fbpx

Kampen mot ofrivillig barnlöshet del 9: IVF omgång två

Kampen mot ofrivillig barnlöshet del 9: IVF omgång två

Som jag berättade förra veckan så tog sig inte vårt första IVF-försök. Jag hade ställt in mig på att det inte skulle fungera på första försöket så jag hanterade det bättre än jag trodde att jag skulle. Första dagen var jag otroligt nedstämd men efter att jag hade kontaktat kliniken och lämnat resultatet ställde jag in siktet på nästa omgång istället. Jag är väldigt målmedveten och eftersom jag visste att enda sättet att få min högsta dröm, att bli mamma, att gå i uppfyllelse är att kämpa vidare så gjorde jag det och vi hoppade rätt in i omgång två.

Något som var väldigt skönt var att vi fick börja nästa omgång direkt. När man läser i olika IVF-grupper så verkar det som att de flesta behöver få en vanlig mens emellan insättningarna vilket gör att man måste vänta minst en månad, men vi fick börja om direkt. Jag vet egentligen inte varför men jag gissar att det har att göra med att jag inte har någon egen ägglossning.

Behandling med Femanest istället för sprutor

Eftersom jag inte har någon egen ägglossning så bygger min kropp inte heller upp en slemhinna i livmodern varje månad. Det är den man blöder ut när man har mens och det är också den som det befruktade ägget fastnar och växer i när man är gravid. Så för att jag skulle få göra en insättning till så behövde jag äta östrogentabletter för att bygga upp en slemhinna som ägget kunde fastna i. Och det ska jag säga var en riktig berg-och-dal-bana. Jag har aldrig varit så emotionellt instabil som jag var när jag tog medicinerna. Det kanske inte är så konstigt att man blir ett hormonellt monster när man äter sex gånger högre dos av östrogen än vad som ges till kvinnor med svåra klimakteriebesvär, men jag var verkligen fruktansvärd. Vad som helst kunde få mig att gråta eller skrika av ilska och nästan kasta saker runt mig. Jag tycker så otroligt synd om både M och mina kollegor som behövde stå ut med mig under den tiden.

Men det var i alla fall väldigt skönt att slippa sprutor. Eftersom vi hade frysta embryon att använda behövde vi inte hormonstimulera och göra äggplock igen inför vårt andra försök och det var en enorm lättnad. Att ta sprutor varje kväll när man är livrädd för det är en enorm påfrestning på psyket.

En fin slemhinna och insättning av en eskimå

När vi kom till kliniken för att göra ultraljud och kolla att slemhinnan växte som den ska blev jag helt otroligt lättad: allt såg bra ut och för första gången fungerade en medicin precis som den skulle. Vi fick insättning bokad några dagar senare och precis som förra gången kändes det mest konstigt. Vi kom dit, jag fick byta om och hoppa upp i gynstolen för att se när de satte in en liten prick i min livmoder och sen gå hem för att vänta och se om vår lilla eskimåprick skulle bestämma sig för att stanna där!

Tolv dagars fruktansvärd väntan

Den här gången kändes det lite bättre, det lilla embryot hade utvecklats perfekt under sina fem dagar innan frysning och den första de tinade både överlevde upptiningen och började dela på sig igen. Så allt såg verkligen bra ut när vi lämnade kliniken för tolv dagars fruktansvärd väntan på resultatet. Ruvningsdagarna är verkligen helt fruktansvärda, både för att man går och undrar hela tiden och för att man fortsätter att ta mediciner. Jag behövde fortsätta med östrogenet som gjorde mig till ett hormonmonster och ta Lutinus som är progesterontabletter man stoppar upp i snippan tre gånger om dagen. De är nog något av det värsta som finns eftersom de ska smälta och rinna ut igen, vilket gör att man hela tiden går runt med en blöd binda och känner något rinna som man såklart tror är blod. Ruvningstiden efter vår andra insättning tog verkligen alla mina krafter och jag tänkte berätta lite mer om det nästa vecka.

