fbpx

Veckans planer v.45

Veckans planer v.45

Förra veckan var nog en av de mest fysiskt smärtsamma i mitt liv och igår kväll insåg jag att de senaste två veckorna har inneburit fem läkarbesök, två akutbesök och en inläggning för min del. Det är helt enkeltväldigt tufft just nu, men vi kämpar på med hormonbehandlingen. Idag mår jag i alla fall bättre och jag hoppas att det får hålla i sig den här gången. Jag orkar helt enkelt inte ha ont längre, speciellt inte som jag är allergisk mot Alvedon och man inte får äta Ipren när man försöker bli gravid. Då är det morfin som återstår och allt jag kan säga om det är att det är något man vill undvika om man kan. Effekten när de går ur kroppen är som en bakfylla från helvetet. I alla fall för mig: hela världen snurrar och jag bara spyr och spyr. Dessutom spökar alla hormoner med min bipolära sjukdom så jag är sjukskriven på 75%. MEN, nu var det inte det jag skulle skriva om utan min vecka.

Måndag: förhoppningsvis orkar jag jobba, men det blir nog mest sängliggande med en ljudbok för min del.

Tisdag: två viktiga möten fyller min arbetskvot för dagen, sen ska jag försöka orka ta mig till stan och handla lite.

Onsdag: keramikdags! Jag missade förra veckan så nu längtar jag extra mycket.

Torsdag: filminspelning. Jag behöver inte vara på plats hela dagen men tänkte i alla fall kika förbi ett par timmar.

Fredag: läkarbesök och filminspelning. Håller tummarna för positiva besked från läkaren!

Lördag & söndag: mår jag tillräckligt bra åker vi till Örebro för att hälsa på sambons familj och gemensamma vänner. Jag ska också spana efter resor: vi fick ersättning för försenat flyg till New York och har massor av bonusnätter på hotels.com, så tänkte försöka boka in en solresa i början av nästa år. Längtar tillbaka till Cannes och champagne vid poolen som bara den just nu.

Vad ska du göra i veckan?

KAMPEN MOT OFRIVILLIG BARNLÖSHET DEL 2: PCOS-diagnos

KAMPEN MOT OFRIVILLIG BARNLÖSHET DEL 2: PCOS-diagnos

Jag har många bekanta som har haft svårt att bli gravida och har därför aldrig tänkt att det är enkelt och självklart att kunna få barn. Men jag hade nog aldrig trott att det skulle vara så för mig. Jag har alltid vetat att jag vill bli mamma och har sett det som en väldigt självklar del av mitt liv. Trots det har jag inte riktigt tänkt så mycket på att jag har oregelbunden mens, en eller två gånger om årets som max. Inte förrän vi började fundera på att försöka skaffa barn. Jag minns så tydligt den dagen som kampen för att bli gravid började på riktigt och jag fick min PCOS-diagnos.

Första misstankarna om PCOS

Det var en dag i september och vi hade en läkartid bokad på Sophiahemmet i Stockholm. Jag hade fått den för att bekräfta en misstanke om PCOS och eftersom vi precis skulle flytta från Linköping till Stockholm bad de oss boka in utredningen där. Då hade jag haft ett missfall efter en oplanerad graviditet ett halvår tidigare och bokat in en undersökning för att min mens inte kom tillbaka.

Tidigare hade jag mest tyckt att det var skönt att inte ha mens så ofta och inte tänkt mer på det. Och för bara ett par år sen var det så tabu med mens att man inte pratade alls om det. Så jag hade faktiskt inte koll på att oregelbunden mens kunde bero på sjukdomar. När jag kom till den första läkaren sa han i alla fall att ”allt ser normalt ut, förutom lite PCOS, men det är ingen större fara så länge du inte vill ha barn”. Mer sa han inte och jag blev ganska oroad över att inte få någon information. Speciellt som han visste att jag hade sökt läkartiden för att vi hade haft ett missfall. Så efter en massa googlande krävde jag att få en telefontid där de sa att jag nog borde utreda det mer om vi ville ha barn.

