fbpx

Min graviditet v7-v12

Min graviditet v7-v12

Det är så himla skönt och roligt att äntligen ha berättat för er att jag är gravid! Eftersom jag delar med mig av så mycket av mitt liv till er har det verkligen känts som att jag har ljugit i flera månader. Speciellt när ni skickat styrkekramar och lyckoönsknigar i kampen mot ofrivillig barnlöshet och jag har svarat ”tack” och låtsats som att det regnar trots att jag vetat om att jag är gravid. Men vi ville låta det gå ett tag innan vi delade med oss av de nyheterna, och när det hade gått ett tag kände jag att jag ville få berätta om alla stegen i resan innan jag berättade att jag var gravid. Så då blev det först nu, och det känns bra att vi väntade tills det kändes rätt. En graviditet är ju något som ändå är något väldigt intimt och privat, och eftersom M inte delar något av sitt liv på sociala medier har det inte alls varit självklart att jag skulle dela med mig av vare sig graviditet eller kamp mot ofrivillig barnlöshet.

Men nog om det, nu tänkte jag berätta mer om hur graviditeten har varit hittills. Som jag berättade om sist var vecka 6 en riktig mardrömsvecka där jag hade en riktig störtblödning och läkarna sa att vi inte skulle hoppas eftersom det sannolikt var en missfall på gång. Men nu vet ju ni redan att jag är gravid och det har gått bra hittills, så något missfall blev det inte. Bilden är förresten från nyårsafton när jag kollade ned och insåg att magen var så svullen att jag hade svårt att se mina tår! Men nu hoppar vi in i vecka 7!

Min graviditet v7 (6+0 – 6+6)

Eftersom vi inte visste om det var ett missfall på gång eller inte var hela julen ett rent helvete samtidigt som vi började hoppas eftersom jag mådde så illa. Och första dagen i vecka 7 slog illamåendet till med full kraft. Jag tog mig knappt hem från Örebro och spydde så mycket att vi till slut åkte in till gynakuten så att jag kunde få medicin mot illamåendet. Väl där fick vi göra ett ultraljud redan på onsdagskvällen istället för som planerat på torsdag morgon. Jag var så himla nervös och det hjälpte inte att vi fick en väldigt barsk läkare som dessutom knappt pratade svenska. Hon körde in ultraljudsmanicken i mig utan att säga till (VEM stoppar in något i ens snippa utan att säga till först?!) och konstaterade kort att ”det är en graviditet där, ni får komma tillbaka om en vecka”.

Inget om den såg ut att vara viabel eller inte. Eftersom hjärtat skulle ha börjat slå frågade jag det och hon knackade fram på oförståelig svenska att det antingen fanns en position eller en pulsation men att hon var osäker. Och hon sa inget om mina provsvar, de hade tagit blodprov för att se om graviditetshormonet HCG hade ökat eller inte. Så jag lämnade gynakuten i upplösningstillstånd och var redo för en vecka till av ovisshet. Men så loggade jag in på mina vårdkontakter och kollade provsvaret; HCG:t hade ökat massor och när jag googlade mig fram till referensvärdet kände jag mig väldigt säker på att jag inte hade fått något missfall än i alla fall. Men det var en jobbig vecka med väntan tills vi skulle tillbaka till kliniken i vecka 8 för att göra ett ultraljud där, och jag fortsatte kräkas 15-30 gånger om dagen.

Min graviditet v8 (7+0 – 7+6)

Men så kom vecka 8, en vecka som jag längtat efter sen vi plussade eftersom det innebar återbesök på IVF-kliniken. Jag älskar verkligen läkaren vi har haft där och känner mig väldigt trygg med henne, så det kändes skönt att det var hon som skulle göra nästa undersökning. När vi kom dit började vi prata om vad som hade hänt och då ville hon att vi gjorde ultraljudet snabbt för att se hur det var innan vi fortsatte prata. Och när bebisen dök upp på skärmen syntes det alldeles tydligt hur ett litet hjärta slog och slog och slog! Tårarna rann och jag har aldrig varit så lycklig i hela mitt liv. Vår lilla prick levde fortfarande! Den hade klarat av en enorm blödning och trots att den var utdömd som ett missfall så fanns den där med ett tickande litet hjärta!

