Therese Molander

therese september 2, 2020 Vardagsliv

Tillbaka till jobbet

Jag älskar hösten och är så himla glad att september är här. Dessutom innebär det att det är dags att börja jobba igen och för mig som in princip har varit hemma sen 1 juni 2019 är det jätteskönt! Det är fantastiskt att få vara föräldraledig så länge, men det är också helt underbart skönt att få använda hjärnan och vara något mer än mamma. Även om det är det finaste man kan vara.

Fast det är ju inte riktigt som vanligt och eftersom vi båda två jobbar hemifrån nästan slåss vi om vårt lilla kontor. Det blir extra klurigt när båda två har ett jobbs om innebär att man behöver sitta vid en stor skärm och kunna ha flera fönster öppna samtidigt. Under våren gick det bra eftersom det bara var M som jobbade, nu när jag också jobbar halvtid blir det lite klurigare och vi måste försöka hitta plats för en till arbetsplats någonstans.

För mig hade det varit underbart med en helt egen plats att jobba på, med ett fint skrivbord och utrymme för att skapa videoinnehåll. Men det är vårt lilla hus för litet för. Istället sitter jag ganska ofta uppkrupen i soffan när jag kan göra sånt som inte behöver en extra skärm, inte särskilt ergonomiskt – men väldigt mysigt.

Men idag får jag sitta helt ifred inne på vårt inte så särskilt inspirerande kontor medan Olivia sover lunch eftersom M är sjuk och inte orkar jobba. Synd om honom men skönt för mig! Dock är det alldeles för lugnt på jobbfronten fortfarande, även om min bransch börjar rulla igång igen. Så istället för att sitta med kundjobb sitter jag här och går igenom mina egna sajter för att göra målgruppsanalys och skapa innehållsplaner.

Finns det något ni skulle vilja läsa mer om här? Jag ser ju vad datan säger att ni gillar att läsa om nu, men det är ju bara på innehåll som finns. Det kanske finns något mer ni skulel vilja veta som jag inte skrivet om idag?

therese augusti 31, 2020 Bipolär sjukdom

Det är tufft just nu.

Jag ska inte ljuga för er, de senaste två veckorna har varit riktig tuffa och jag har inte orkat titta in här. Jag har inte orkat göra särskilt mycket alls. På grund av en triggande händelse med ett stort ångestpåslag gick jag först upp i en riskzon för mani och när den lagt sig (med hjälp av mycket extra medicin och tät vårdkontakt) så kommer den sedvanliga dippen. Det känns som att det värsta är över och jag kämpar med att ta mig tillbaka till något slags normalnivå i mitt mående men det är inte helt lätt, det var länge sen som jag hade ett såhär svårt skov i min bipolära sjukdom.

Det har varit mycket känslor men just nu är jag mest arg, ledsen och besviken. Hela det här skovet hade kunnat undvikas om några av de inblandade hade tänkt efter och agerat annorlunda. Utan att gå närmre in på det hela så har det rört personer (ej min familj) som ska känna mig väldigt väl och borde ha förutsätt den här påverkan. Och som också borde ha varit väl medvetna att även om min sjukdom inte är en ursäkt för att bete sig dåligt och inte innebär att man ska undvika jobbiga saker, så är det en faktor man måste ta hänsyn till om man väljer att ha någon slags relation till en person som lever med bipolär sjukdom. Den här gången slutade det med att jag utsattes för onödiga hälsorisker som hyfsat enkelt hade kunnat undvikas och som hade kunnat ha stor påverkan både på mitt och min dotters liv.

Och det är framför allt det sista som har gjort mig så ledsen och besviken: jag kan leva med att jag är sjuk, men när det innebär att Olivia påverkas negativt blir jag arg. Och det gör hon när jag måste ta mediciner som innebär att jag är helt utslagen och i princip okontaktbar fram till 11-12 på dagarna.

Men, som sagt, nu är det värsta förbi och jag och min lilla familj har kämpat oss igenom den kritiska fasen. Nu ligger fokus på att hitta glädje i vardagen igen och komma tillbaka till ett normaltillstånd där risken för ett långvarit depressivt skov är låg. De här veckorna har i alla fall fått mig att uppskatta den sjukdomsinsikt jag har, mitt stödsystem och den krisplan jag har satt upp tillsammans med vården och mina närmsta. Jag tänkte att jag ska skriva mer om det och hur jag hanterar triggers och riskperioder, det kanske kan vara intressant både för er som själva lever med bipolär sjukdom, har anhöriga som gör det eller som är helt friska men vill ha verktyg som går att använda när livet krisar. För det gör det ju trots allt för alla ibland.

therese augusti 17, 2020 Mammaliv

Ordning och reda

Och så var det plötsligt måndag och vardag igen. M jobbar och Olivia blev överlycklig över att få gå till förskolan igen, hon älskar verkligen att vara där. Jag har passat på att pyssla lite här hemma och har märkt alla Olivias kläder, vikt dem enligt Marie Konods metod och märkt upp hennes lådor så att det är enkelt för andra att hitta bland lådorna.

Det känns otroligt konstigt att vara hemma utan Olivia och att ha någon form av riktig vardag igen efter över ett år hemma. Särskilt när det fortfarande är väldigt lugnt i min bransch och det inte finns så mycket att göra rent jobbmässigt. Tänkte försöka passa på att lägga tid på mina egna projekt istället, förhoppningsvis kommer ni också få ta del av ett par av dem.

therese augusti 16, 2020 Vardagsliv

Kräftkalas

Jag tror att gårdagen bjöd på sommarens varmaste kväll och det tajmade vi med kräftskiva tillsammans med en hel hög fantastiska vänner. Det var så varm att man kunde sitta i bara klänning till sent in på natten och kräftor blandades med hemmagjord rabarbersnaps och sånger från studenttiden. Det var verkligen en perfekt avrundning på sommaren och nu känner jag mig verkligen redo för höst – min absoluta favoritårstid!

therese augusti 12, 2020 Mammaliv

Inskolning och kakbak

Tänkte bara kika in och säga att inskolningen går bra. Olivia fullkomligt älskar att vara på förskolan vilket gör det lite enklare för mig, men det var mycket svårare än jag trodde att låta andra ta hand om min lilla bebis. Imorgon ska vi lämna henne själv där för första gången och då får M sköta lämningen – jag tycker att det är helt fruktansvärt jobbigt. Försöker förklara för mig själv att hon älskar att vara där och bara ska vara på föris ett par timmar i veckan vilket gör att jag kommer ha tid till mina egna projekt, men det är ändå väldigt, väldigt jobbigt.

Det är i alla fall roligt att se hur hon utvecklas massor för varje dag hon är där. På bara tre dagar har hon gått från att bara äta med händerna till att nästan kunna äta med gaffel. Dessutom är hon plötsligt superintresserad av att lära sig gå, något som hon tyckt varit fullkomligt onödigt hittills.

Men lika glad som hon är över att komma till förskolan är hon att komma hem. Hon fick ett litet kök i födelsedagspresent och kan stå hur länge som helst och baka kakor. Det är så himla gulligt att se hur hon rör om i grytorna och noga lägger på lock en stund innan hon “serverar” något till oss. En väldigt lyckad present helt enkelt!