Diagnostisering och fastställande

På Sophiahemmet blev bemötandet ett helt annat. De gjorde en undersökning för att fastställa diagnosen där de gick igenom min (nästan obefintliga) menshistorik, kollade min vikt, tog blodprover och gjorde ett vaginalt ultraljud för att undersöka mina äggstockar. Undersökningen visade att jag hade massor av små äggblåsor vilket är typiskt för PCOS. För att få diagnosen behöver man dock uppfylla minst ett till av de andra symptomen som är:

  • Att man sällan eller aldrig har mens.
  • Att man har mycket hår på kroppen, till exempel i ansiktet, på brösten, magen och låren.
  • Att man har finnar även i vuxen ålder.
  • Att man har lätt för att gå upp i vikt eller har ett BMI över 25.
  • Att man har svårt att bli gravid.
  • Att man lätt känner sig nedstämd och håglös.
  • Att man har minskad sexlust.

Vad är PCOS

Jag checkade av flera symptom och diagnosen PCOS blev fastställd. 1177 skriver bra om vad PCOS är, men i korthet är det att man har många äggblåsor samtidigt och ofta för mycket testosteron. Det ätt tillstånd som oftast upptäcks när man försöker bli gravid men inte lyckas eftersom man sällan har ägglossning. Om man utöver de många äggblåsorna har för höga halter av testosteron kan man få problem med övervikt och följdsjukdomar som diabetes och hjärtproblem. Så om man misstänker att man har PCOS är det bra att boka in en utredning. Får man diagnosen sätter de oftast in någon form av behandling för att jämna ut hormonbalansen.

Behandlingsstart direkt

Efter att Ultragyn på Sophiahemmet hade fastställt diagnosen fick jag noggrann information och även om vi inte var säkra på att vi ville ha barn precis just då började de ge mediciner och ett kosttillskott som är första steget för att få normal mens och ägglossning. Jag tänkte berätta mer om dem i ett annat inlägg, och lägger in en länk här när det är publicerat. Vi fick också veta att vi med stor sannolikhet skulle behöva få hjälp för att kunna bli gravida, och att eftersom jag hade PCOS behövde vi inte försöka ett år innan vi fick hjälp utan kunde få det direkt. Jag tyckte att det var en enorm lättnad att veta just det, att man kan få hjälp direkt. Och såhär i efterhand, när vi vet hur svårt jag har att bli gravid är det väldigt skönt att kunna tänka på att vi i alla fall inte behövde vänta ett helt år på att få ställa oss i kö för att få hjälp.

Nästa inlägg i den här serien om vår kamp för att bli föräldrar kommer att handla om den första behandlingen jag fick mot min PCOS: hjälp med viktnedgång och metformin. Jag lägger upp en länk här när den är publicerad tillsammans med länkar till andra inlägg i serien.

Inlägg om kampen fmot ofrivillig barnlöshet

Kampen mot ofrivillig barnlöshet del 1: Min högsta dröm är att få bli mamma

Kampen mot ofrivillig barnlöshet del 2: PCOS-diagnos

Kampen mot ofrivillig barnlöshet del 3: Viktnedgång, Metformin och Donaferty

En väldigt bra dag

En väldigt bra dag

Jag är tokförkyld (igen!) så det har varit väldigt tyst här i veckan. Jag hoppas att må bättre snart och orka blogga lite igen. Idag har i alla fall varit en väldigt bra dag och vi är överlyckliga: vi var hos läkaren tidigare idag och alla tester ser äntligen ut som de ska. Så snart är det dags för nästa steg i vår kamp för att bli föräldrar. Jag längtar verkligen och för första gången på länge känns det som att jag har hopp igen.

