Jag är så rädd för att vakna att jag inte kan somna

Jag är så rädd för att vakna att jag inte kan somna

Det senaste halvåret har jag haft väldigt stora problem med min sömn. Helt plötsligt har jag haft svårt både att somna och att sova när jag väl har somnat, trots mediciner som hjälper till med det. Och för ett par veckor sen var det som att en blixt slog ned i huvudet på mig och jag förstod varför. Trots att det har gått flera år sen jag fick min bipolära diagnos och att jag är stabil på mina mediciner är jag livrädd för att helt plötsligt inte må bra. Jag är livrädd för att somna för att jag är livrädd för att vakna och inte må bra.

Just det där med att inte veta hur jag kommer att må och när jag kommer att må dåligt är det värsta med att leva med bipolär sjukdom. I början tyckte jag att det var så jobbigt att jag inte kunde planera in saker. Om jag gjorde det blev jag så stressad och orolig över att må dåligt att jag började må dåligt på grund av stressen. Jag trodde verkligen att den där rädslan hade släppt och bytts mot någon form av acceptans. Men tydligen inte. Den ångesten jag känner för att somna är enorm och gör varje kväll till ett rent helvete. Det går inte riktigt att förklara hur dåligt man mår och hur hjälplös man känner sig när man inte vågar somna för att man är rädd att vakna dagen efter och må så dåligt att man inte kommer att ta sig upp ur sängen på ett halvår.

Eller att vakna och vara så manisk att man inte kan kontrollera sig själv och lyckas förstöra allt som är fint och bra i ens liv. Och i ärlighetens namn är jag nog mer rädd för manierna än för depressionerna. En depression är allra mest bara att härda ut. Givetvis med hjälp av rätt vård och stöd för att bli bättre, men den går över och man gör inte särskilt mycket dumt.

I en mani däremot blir man så extremt omdömeslös, förlorar all impulskontroll, tror att man kan lyckas med allt och att ingen kan skada en. En mani varar oftast bara ett par dagar, men det är allt som behövs för att rasera hela ens värld.

Och jag tror egentligen att det är där problemet är: jag är så väldigt lycklig och nöjd med mitt liv och den situation jag befinner mig i att jag är livrädd att göra något som gör att jag förlorar allt. Jag älskar mitt hem, min sambo, mina vänner och mitt jobb. Så jag är fullkomligt livrädd att vakna en morgon och vara manisk.

Det ger både insomningsångest, för just nu vet jag ju hur jag mår, men inte hur jag kommer att må imorgon. Och så drömmer jag helt fruktansvärda drömmar. Om att jag är otrogen, stjäl saker från jobbet och skriver fruktansvärda meddelanden till mina vänner med saker som jag inte menar. Och jag vet ju att det bara är mardrömmar och att jag aldrig skulle göra det på riktigt. Aldrig, inte ens i en mani. I alla fall inte så vitt jag vet – mina manier har handlat om att jobba mycket, måla massor av tavlor, dricka större mängder alkohol än normalt och shoppa upp det som sitter på mitt sparkonto. Alltså saker som inte är bra, men som inte heller skadar särskilt mycket.

Det jobbigaste i hela den här insikten och sömnsvårigheterna är att jag inte vet hur jag ska hantera det. Jag vet ju att hela situationen är en del av sjukdomen, men ovissheten håller på att göra mig galen. Som tur är har jag en tid hos läkaren snart och kan prata med honom. Jag hoppas bara att han har något annat förslag än mer mediciner, så att jag snart kan få somna och sova utan att vara rädd för att vakna.

Tillbaka till verkligheten

Tillbaka till verkligheten

Och vips så var det måndag och semestern är över. För min del så betyder det att livet ser lite annorlunda ut än innan semestern: jag har gått tillbaka till att vara konsult och arbetar med flera kunder igen. Det är ett betydligt friare liv även om man blir lite orolig ibland, speciellt för att ha tillräckligt hög beläggning. Jag har verkligen fokuserat på att ha semester i år (jag har nog aldrig tagit helt ledig på sommaren – och har tjuvjobbat lite i år också) så direkt efter semestern är det lite tomt på uppdrag även om jag har en del att göra. Men det börjar nog rulla på snart igen. Här är i alla fall veckans planer:

Måndag: Första riktiga jobbdagen sen sista juni! Jag dundrar på med möten, reklamfilmsplanering, webb-tv-planering och något så fruktansvärt roligt som bokföring. Efter att allt jobb är avklarat blir det en sväng till stan för att fika med en av mina bästa vänner och hennes lilla bebis.

Tisdag: Jag hoppas på att vara tillräckligt pigg för att orka yoga på morgonen, efter det kommer en mäklare hit för att värdera lägenheten. Dels har marknaden förändrats en del sen vi köpte förra året och dels hoppas vi på att renoveringen tillför en del i värde, så vi vill få en ny värdering för att ha koll. Sen fortsätter dagen med möten om potentiella uppdrag.

Onsdag: Möten, möten och möten. Jag projekteder en storsatsning inom e-sport som snart drar igång och då är det mycket som ska göras.

Torsdag: Förhoppningsvis hinner jag med en runda på stan, det sket sig totalt med min capsule wardrobe i sommar pga extremhettan och nu har jag noll koll på vad som finns i den. Så jag behöver gå igenom, rensa och göra en plan för vad som behöver fyllas på med. Flera av mina klänningar har blivit använda så mycket i sommar att de börjar bli för slitna för att ha på jobbet. Men jag har i alla fall fått många användningar per krona på dem.