INLÄGG OM KAMPEN MOT OFRIVILLIG BARNLÖSHET

Kampen mot ofrivillig barnlöshet del 1: Min högsta dröm är att få bli mamma

Kampen mot ofrivillig barnlöshet del 2: PCOS-diagnos

Kampen mot ofrivillig barnlöshet del  3: viktnedgång, metformin och Donaferty

Kampen mot ofrivillig barnlöshet del 4: Letrozol

Kampen mot ofrivillig barnlöshet del 5: Behandling med Gonal-f

Kampen om ofrivillig barnlöshet del 6: Att komma igång med IVF

Kampen om ofrivillig barnlöshet del 7: IVF, stimulering och äggplock

Kampen mot ofrivillig barnlöshet del 8: IVF, insättning och ruvning

Hur jag gör för att hantera ett depressivt skov i bipolär sjukdom

Hur jag gör för att hantera ett depressivt skov i bipolär sjukdom

Som jag berättade i torsdags mår jag inte helt bra just nu och har hamnat i ett depressivt skov i min bipolära sjukdom. Som ni vet så behövde jag trappa ut mina mediciner för att genomgå behandlingen för ofrivillig barnlöshet och har varit medicinfri sen i somras. Det har fungerat mycket bättre än jag väntat mig men så kom vintern med sitt mörker som normalt gör det extra jobbigt för mig. Och eftersom vi hållit på med behandlingen har vi inte kunnat åka utomlands för att få sol och D-vitamin som normalt hjälper mig att undvika årstidsbundna depressioner. Dessutom har det varit en tuff vinter både psykiskt och fysiskt så att jag åkte in i en depression var kanske inte så konstigt. Eftersom det är många andra med bipolär sjukdom, och deras anhöriga, som läser bloggen tänkte jag dela med mig av hur jag gör för att hantera ett depressivt skov i bipolär sjukdom.

Tips 1 för att hantera ett depressivt skov i bipolär sjukdom: justera medicinerna

A och O när man lever med bipolär sjukdom är att lära sig se tidiga tecken på skov och kontakta vården så att man kan få både stöd och justera i medicinerna. Samma dos fungerar inte hela tiden och man måste justera både när man är uppåt och nedåt. Så det första jag gör för att hantera ett depressivt skov i bipolär sjukdom är att kontakta vården när jag märker de första signalerna att ett skov är på gång. Då kan jag få lite tätare kontakt med antingen läkare eller samtalskontakt och hjälp med att justera medicinerna när det behövs. Rätt medicinering är så otroligt viktigt för att kunna leva med bipolär sjukdom och man behöver hjälp med att ändra den när man märker av sina skov.

Lästips: tre tips för att hantera en bipolär person.

Tips 2 för att hantera ett depressivt skov i bipolär sjukdom: var sjuk

Något som är svårare men minst lika viktigt för att hantera ett depressivt skov i bipolär sjukdom är att låta sig själv vara sjuk. Man blir inte frisk igenom genom att ignorera sjukdomen och fortsätta som vanligt, snarare kommer man bli ännu sjukare. Det här är faktiskt något jag är jättedålig på: jag vill kämpa på med jobb och andra åtaganden istället för att sjukskriva mig och försöka rida ut skovet. Men det är något man behöver göra, är man mitt i en bipolär depression så behöver kroppen och hjärnan tid att vila sig frisk igen. För mig fungerar det oftast bäst att jobba halvtid och vara sjukskriven på halvtid, då behåller jag mina rutiner och sociala kontakter samtidigt som jag får tid till återhämtning.

Lästips: en sömnrutin som gör att jag kan hantera min bipolära sjukdom

Tips 3 för att hantera ett depressivt skov i bipolär sjukdom: försök behålla dina rutiner

När man är mitt i en bipolär depression är det lätt att man låser in sig hemma, slutar duscha, lever i mjukiskläder och stänger av omvärlden helt. Det är okej då och då, men det är inget man blir frisk av. Snarare brukar det göra att depressionen förlängs. Så något som jag gör för att hantera ett depressivt skov i bipolär sjukdom är att försöka behålla så mycket av mina rutiner som möjligt. Till exempel att tvätta håret två gånger i veckan för om jag inte gör det kommer mitt smutsiga hår göra att jag inte tar mig ut utanför dörren. Och om jag inte gör det kommer isoleringen förvärra min ångest och paranoia och göra att min bipolära depression håller i sig längre. Jag försöker också ta mig iväg till jobbet eller i alla fall ut på en promenad för att se till att sociala interaktioner inte blir alldeles för jobbiga.