Reselängtan

Reselängtan

Tack för alla fina kommetarer och mail efter inlägget igår <3 Livet är helt enkelt lite ovanligt tufft just nu och något av det jag tycker är jobbigast är att det känns som att livet är helt pausat. Jag är hos läkaren minst en gång i veckan, ofta två, och bara väntar på att testerna ska visa “rätt”. Det gör att det är helt otroligt svårt att boka in saker, att boka resor är bara att glömma. Vi vet helt enkelt inte när vi måste vara på sjukhuset och om jag får resa. För mig som älskar att resa och dessutom behöver resa till en ljusare plats var 6:e vecka under vintern för att underlätta min bipolära sjukdom är det riktigt tufft. Det är svårt att ta beslut eller planera saker alls när man bara väntar på att läkarna ska säga “nu kör vi – så nu är det dags att vara hemma ett par veckor och sjukskriven ett par dagar”. Men vi kämpar på. Och jag planerar för fullt vart vi ska resa när vi kan. Australien står högt upp på önskelistan – jag vill se koalor – men det lär nog dröja ett tag. Tröstar mig själv med att kolla igenom gamla bilder under tiden, som den här från när vi var i Budapest i somras.

Kampen mot ofrivillig barnlöshet del 1: min högsta dröm är att få bli mamma

Kampen mot ofrivillig barnlöshet del 1: min högsta dröm är att få bli mamma

Bild från när vi var på Skansen med mina brorsöner i somras. Jag längtar så otroligt mycket tills vi får gå dit med våra egna barn.

Jag har ju skrivit en del om att jag går på en hormonbehandling just nu men inte orkar berätta varför. Eller orkat och orkat, jag har inte varit säker på om jag vill dela med mig av något som är så privat både för mig och min sambo. Men nu, nu känner jag att jag är redo för det. Främst för att det hjälper att få skriva av sig, men också för att det är ytterligare ett ämne som det inte pratas så mycket om. Jag får nämligen en hormonbehandling för att jag har väldigt svårt att bli gravid på egen hand och vi kämpar mot ofrivillig barnlöshet.

Jag har alltid vetat att jag vill bli mamma och få biologiska barn. Inte för att jag inte skulle älska ett adopterat barn lika mycket, utan för att jag vill få vara med om hela grejen: graviditet, förlossning – rubbet helt enkelt. Och sen jag fick min bipolära diagnos är adoption inte heller en möjlighet: de flesta länder adopterar inte bort barn till sjuka föräldrar oavsett vad det är för sjukdom. Det spelar ingen roll om det är diabetes, astma, ADHD eller en psykisk sjukdom – är man sjuk är det nästan omöjligt att få adoptera. Så att behöva kämpa mot ofrivillig barnlöshet och att förmodligen inte kunna bli gravid på egen hand är tufft av många anledningar. För mig är biologiska barn den enda möjligheten att bli mamma, något annat finns inte.

Jag har PCOS

Anledningen till att det är svårt för mig att bli spontant gravid på egen hand är att jag har PCOS. Det är ett hormontillstånd som gör att man får många små äggblåsor på äggstockarna samtidigt, istället för att ett ägg mognar i taget. Vissa som har PCOS märker inte av det särskilt mycket, och vissa märker av det väldigt mycket. För mig har det främst visat sig genom att jag väldigt sällan har mens, och jag har inte tänkt så mycket på det eftersom jag tycker att mens är något av det jobbigaste i hela världen. Så jag har mest varit glad att jag fick min mens sent och att den sen kommit högst en eller två gånger om året.

Fram till för ett par år sen pratade man inte heller så mycket om mens, så jag visset faktiskt inte att en så oregelbunden mens kunde innebära att jag var sjuk. Jag visste ju att man behöver ha mens för att kunna få barn, men jag tänkte inte mer på det. Inte förrän en oplanerad graviditet slutade i missfall och mensen inte kom tillbaka. Jag bokade in en rutinundersökning för att utesluta att det hade blivit några skador och vid den upptäcktes det att jag har PCOS som i vårt fall lett till ofrivillig barnlösthet på grund av utebliven ägglossning.