I övrigt var det en hemsk vecka. Mitt illamående ökade och jag spydde 20-30 gånger om dagen och det blev solklart att jag fått hyperemesis precis som min mamma, moster och mormor. Det är en sjukdom där man kräks ovanligt ofta och ovanligt mycket under graviditeten. Det var bara att glömma att äta mat och hade varit på ett tag, det senaste jag åt en ordentlig måltid utan att spy var kvällen innan julafton. Vågen visade en enorm viktminskning på tio kilo sen insättningen i början av december. Illamåendet blev så illa att jag var tvungen att jobba hemifrån sängen och vissa dagar kunde jag inte jobba alls. Jag bara spydde och spydde dygnet runt.

Min graviditet v9 (8+0 – 8+6)

Vecka nio kom med ett fortsatt hemskt illamående. Kräkningarna avtog inte men jag lärde mig att jordgubbskräm och nyponsoppa är enkelt att spy upp och smakar likadant som när man sväljer det. En konstig, men för mig, väldigt viktig upptäckt som gjorde att jag kunde få i mig lite, lite mat och vätska själv. Men på dag 8+2 blev det riktigt illa. Jag hade inte ens fått i mig 2 deciliter vätska på ett dygn och spytt mer än 30 gånger så vi var tvungna att åka in till gynakuten igen. Där fick jag både dropp och mediciner, och en medicin som faktiskt lindrade illamåendet! Då hade jag redan provat de allra vanligaste och inte fått något effekt av dem, men så fort jag fick prokloperazin märkte jag effekt direkt.

Det allra bästa med gynbesöket var dock att vi fick göra ett ultraljud till för att se så att allt var bra med bebisen. Och vet ni? Den rörde på sig! Till och med läkaren blev förvånad och rörd, för det är först i vecka 9 som bebisen börjar röra på sig och det är sällan man lyckas fånga det på ett ultraljud. Läkaren, som jobbat som gynekolog länge, hade aldrig sett det förut. Men där låg vår lilla mirakelbebis och inte bara hade ett perfekt hjärta som slog, hen rörde på sig och sprattlade för fullt. Jag tror att min kärlek till bebisen kom där och då alldeles plötsligt: jag började tro på att den skulle stanna kvar och började älska den.

Några dagar senare fick jag enormt ont i magen och en blödning, så då kom ångesten igen och vi kastade oss i en taxi till gynakuten. Igen. Blödningen stannade väldigt snabbt men vi fick göra ytterligare ett ultraljud och se en liten krabat ligga där och sprattla. Läkaren konstaterade att det var en stark liten krabat och att smärtorna troligtvis var ligamentssmärtor när livmodern växte och att min livmoder var väldigt känslig.

Annars fortsatte veckan med massor av kräkningar och absolut 0 matintag.

Min graviditet v10 (9+0 – 9+6)

I vecka tio fortsatte jag att må fruktansvärt illa och utan att kunna äta, men det var också vårt första, och hittills enda, besök hos barnmorskan. I ärlighetens namn var det väldigt händelselöst; hon kollade vad jag vägde (-12kg) och pratade om kostråd och eventuella sjukdomar. Mest pratade vi såklart om min bipolära sjukdom och att de kommer hålla extra koll på min graviditet på grund av den. Vi kommer också få lite extra gräddfil på förlossningen, men det tänkte jag berätta mer om i ett annat inlägg.

Min graviditet v11 (10+0 – 10+6)

När vecka 11 kom vet jag att jag tänkte att tiden hade gått väldigt snabbt. Redan tio fullgågna veckor – längre än vi någonsin tagit oss förut! Och med vecka 11 va det också dags för sista ultraljudet hos IVF-kliniken, vi hade fått ett extra på grund av den stora blödningen i vecka 6. Det blev ett väldigt emotionellt möte där både vi och läkaren fällde en tår. Den lilla krabaten i magen växte som den skulle och hjärtat slog superfint. Det kändes så konstigt att gå därifrån och säga hej då – vi hade ju träffat läkaren flera gånger i månaden i ett och ett halvt år. Och med lite tur ska vi aldrig mer ses igen, om vi inte bestämmer oss för att försöka skaffa syskon.

