Jag är så rädd för att vakna att jag inte kan somna

Woman in pink skirt at Karlavägen, Stockholm, Sweden

Det senaste halvåret har jag haft väldigt stora problem med min sömn. Helt plötsligt har jag haft svårt både att somna och att sova när jag väl har somnat, trots mediciner som hjälper till med det. Och för ett par veckor sen var det som att en blixt slog ned i huvudet på mig och jag förstod varför. Trots att det har gått flera år sen jag fick min bipolära diagnos och att jag är stabil på mina mediciner är jag livrädd för att helt plötsligt inte må bra. Jag är livrädd för att somna för att jag är livrädd för att vakna och inte må bra.

Just det där med att inte veta hur jag kommer att må och när jag kommer att må dåligt är det värsta med att leva med bipolär sjukdom. I början tyckte jag att det var så jobbigt att jag inte kunde planera in saker. Om jag gjorde det blev jag så stressad och orolig över att må dåligt att jag började må dåligt på grund av stressen. Jag trodde verkligen att den där rädslan hade släppt och bytts mot någon form av acceptans. Men tydligen inte. Den ångesten jag känner för att somna är enorm och gör varje kväll till ett rent helvete. Det går inte riktigt att förklara hur dåligt man mår och hur hjälplös man känner sig när man inte vågar somna för att man är rädd att vakna dagen efter och må så dåligt att man inte kommer att ta sig upp ur sängen på ett halvår.

Eller att vakna och vara så manisk att man inte kan kontrollera sig själv och lyckas förstöra allt som är fint och bra i ens liv. Och i ärlighetens namn är jag nog mer rädd för manierna än för depressionerna. En depression är allra mest bara att härda ut. Givetvis med hjälp av rätt vård och stöd för att bli bättre, men den går över och man gör inte särskilt mycket dumt.

I en mani däremot blir man så extremt omdömeslös, förlorar all impulskontroll, tror att man kan lyckas med allt och att ingen kan skada en. En mani varar oftast bara ett par dagar, men det är allt som behövs för att rasera hela ens värld.

Och jag tror egentligen att det är där problemet är: jag är så väldigt lycklig och nöjd med mitt liv och den situation jag befinner mig i att jag är livrädd att göra något som gör att jag förlorar allt. Jag älskar mitt hem, min sambo, mina vänner och mitt jobb. Så jag är fullkomligt livrädd att vakna en morgon och vara manisk.

Det ger både insomningsångest, för just nu vet jag ju hur jag mår, men inte hur jag kommer att må imorgon. Och så drömmer jag helt fruktansvärda drömmar. Om att jag är otrogen, stjäl saker från jobbet och skriver fruktansvärda meddelanden till mina vänner med saker som jag inte menar. Och jag vet ju att det bara är mardrömmar och att jag aldrig skulle göra det på riktigt. Aldrig, inte ens i en mani. I alla fall inte så vitt jag vet – mina manier har handlat om att jobba mycket, måla massor av tavlor, dricka större mängder alkohol än normalt och shoppa upp det som sitter på mitt sparkonto. Alltså saker som inte är bra, men som inte heller skadar särskilt mycket.

Det jobbigaste i hela den här insikten och sömnsvårigheterna är att jag inte vet hur jag ska hantera det. Jag vet ju att hela situationen är en del av sjukdomen, men ovissheten håller på att göra mig galen. Som tur är har jag en tid hos läkaren snart och kan prata med honom. Jag hoppas bara att han har något annat förslag än mer mediciner, så att jag snart kan få somna och sova utan att vara rädd för att vakna.

6 Kommentarer

  1. Elisabet
    augusti 21, 2018 / 5:14 f m

    Ledsen jag blir att höra om dina sömnproblem men samtidigt blir jag glad över att inte vara ensam om mina problem…

    • therese
      Författare
      augusti 21, 2018 / 9:21 f m

      Jag tycker att det ofta hjälper att veta att man inte är ensam <3

  2. augusti 21, 2018 / 11:13 f m

    Men fyyy vad jobbit! Skickar en stor kram hjärtat <3

  3. augusti 21, 2018 / 4:53 e m

    En massa kramar till dig, detta låter verkligen inte alls roligt för dig! Hoppas verkligen att det kommer fler lösningar än medicin, för hjälp är viktigt att få <3

  4. september 12, 2018 / 9:20 f m

    Hej Therese! Vilken bra blogg du har, känner igen mig i mycket av det du skriver. Ser fran emot att få följa din resa <3

  5. Elvira
    april 4, 2020 / 6:53 e m

    Shit alltså. Snacka om att jag känner igen mig.
    Jag har oxå Bipolär sjukdom o jag är i en sådan period då jag inte vill somna för jag vill inte vakna.
    Har A B C plan vad jag ska använda mig av för strategier.
    I en sån här period vet jag får panikångest direkt när jag vaknar.
    Men det värsta är att spelar ingen roll om jag har strategier nedskrivna så tänker jag inte på de förren det är försent. Sen blir det panik o sen kaos.
    Vad ska jag säga?
    Jag känner igen mig.
    Kramar till dig ❤

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.