Just nu har jag en tryckande känsla av att behöva komma bort från mig själv ett par dagar. Det började i slutet av förra veckan när jag hade en fruktansvärd natt med en medicinframkallad psykos. Jag får dem inte ofta, men någon gång om året händer det och jag blir lika rädd varje gång. Det värsta är att jag inte har någon kontroll över vad jag gör och inte kan stoppa mig själv. Det är som att jag står och ser mig själv göra konstiga saker och blir mer och mer rädd. Den här gången vaknade jag på natten och var övertygade om att om jag inte gick runt i lägenheten och ställde mig på olika ställen för att samla poäng skulle jag dö. Efter någon timme släppte det och jag kunde gå och sova igen. Eller i alla fall försöka.

Det kanske låter humoistiskt när jag berättar om det, men jag är livrädd. Kanske inte just för att gå runt och samla poäng genom att stå i olika hörn av lägenheten, men vad som skulle kunna hända. Jag kan ju inte stoppa mig själv när det händer och är rädd för att skada någon annan eller mig själv. Trots att jag vet att det är högst osannolikt – de tre småpsykoser jag har haft har alltid handlat om samma plocka-poäng-spel – så är jag rädd för det. Rädd för att göra någon illa. Jag tror att det är bilden av psykiskt sjuka som farliga som spökar med mig: om hela världen tror att psykiskt sjuka är farliga så är det ju inte så konstigt att jag också tänker så när jag är rädd.

Så just nu vore det skönt med en liten semester från mig själv. Jag längtar tillbaka till den här fantastiska poolen på The Sarann, ett mysigt litet hotell på Koh Samui i Thailand. Jag blev så lugn av att bara sitta där och titta ut över vattnet. Det löser inget att ta en semester från sig själv, men det vore väldigt skönt just nu.