Annars var den veckan som alla hittills: jag kräktes och kräktes och kräktes även om det blev lite mindre tack vare medicinerna. Kanske 15 gånger om dagen istället för 30. Jag har aldrig någonsin kräkts så mycket i mitt liv och är så tacksam över att jag har haft M vid min sida. Han har hanterat kräkhinken, klappat mig på pannan, hämtat vatten och allt jag har kunnat tänka mig. Allt medan jag suttit böjd över en städhink i sängen och kaskadspytt.

Min graviditet v12 (11+0 – 11+6)

Och så kom den efterlängtade vecka 12: veckan som om vi tog oss igenom den skulle betyda att den största missfallsrisken var över. Det var en viktig vecka rent psykiskt även om jag visste att missfallsrisken redan var väldigt liten eftersom vi sett ett hjärta slå. Har man gjort det är nämligen risken för missfall nästan lika liten som om man tagit sig igenom tolv fulla veckor. Jag fortsatte i alla fall att må hysteriskt illa och när jag fick träffa vår läkare på MVC första gången visade vågen på -15 kilo sen insättningen. 15 kilo på två månader sliter rejält på kroppen och jag var helt slut. Men det var ändå skönt att träffa läkaren och prata om allt. Eftersom jag har bipolär sjukdom så får man utöver barnmorskan en läkare som håller koll på att allt går bra.

Veckan slutade tyvärr väldigt tråkigt: jag spydde så mycket att jag fick både migrän och vätskebrist. Så det var bara att sätta sig i en taxi och åka till gynakuten och få dropp igen. Men det blev ändå lite av en milstolpe; de var så säkra på att bebisen mådde bra att vi inte behövde göra något ultraljud! Det lugnade min ångest något enormt och jag började se fram emot graviditeten och tro att bebisen faktiskt kommer hålla sig kvar. Jag började tro på att min dröm om att få bli mamma faktiskt kommer bli till verklighet i sommar.

INLÄGG OM VÅR GRAVIDITET

Vi är gravida! v3 – v6

Min graviditet v7 – v12

Min graviditet v13 – v18

Min graviditet v19

Kan knappt tro att det är sant

Kan knappt tro att det är sant

Tack för all kärlek igår <3 Vi är så otroligt lyckliga och tacksamma över att få vara med om det här! Jag har fortfarande svårt att tro att det är sant, att vi faktiskt ska få en liten bebis i augusti om inget går helt galet. Men den där växande magen och de små sparkarna är en ständig påminnelse! Nu börjar det släppa men fram tills för en vecka sen blev jag chockad så fort jag såg mig själv i en spegel. Magen finns verkligen där och därinne ligger en liten krabat som är 22 centimeter lång!

Vi är gravida!

Vi är gravida!

Ni anar inte hur länge jag har längtat efter att få berätta det här för er: om allt fortsätter att gå bra kommer vi att bli föräldrar till ett litet mirakel i slutet av augusti och idag går jag in i vecka 19! Vi har vetat om att vår lilla prick bestämde sig för att stanna kvar i magen sen lucia och de senaste tre månaderna har det känts som att jag har ljugit för er. Allt stöd vi har fått när jag skrivit om vår kamp mot ofrivillig barnlöshet har värmt något otroligt, men jag har inte orkat skriva om det samtidigt som det hände. Både för att det har känts väldigt privat för M och mig så vi har velat ”vara i” det själva innan vi delat med oss och för att det har varit tufft att bearbeta allt medan det hänt. Så inläggen har släpat efter och legat långt efter de verkliga händelserna. Men nu är vi en bra bit på väg med att vinna kampen mot ofrivillig barnlöshet!

Den obeskrivliga lyckan när vi plussade

Som jag berättade förra veckan så gjorde vi en insättning med en fryst blastocyst efter att vårt första försök misslyckades. Det gjorde vi den tredje december och åtta dagar senare fick vi reda på att vår lilla prick hade fäst i livmodern och jag var gravid. Jag minns fortfarande allt helt perfekt. Jag hade gått hem lite tidigt från jobbet för att jag var ledsen och säker på att den här omgången också hade misslyckats: jag kände ingenting. Inga symptom alls. Och trots att det var fem dagar kvar tills testdag och på kvällen (man ska helst testa med morgonurin) så bestämde jag mig för att ta ett test, allra mest för att se att det var negativt och kunna förbereda mig mentalt.