Skönt att få hjälp på en gång

Tack vare att de upptäckte det kunde jag få hjälp på en gång istället för att behöva försöka få barn aktivt i ett år innan det blev aktuellt. Det har varit en lång resa med olika behandlingar sen dess; hjälp med viktnedgång, tabletter av olika slag, sprutor och fler gynundersökningar och vaginala ultraljud än att jag har orkat räkna. Vår läkare och jag skrattade åt för någon månad sen än jag är så van att slänga upp benen och låta någon pilla där nere att det inte känns konstigt eller obehagligt längre. Det har blivit en del av min vardag på något sätt.

Alla de här olika behandlingarna och hormonerna har tagit ganska hårt på mig. Både för att jag har kroppen full med hormoner och för att jag är livrädd för sprutor. Min sambo får ge mig dem varje kväll medan jag ligger i soffan och försöker att inte gråta och svimma av rädslan. De senaste månaderna har det blivit extra tufft för att behandlingen inte ger önskat resultat. Det är osannolikt att jag kommer kunna få ägglossning även med hjälp av mediciner och det känns som att den här kampen mot ofrivillig barnlöshet aldrig kommer att ta slut.

Eller, det är en sanning med modifikation: med tillräckligt mycket hormoner kommer jag kunna få ägglossning. Men nu är vi uppe i en så hög dos att risken för att för många ägg mognar och lossar samtidigt är väldigt hög. Och jag varken vill eller tillåts bli gravid med 7-8 foster samtidigt. Octomums händer inte i Sverige för att vi har bra kontroller och hårda regler för assisterad befruktning av olika slag.

Nästa steg är troligtvis IVF

Så, för oss är nästa steg i kampen mot ofrivillig barnlöshet och för att få bli föräldrar troligtvis att prova IVF, det som också kallas provrörsbefruktning. Det är skönt att den möjligheten finns, samtidigt som det är ett tufft beslut. Det är en enorm påfrestning både för kroppen och psyket. Man måste helt enkelt vara beredd att kämpa och samtidigt vara medveten om att IVF inte är någon garanti för att man lyckas.

Jag har goda chanser: jag är under 30, alla mina prover ser bra ut och att jag har PCOS gör att jag har många och bra ägganlag. Bättre odds för att lyckas bli gravid med IVF finns helt enkelt inte. Men det är ändå ingen garanti. Och för mig är det den sista möjligheten som finns. Om IVF inte fungerar kommer den enda riktigt stora drömmen jag har i mitt liv inte att gå i uppfyllelse. Det börjar kännas verkligt att jag kanske inte kommer att få bli mamma. Vi kanske kommer att förlora den här kampen mot ofrivillig barnlöshet.

Vi måste hålla hoppet uppe

Men än så länge har vi inte gjort ett enda IVF-försök så hoppet är långt ifrån dött. Vid varje försök har man nästan 50% chans att bli gravid. Den stora frågan nu är om vi ska göra det privat eller landstingsfinansierat. För att få till det senaste måste vi vänta ett halvår till på att få ställa oss i kö, sen nästan ett halvår till för utredning och beslut. Och då har det helt plötsligt gått minst ett år till innan vi får börja försöka med något som kan ta flera år. Att bekosta det själva och göra det privat är en möjlighet, men dyrt. Väldigt dyrt. Ungefär 40.000kr per behandling, vilket såklart är värt det om det lyckas, men det går inte att säga i förväg hur många behandlingar som kommer att behövas.

Jag vet faktiskt inte hur mycket av den här kampen mot ofrivillig barnlöshet som jag kommer att dela med mig av här. Det måste kännas bra både för mig och min sambo. Och det är trots allt en väldigt privat sak. Och en tuff kamp. Men jag är i alla fall inställd på att göra precis allt som går för att få bli mamma. Det är min högsta dröm, och även om jag inte kan tackla den på samma sätt som mina andra mål, så kan jag i alla fall göra väldigt mycket för att hålla hoppet uppe.

Inlägg om kampen fmot ofrivillig barnlöshet

Kampen mot ofrivillig barnlöshet del 1: Min högsta dröm är att få bli mamma

Kampen mot ofrivillig barnlöshet del 2: PCOS-diagnos

Kampen mot ofrivillig barnlöshet del 3: Viktnedgång, Metformin och Donaferty