När jag precis kommit in från rummet och fått upp vår lilla tjej på bröstet för första gångnen.
Igår fyllde vår lilla tjej åtta veckor och först nu har jag känt att jag har hunnit bearbeta förlossningen tillräckligt mycket för att kunna skriva om den. Som jag har berättar föddes lilla O med akut kejsarsnitt på Huddinge sjukhus klockan 09:58 den 28 juli. Det var på många sätt en traumatisk förlossning samtidigt som jag kände mig trygg och väl omhändertagen under hela förloppet. Det berodde till stor del på att jag har haft en riskgraviditet och vi hade gått igenom och förberett många förlossningsscenarion med vård vårdteam, men även till stor del på grund av den fantastiska personalen både på förlossningen och operation på Huddinge. Men nu tar vi det från början.
En sömnprioriterad förlossning
Det känns som att vi och vårdteamet har diskuterat förlossningsmetoder
under hela min graviditet. I och med att jag lever med bipolär sjukdom är
risken för både graviditetsdepression, förlossningsdepression och
förlossningspsykos förhöjd och jag har haft ett vårdteam med personer från
psykiatrin, mvc, specialistmödravården och förlossningen som har följt mig. Det
bestämdes redan tidigt att det skulle sättas ett sista datum för graviditeten
med ett planerat snitt och att om jag ville försöka föda vaginalt så blev jag
rekommenderad en planerad igångsättning.
Men framför allt bestämdes det att oavsett vilken förlossningsmetod
det blev och hur förlossningen startade så skulle det bli en sömnprioriterad
förlossning. Det innebär att man försöker bryta för sömn med hjälp av mediciner
när det blir natt och sätter en sista tid för kejsarsnitt ifall att
förlossningen skulle bli långdragen. Det görs framför allt för att sömnbrist
inte ska trigga en psykos. Det bestämdes också att ”förlossningen skulle vara
generösa med kejsarsnitt” och att jag i princip bara skulle säga till om jag
under en vaginal förlossning kände att jag hellre ville göra ett subakut
kejsarsnitt.
Beslut om tidig igångsättning
Men sen gick tiden och jag blev sjukare och sjukare i en
graviditetsdepression samtidigt som jag mådde väldigt dåligt rent fysiskt. Jag
hade fruktansvärt ont i kroppen och svårt att både gå och sova. Just sömnen är
särskilt viktigt när man lever med bipolär sjukdom och en nyckel för att inte
få skov eller psykoser. Så när vi träffade specialistmödravården i början av
juni ville de redan då boka en tid för igångsättning i vecka 37+0. Där och då
kände jag mig absolut inte redo för att redan då boka det utan ville avvakta
eftersom jag mådde helt okej under omständigheterna. En vecka senare hade mitt
mående försämrats lavinartat och jag kunde inte sova alls.
Så den 15 juli, i vecka 34+5, när vi träffade
specialistmödravården igen var det inte särskilt svårt att bestämma att en
planerad igångsättning skulle bokas till vecka 37+0 den sista juli. Där och då
diskuterades igångsättning rean i vecka 36+0 men lilla O beräknades vara
väldigt liten och varje dag fram till vecka 37+0 när hon skulle räknas som
fullgången var viktigt för att hon skulle gå upp i vikt. Men jag fick också strikta
order om att ringa direkt om jag mådde betydligt sämre.
Hinnsvepning och prematur igångsättning
Jag fortsatte att må sämre och sämre men försökte kämpa på för
att hon skulle få gå upp så mycket i vikt som möjligt. Det kändes hela tiden
som en balansgång mellan hur sjuk jag kunde tillåtas vara innan jag blev för
sjuk för att det skulle vara dåligt för henne. Tisdagen den 23 juli blev det
dock ganska klart att jag började bli alldeles för sjuk. Vi åkte nämligen in
till förlossningen för att kontrollera minskade fosterrörelser – lilla O hade
inte rört sig på flera timmar och jag var helt övertygad om att hon inte levde
längre. Så fort vi kom in började hon sparka som en tok men vi fick ändå vara
kvar för kontroll och läkarna tyckte att jag mådde så pass dåligt att de bokade
en tid hos specialistmödravården dagen efter för att ta beslut om prematur
igångsättning.