Lästips: tre saker jag gör varje dag för att hantera bipolär sjukdom

Veckans planer v11 2019

Veckans planer v11 2019

Vilken underbar helg det har varit! Jag känner verkligen att mina mediciner börjar göra skillnad och depressionen är mer hanterbar. Den största skillnaden är att jag får sova ordentligt på natten och att jag slipper paranoia och ångest på dagarna. Det gör att jag har energi kvar till att hantera själva depressionen vilket såklart känns bra. Och nu är jag verkligen taggad på en ny vecka och att få känna mig ännu mer stabil för varje dag som jag har mediciner i kroppen. Här är i alla fall veckans planer:

Måndag: Börjar veckan lugnt med en förmiddag hemma och sen jobb på eftermiddagen. Just nu jobbar jag bara halvtid och normalt är det förmiddagar som gäller men idag blir det tvärtom.

Tisdag: Även tisdagen blir omvänd, jag har ett efterlängtat läkarbesök på förmiddagen så jobbet får vänta till eftermiddagen.

Onsdag: En helt obokad dag utan möten på jobbet vilket blir skönt så att jag kan jobba undan lite saker.

Torsdag: Kvällen bjuder på vinlotteri på jobbet vilket förhoppningsvis blir trevligt.

Fredag: En av mina närmsta vänner bor i Åre ett halvår och är hemma och hälsar på, så tjejgänget ska ses för lunch innan jag och A checkar in på spa över eftermiddagen.

Helg: Vi har en helt obokad helg vilket känns underbart, förhoppningsvis lyckas vi bestämma oss för vilka nya soffor vi ska köpa till huset. Tänk att det bara är en månad kvar tills vi flyttar!

Dags att beställa möbler

Dags att beställa möbler

Idag var ju tanken att jag skulle åka ut på en visning av ett likadant radhus som det vi köpt, men det såldes innan visning så det blir det inget med. Det ska i alla fall bli spännande att se vilka grannarna blir! När jag upptäckte att visningen var inställd satte jag mig och googlade fram originalritningarna för huset med rätt mått istället och satt hela kvällen igår och provade olika möberingar – photoshop är bra till mycket. För nu är det verkligen dags att beställa möbler, det är bara en månad och en vecka kvar tills flyttlasset går!

Eftersom någon här hemma är lite seg på att bestämma sig för vad vi ska ha för saker så blir det ett par veckor utan alla möbler, men det ska vi väl överleva. Och idag ska vi i alla fall gå till Mio och beställa en ny soffa till tv-rummet på övervåningen. Det blir den här soffan i en ljusblå färg som tyvärr inte finns på hemsidan. Jag hoppas att leveranstiden inte blir helt galen…

Och nu när jag provmöblerat på datorn börjar jag verkligen bli sugen på att se allt ta form i verkligheten, det ska bli roligt att få inreda ett nytt hem. Och vi kommer helt plötsligt att ha så många rum!

Något annat jag ser fram emot är att min lillebror kommer hit och lämnar tillbaka våra katter i eftermiddag, jag har saknat dem så enormt mycket! Han passar dessutom på att ta med sig mina brorsöner så vi ska försöka hitta på något roligt tillsammans med dem. Det återstår att se om det blir min mardröm Leos lekland eller om de hellre vill åka till Naturhistoriska och titta på dinosaurier…

En lördag i soffan

En lördag i soffan

Jag har haft en riktigt bra start på dagen, mina mediciner har gjort att jag har fått sova ordentligt inatt så jag vaknade pigg vid sjutiden och låg och drog mig i två timmar. Sen har jag bara flyttat mig till soffan och ligger här under en filt och jobbar med bloggen. När jag skrev gårdagens inlägg så insåg jag hur mycket jag har saknat att jobba aktivt med mitt eget content, så nu sitter jag och ser över min redaktionella plan för mars och skapar innehåll för månaden som kommer. Något som gör det extra roligt är att jag har en fantastisk nyhet att dela med mig av om ett par veckor och det är ju alltid roligt när man får skapa positivt content!

Något annat som är positivt är att min aptit äntligen har kommit tillbaka igen! Jag har mått så dåligt sen i julas att jag knappt har kunnat äta och vågen visar på -18 kilo sen då. Det är alldeles för mycket alldeles för snabbt och för mig som ätande anorektiker så är det lätt att få dumma tankar igen. ”Bara ett kilo till gör ju ingenting, en dag till utan mat gör ingen skada.” Fruktansvärt dumma tankar som gör det lätt att bli sjuk igen och det är det sista jag vill. Mitt liv har aldrig varit så dåligt som de tio åren jag kämpade med anorexia och jag vill aldrig någonsin hamna där igen. Men nu är alltså aptiten tillbaka och jag ser fram emot att laga något riktigt gott att äta ikväll!