Men så, väldigt snabbt efter att jag doppat stickan, så började det komma fram ett andra streck. Och jag stod där utan att kunna andas och såg hur det blev starkare och starkare medan telefonen räknade ned de där två minuterna som ska gå innan man läser av strecket. Och när klockan väl ringde så kunde jag inte tro att det var sant. Tårarna strömmade ned för kinderna och jag kastade mig på telefonen, ringde M och skrek ”det är två streck, det är två streck!”. Han förstod såklart inte alls och jag var tvungen att förklara att jag hade tagit ett test och att det var positivt. Efter lite gemensamt gråtande av lycka var han tvungen att lägga på för att fortsätta jobba och jag ringde min bästa vän, som förstod betydligt snabbare än M hade gjort. Jag kommer nog alltid minnas den sekunden som strecket dök upp på stickan, det är en av de hittills bästa stunderna i mitt liv och jag sparade testet ganska länge för att kunna gå och kolla på det. Det var verkligen sant! Jag var, och är, gravid!

Min graviditet vecka 3 (2+0 – 2+6)

Något jag tycker är ganska coolt med att ha gjort IVF är att man vet exakt när man blev gravid och alltså vet om sin graviditet redan från vecka 3. Man räknar en IVF-graviditet som att datumet för äggplocket är vecka 2+0 och vid insättningen är man i vecka 2 + antalet dagar som embryot är gammalt. Och när man gör IVF med ett fryst embryo kan det gå ganska lång tid mellan äggplock och insättning. Så för mig var äggplocket och dagen då vårt embryo blev till, när ägget blev befruktat, den 29 oktober. Sen odlades det vidare i fem dagar och frystes ned den 3 november. Exakt en månad senare, den 3 december, fick jag tillbaka ett upptinat litet eskimåabryo och var alltså gravid i vecka 2+5. Alltså 2 veckor gravid enligt vården och i graviditetsvecka 3 så som de flesta räknar.

Så tidigt i graviditeten känner man inget. För mig var det, som jag skrivit om förut, en helt otrolig känsla att veta att det som kunde bli vårt barn fanns i min mage och förhoppningsvis skulle bestämma sig för att stanna där. Man är så otroligt medveten om det och går och känner efter saker hela tiden, så när jag ganska exakt 46 timmar efter återföringen kände ett skarpt knivhugg på höger sida magen som varade någon sekund vet jag att jag både tänkte och skrev i en IVF-grupp att ”om embryot fäster, då hände det nu”. Några dagar senare kom ju plusset på stickan, så jag är säker på att det var då det fäste!

Min graviditet vecka 4 (3+0 – 3+6)

Två dagar efter insättningen satte vi oss i en bil och åkte till Åre för att äta på Fäviken – något jag sett fram emot och velat i flera år. Och när vi satt där och skulle äta så började jag misstänka att det kanske, kanske hade gått bra den här gången. Jag mådde illa av nästan allt och kunde knappt smaka på något förutom desserterna. Men jag tänkte också att det lika gärna kunde vara hormonerna jag tog och när det inte blev värre under veckan som gick tänkte jag att det var kört. Tills jag kissade på den där stickan och fick ett plus den allra sista dagen i vecka 4.

Min graviditet vecka 5 (4+0 – 4+6)

Efter plusset var lyckan som jag redan skrivit helt överväldigande. Jag gick runt med handen på magen hela tiden och funderade på hur vi skulle berätta för vår familj. Jag ville göra något speciellt medan M tyckte att vi ”bara kunde berätta”. Så vi kompromissade och berättade på ett speciellt sätt för min familj och ”bara berättade” för hans familj. Oavsett så bestämde vi oss för att göra det när vi åkte hem över jul. Hur jag berättade för pappa, hans familj och mina syskon får ni läsa om i ett annat inlägg. Överlag var vecka 5 en bra graviditetsvecka och jag hade inga symptom förutom från medicinerna man tar efter en insättning.

