+0 – 15+6) 27

I vecka 16 började jag äntligen må bättre igen och fick tillbaka aptiten. Men det gällde att äta riktig små portioner för att inte kräkas. Jag kommer speciellt ihåg att jag var så lycklig över att få i mig två kikärtstacos på lördagskvällen och att jag var glad att ha kunnat äta så mycket. Fem minuter senare fick jag springa till toaletten och spenderade en halvtimme med att spy upp allt igen. Efter det blev det riktigt små portioner mat och det håller jag mig fortfarande till: små portioner men ofta.

Jag hade också läkartid på psykiatrin och fick äntligen börja äta mina mediciner igen eftersom jag tagit mig förbi den första trimestern. Läkaren berättade också att hon tycker att de är okej att amma på om jag vill, man får bara hålla koll på att bebisen inte blir trött av medicinerna. Eftersom jag väldigt gärna vill kunna amma var det skönt att höra.

Min graviditet v17 (16+0 – 16+6)

Precis på dagen när jag gick in i vecka 17 släppte mitt illamående och byttes mot en konstant hunger. Och ett enormt sug efter BigMac, så mycket att jag åt det sju måltider i rad. Den här veckan började mina mediciner ge effekt och all paranoia försvann tillsammans med det mesta av ångesten. Efter att ha varit medicinfri i nio månader och kämpat med måendet var det helt underbart att börja få tillbaka någon form av stabilitet. Vi hade också vårt andra besök hos barnmorskan och det var helt underbart att få höra bebisens hjärta slå som bara den.

Min graviditet v18 (17+0 – 17-6)

Vecka 18 kom hungern verkligen – om jag hade trott att jag var hungrig konstant veckan innan så var det inget mot nu. Jag ville äta HELA tiden och BigMacsuget var fortfarande kvar. I vecka 18 började också mina medicner göra stor skillnad och jag kunde till och med tycka att det var mysigt när bebisen sparkade. Men det var också en vecka när det började bli riktigt tungt att vara gravid: magen var i vägen konstant och foglossningen började bli riktigt illa.

Och nu är ni up to speed med hur graviditeten har varit hittills. Imorgon ska vi till barnmorskan för rutinultraljud och förhoppningsvis får vi reda på om det är en liten han eller hon där inne. Men allra mest längtar jag efter att få veta att hen mår bra och fortfarande lever.

INLÄGG OM VÅR GRAVIDITET

Vi är gravida! v3 – v6

Min graviditet v7 – v12

Min graviditet v13 – v18

Min graviditet v19