Fredag – Söndag: Veckans absoluta höjdpunkt är att vi åker till Paris på fredag! Det är min absoluta favoritstad att resa till och jag ser fram emot att visa M alla mina favoritställen. Äta frukost i hotellsängen, strosa runt i Jadrins de Tuilleries och dricka gott kaffe på någon av alla uteserveringar.

Ska ni göra något roligt i veckan?

Jag lever!

Jag lever!

Det har varit väldigt tyst här ett tag: sista veckan i Cannes blev jag supersjuk och sen har det inte gett med sig. Jag har haft feber som pendlat upp och ned och mest legat nedbäddad i en hotellsäng. Det dröjde en vecka längre än vad vi trodde innan vi kunde flytta hem på grund av renoveringen, och sen har jag legat nebäddad hemma också. Som värst fick jag nästan 43 graders feber och fick åka in med ambulans till St Görans. Det värsta är att de inte vet vad det är: alla prover är negativa. Nu har i alla fall febern gått ned till “bara” 38 grader och jag är tillräckligt pigg för att orka leva och jobba igen. Jag håller alla tummar jag har för att den är borta nästa vecka när vi åker till Paris.

Har ni något roligt planerat i höst?

Bipolär och svårt med relationer – varför då?

Bipolär och svårt med relationer – varför då?

Som jag har berättar förut så får jag många frågor om bipolära personer och relationer och en som dyker upp om och om igen är om alla som är bipolär har svårt med relationer. Självklart är det inte så, men för många som har en psykisk sjukdom så kan relationer vara knepigt. Antingen är det svårt med relationer hela tiden, eller när man har sina skov. Här är två anledningar till att det är vanligt att vara bipolär och ha svårt med relationer.

Bipolär och svårt med relationer: depressioner isolerar

För att vara helt ärlig: både depressioner och manier ställer till det och gör det svårt för någon som är bipolär att ha bra och hälsosamma relationer. Jag upplever att depressionerna är värst: om jag ser till mig blir jag lätt isolerad och har väldigt lite energi. När det är en kamp att orka ta sig upp ur sängen för att gå på toaletten, och man till och med överväger att kissa på sig och skjuta på problemet genom att rulla över på andra sidan sängen, då är det helt omöjligt att ta sig ut och träffa vänner. För de flesta som är bipolär och har svårt med relationer verkar depressionerna vara när man tappar vänner – för att man inte orkar kommunicera och umgås. De flesta vill ha tät kontakt med sina vänner och i en depression kan det vara nästintill omöjligt.

Lästips: tre tips till dig som har en bipolär partner.

Du som är vän eller närstående till en bipolär person kan säkert förstå det, men ändå vilja visa att du fortfarande finns där. Jag och mina vänner har ett knep som vi använder där de smsar mig ”status” på morgonen och jag svarar på en skala mellan 1-10 hur jag mår. Mår jag bra skriver jag lite mer, och mår jag dåligt skriver jag mindre. De brukar svara hur de mår och skicka roliga gif:s för att muntra upp mig när det behövs. En tilläggsregel vi har är att om jag svarar 5 eller lägre en vecka i rad så frågar de om jag behöver något eller vill ha hjälp att komma till läkaren. På så sätt slår vi tre flugor i en smäll: vi håller relationen igång, de får reda på hur jag mår och jag har ett säkerhetssystem som kickar in när jag mår riktigt dåligt.

Lästips: så hanterar du en bipolär person.

Bipolär och svårt med relationer: impulskontrollen försvinner vid manier

Men det är inte bara depressioner som ställer till det, manier och hypomanier ställer också till det och gör att det kan vara svårt med relationer om man är bipolär. Något som jag stöter på i min vardag är att jag har en högre energinivå än mina vänner, vilket gör att det kan vara påfrestande att umgås en längre period. Jag behöver helt enkelt inte samma tid för återhämtning som andra vilket ställer till det särskilt mycket på semestrar. Men under manier blir det extra illa, både med energinivå men framför allt eftersom man tappar impulskontroll och konsekvenstänk i manier. Det betyder i korthet att man inte kan kontrollera sina handlingar och kanske gör elaka eller ogenomtänkta saker som man inte skulle göra annars. Jag har varit ganska försonad från det och som mest (även om det också är hemskt och onödigt) sagt något som sårar, men det finns gott om berättelser om bipolära personer som flörtar med sina vänners partners eller kankse går längre än så. Och ännu fler om bipolära personer som är otrogna – vilket definitivt försvårar en relation.

Lästips: tre saker att tänka på om du har en bipolär kollega.

Som anhörig eller vän kan det här vara svårt att hantera, speciellt emotionellt. Att veta att någon beter sig som den gör för att hen är sjuk gör det tyvärr inte enklare att leva med. Och tyvärr har jag inga bra och enkla tips förutom de jag redan har skrivit om: låt inte sjukdomen bli en ursäkt även om den är en förklaring, och låt vården ta hand om det sjuka. Jag skulle säga att det är lättare att behandla en depression hemma så länge personen inte har självskadetankar, men vid en mani behöver man vård vid sjukhus eller av läkare. Och för att förtydliga: det är skillnad på en mani och en hypomani, den senare är lättare och kan väntas ut hemma. Men det kan vara bra att spärra sitt klarnakonto, ge kreditkorten till någon annan och låta bli alkoholen 😊

Lästips: tre saker jag gör varje dag för att hantera min bipolära sjukdom.

Renoveringen går framåt!

Sol, champagne och macarons i all ära, höjdpunkten varje dag är ändå att få nya bilder på lägenheten från hantverkarna. De har bara varit igång i tre dagar men ändå hunnit en hel del, och tänkte visa er vad de har gjort hittills. Vi längtar verkligen efter att få komma hem nästa helg och se det nästan färdiga resultatet!