Min graviditet vecka 6 (5+0 – 5+6)

Vecka 6 blev hemskare. På dag 5+1 fick jag hemska smärtor över bröstet och började blöda, väldigt lite men ändå blod, och jag tänkte att det var kört och att vi skulle få missfall. Eftersom jag hade ont över bröstet och hade svårt att andas åkte jag till sjukhus och hamnade på gynakuten för första gången den här graviditeten, men tyvärr långt ifrån den sista. Nu mår både jag och bebisen bra, men det har sett annorlunda ut. Den där första gången såg allt bra ut och de gjorde ett ultraljud där jag fick se att det fanns en graviditet, men så tidigt kan sällan se fostret och det är flera veckor kvar tills hjärtat börjar slå.

Två dagar senare var det dags igen. Jag stod i köket och gjorde julgodis, det var ju ändå bara två dagar kvar till jul, och kände hur det började rinna längs benen. Jag gick in i badrummet och såg att det var blod och tänkte att nej, nu är det verkligen kört. Jag gick ut till M och sa att ”jag tror att det är kört nu, men vi får se om det börjar blöda mer.” Det dröjde bara någon minut så kände jag hur det fullkomligt forsade ned för benen och jag fick springa in i badrummet där det kom både blod och klumpar. Utan att beskriva det djupare kan jag säga att jag inte kunde lämna toaletten på 45 minuter för att det forsade. Både blod och tårar, jag tänkte att så här mycket kan det inte blöda och fortfarande ha en bra utgång-

Ett högst sannolikt missfall

Normalt säger de att man ska vänta och se om testet fortfarande är positivt en vecka senare efter en blödning så tidigt i en graviditet, men eftersom jag inte får ta mina mediciner de första fjorton veckorna i en graviditet och kände att jag inte skulle klara ett missfall utan dem åkte vi till gynakuten för att konstatera missfallet. Vi bor ganska nära sjukhuset så det tar mindre än tio minuter att åka dit, på vägen blödde jag genom tre tjocka nattbindor som jag hade staplat på varandra. Jag minns så väl hur vi försökte springa fram genom korridoren och jag kände hur något stort var på väg ut och sa till M att ”nu kommer den ut”. När vi kom in i på akuten sprang jag in på toaletten och så fort jag drog ned trosorna ramlade en knytnävesstor blodboll ut. Sen slutade det blöda helt.

Timmarna i väntan på doktorn var hemska. Jag var helt övertygad om att det var ett missfall och ville bara få ta mina mediciner, sova och glömma. Försöka samla energi att gå vidare. Och när jag låg där med benen i vädret och läkaren gjorde ett vaginalt ultraljud stirrade jag på skärmen för att se att det var tomt och höll på att svimma när bilden kom upp. Där fanns det fortfarande en fostersäck, och det var en prick där. Jag var fortfarande gravid! Läkaren var lika förvånad som jag och sa att vi skulle komma tillbaka fem dagar senare för en kontroll men inte ha för mycket hopp eftersom det högts sannolikt var ett missfall på gång.

En hemsk jul

Återbesökt blev alltså bokat till den 27 december och jag mådde fruktansvärt hela julen. Kände mig alldeles tom och hemsk, men vi bestämde oss för att berätta för våra familjer ändå för att få deras stöd om det inte gick bra. Men så hände något på julafton: jag höll på att kräkas av maten och fick springa till badrummet och spy. Det borde jag inte ha gjort om det var ett missfall så det började tändas ett litet hopp. Som ni vet är jag fortfarande gravid och idag går vi in i vecka 19 (18+0). Så bebisen höll sig kvar och blev ett litet julmirakel. Hur det kändes när vi fick veta att hen var kvar och hjärtat hade börjat slå får ni veta på fredag, då tänkte jag berätta om hur min graviditet var under vecka 7-12. En liten hint: jag har aldrig spytt så mycket i hela mitt liv.

