Nio månader till 30

Just nu sitter jag i vårt kök, sent på kvällen (för en småbarnsförälder) och knappar på datorn med bara katten som sällskap för att varken väcka sovande bebis eller sovande sambo. Oktober blev inte riktigt som jag tänkt mig och det är därför det varit så tyst här, men mer om det i ett annat inläg.

Idag känns det som att jag inte kan somna oasett hur mycket mediciner jag tar – även fast jag inte tagit mina behovsmediciner. Det snurrar för mycket i huvudet och pirrar i magen. När klockan slår midnatt är det nämligen nio månader kvar tills jag fyller 30. Och det är väl inget som borde påverka min sömn egentligen.

Men när jag sitter här i vårt lilla hus, med bilen utanför fönstret, en ring på fingret och både en sovande bebis och en sovande sambo på övervåningen så slår det mig bara: jag är visst vuxen nu.

Jag har haft en med milda ord sagt tufft uppväxt och alltid längtad efter att bli vuxen. Alltid längtad efter att ha en egen liten famlij. Och alltid längtat efter att fylla trettio, för när jag var liten tänkte jag att då, då är man vuxen.

Och nu är jag nästan där. Jag har min alldeles egna lilla famlij och är så obeskriveligt lycklig att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen. Att ha ett spädbarn är ingen dans på rosor men grundkänslan är ändå överväldigande lycka. Och självklarhet – det är precis här jag ska vara.

Ändå känner jag mig lite stressad av den där analkande födelsedagen. Det är så mycket jag vill hinna med innan den. Så mycket som jag vill klara av de här kommande nio månaderna. För på något sätt är 30 en enorm milsten i mitt huvud, inte bara för att jag alltid tänkt att då är man äntligen vuxen, utan för att det förhoppningsvis markerar den första tredjedelen i livet.

Den tredjedelen som på något sätt formar vem man är, eller snarare lägger grundstenarna till det. Och nu kan man få finslipa, förvalta och utveckla under trettio år till innan det förhoppningsvis är dags att skörda frukterna och njuta i minst trettio år till.

Så här sitter jag i ett halvmörkt kök med en kurrande katt i vad som känns som mitt i natten trots att klockan inte ens är 23:00 och ser över den där listan på ett hundra livsmål som jag tjatat om. För den har nog ändrats en del de här snart tre månaderna som jag fått vara mamma till vår underbara lilla tjej. Och en del av grejjerna ska minsann betas av innan vi står där ute i trädgården och skålar in trettioårsdagen på tolvslaget.