Inlägg om vår kamp mot ofrivillig barnlöshet

Kampen mot ofrivillig barnlöshet del 1: Min högsta dröm är att få bli mamma

Kampen mot ofrivillig barnlöshet del 2: PCOS-diagnos

Kampen mot ofrivillig barnlöshet del  3: viktnedgång, metformin och Donaferty

Kampen mot ofrivillig barnlöshet del 4: Letrozol

Kampen mot ofrivillig barnlöshet del 5: Behandling med Gonal-f

Kampen om ofrivillig barnlöshet del 6: Att komma igång med IVF

Kampen om ofrivillig barnlöshet del 7: IVF, stimulering och äggplock

Kampen mot ofrivillig barnlöshet del 8: IVF, insättning och ruvning

Kampen mot ofrivillig banrlöshet del 9: IVF omgång två

INLÄGG OM VÅR GRAVIDITET

Vi är gravida! v3 – v6

Min graviditet v7 – v12

Min graviditet v13 – v18

Min graviditet v19

En bra eftermiddag på psykiatrin

En bra eftermiddag på psykiatrin

Igår blev verkligen en bra dag trots mitt depressiva skov och all ångest jag har just nu. Som jag berättade så träffar jag min samtalskontakt på psykatrin lite oftare just nu för att jag behöver mer stöd än vanligt. Och som vanligt gick jag därifrån och mådde mycket bättre än jag gjorde innan. Ibland har jag dåligt samvete när jag är där för att vi pratar om så mycket annat än strikt sjukdomsrelaterade saker men den känslan släpper mer och mer. Jag vet ju att jag inte kan skilja på min bipolära sjukdom och vad som händer i mitt liv, de påverkar varandra, men ibland är det svårt att acceptera det.

Och igår pratade vi en del om just de känslorna: att det inte känns som att jag har rätt att använda en samtalskontakt för att prata om allt som händer i mitt liv. Att det känns som att jag borde använda tiden till att prata om sjukdomen. Och det gör jag, också, men framför allt finns ju tiden till för att jag ska få hjälp att hantera min sjukdom. Och där kommer resten av livet in: genom att få ventilera sånt som händer i mitt liv får jag hjälp att hantera saker som triggar både ångest, stress och rena skov. Så jag använder ju tiden precis rätt, jag pratar om det som ger mig negativa påslag just då och får hjälp att hantera det. Oftast räcker det att bara säga saker högt, min samtalskontakt behöver inte säga något tillbaka.

Jag är så otroligt tacksam för att jag har den möjligheten och har en samtalskontakt att gå till, det är inte alla med min sjukdom som får de resurserna. Och ska jag vara ärlig har jag krigat rätt hårt för att få en samtalskontakt. Det är så dumt att det ska vara så för bipolär sjukdom är inget som man hanterar med bara mediciner, man måste göra så mycket mer, och det behöver man stöd i. Allt från att acceptera att man är kroniskt sjuk till vilka livsstilsförändringar man behöver göra för att hålla sig stabil. Alla med samma sjukdom borde verkligen få samtalsstöd men tyvärr räcker inte resurserna till, vilket i långa loppet leder till att många är sjukskrivna eller sjukpensionerade och istället kostar samhället mycket mer än vad den där samtalskontakten hade gjort. För att inte tala om hur sämre deras livskvalitet blir. Men tyvärr kommer ekonomi före människovärde i många politiska beslut och det gör så ont, speciellt när man ser de människor som kommer i kläm. Och det gäller oavsett om man röstar blått eller rött.

Veckans planer v12 2019

Veckans planer v12 2019

Jag tycker att tiden går alldeles för fort – vart tog helgen ens vägen? Det enda som känns bra med att tiden rusar på är att det börjar bli vår i Stockholm 🙂 Jag har en väldigt lugn vecka framför mig vilket känns skönt.

Måndag: jobb och tid hos min samtalskontakt på psykiatrin. Just nu träffas vi varannan vecka för att jag ska få stöd i mitt depressiva skov.

Tisdag: kalendern ekar tom förutom jobb så jag ska nog ta en runda på stan och se om det finns något att uppdatera min capsule wardrobe med. Jag skulle behöva ett par sneakers.

Onsdag: en dag jag har längtat massor efter för då får jag dela med mig av en rolig nyhet!

Torsdag: massa jobb och avtackning av en kollega som ska vidare till nya utmaningar.

Fredag: ser framför mig att det blir kikärtstacos i soffan och nya avsnitt av Billions.

Helg: jag ska rensa lite i garderoben och börja förbereda flytten. På söndag kommer det över vänner för en våffelbrunch, det är ju våffeldagen nästa måndag och det ska firas!

Vad ska du göra i veckan?