Jag hann knappt komma in till läkaren innan hon sa att jag
uppenbart var så trött och slut i kroppen att det var tveksamt om jag skulle
klara en vaginal förlossning. Då hade jag sovit 10-12 timmar på en vecka och
haft kraftiga förvärkar i flera dagar. Vid undersökningen var jag öppen ungefär
en halv centimeter och läkaren gjorde en hinnsvepning för att se om värkarna
skulle komma igång. Hon tog också beslut om att göra en prematur igångsättning
så fort det fanns tid på förlossningen. Det blev först på lördagen men det
kändes inte helt dåligt: jag skulle fylla år på fredagen och ville gärna att vi
skulle få varsin födelsedag. Dessutom visste jag ju att varje extra dag jag
kunde stå ut var viktig för att hon skulle växa.
En födelsedag med värkar
Vi åkte hem och det blev tydligt att hinnsvepningen hade
gjort något. Jag spenderade väldigt mycket tid i duschen och vankandes fram och
tillbaka i huset med förvärkar som blev allt mer intensiva. Men de drog aldrig
igång riktigt ordentligt. Så på min födelsedag åkte vi iväg och hämtade vår nya
bil. Jag kunde verkligen inte sitta still och vaggade runt som en anka medan M
skrev på alla papper.
Resten av födelsedagen spenderades i sovrummet med AC:n på och
värkarna bytte karaktär. Jag var generellt ganska förvånad över hur värkarna
kändes. Jag hade trodd att de skulle trycka eller dra eller på något sätt
kännas som en rörelse men de mest bara var. En konstig smärta som dök upp och
sen var över.
Äntligen dags att få åka in
På lördagen ställde jag klockan tidigt och ringde in så fort
tidsbokningen öppnade. För att, såklart, mötas av beskedet att de inte visste
när vi skulle få komma in. Sommar och förlossning i Stockholm är en dålig kombination.
Jag var ganska påtryckande och ringde ett par gånger till för att påminna om
att det var en sömnprioriterad förlossning på grund av hög risk för psykos så
att det var viktigt att jag fick komma in så tidigt som möjligt. Och vi lunch fick
vi äntligen en tid klockan 14!
Jag förstår inte helt hur vi kunde vara så lugna som i var:
vi packade in det sista i bilen, försökte äta lite, prata, kramas och kelas med
katterna. Till slut stod jag inte ut längre utan vi satte oss i bilen, körde
till Huddinge och åt varsin glass på Pressbyrån innan vi gick upp till förlossningen.
Vi var lite tidiga men jag tänkte att vi lika gärna kunde vänta där som i
korridoren. Så klockan 13:40 skrevs vi in och hade tur nog att få ett rum
direkt.
Igångsättning och en smärta från helvetet
Väl inne på rummet började en evig väntan. Värkarna hade
såklart avtagit och vi fick information om att det oftast tog över ett dygn
innan förstföderskor fick någon effekt av igångsättningen. Det skulle visa sig
vara väldigt fel! Klockan 14:25 gjorde de den första undersökningen och då var
jag öppen nästan två centimeter så hinnsvepningen hade i alla fall gjort en del.
Klockan 15:10 fick jag den första dosen av
igångsättningsmedicin i tablettform. Den gjorde inte särskilt mycket alls så två
timmar senare fick jag en dubbel dos. Och då tog det fart som bara den. Helt
plötsligt hade jag starka och regelbundna värkar, men de gjorde inte särskilt
ont. Vid nästa undersökning var jag öppen nästan fyra centimeter och istället
för att bryta för sömn enligt min förlossningsplanering tog vi tillsammans med
barnmorskan beslut om att fortsätta med en dos till. Den fick jag vid 22:30 och
sen blev värkarna starkare och starkare.
Eftersom smärta är en trigger för psykos för mig så var det
bestämt sen tidigare att de skulle sätta en tidig epidural när jag var öppen
runt fem centimeter eller hade ont av värkarna. Så när värkarna gjorde lika ont
som det gör att sparka i tån i en tröskel bad jag om att få en epidural. Då var
klockan 01:15 på natten och både jag och barnmorskan var lite förvånade över
att jag var öppen fem centimeter och inte hade haft ont alls – och knappt hade
ont. Samtidigt som hon gick för att ringa narkosläkaren bestämde jag mig för
att ta ett bad eftersom jag inte skulle kunna göra det när nålen var satt.
Smärta från helvetet och magisk smärtlindring
I badet kom smärtan och blev snabbt outhärdlig. Enligt min
journal la jag mig i badkaret 01:25 och bara tjugo minuter senare var epiduralen
satt. Under den tjugo minuterna hann smärtan
gå från knappt kännbar till så stark att jag höll på att svimma. Jag minns inte
särskilt mycket från den stunden förutom att jag först låg i badkaret och sen
helt plötsligt i sängen. Oavsett om det var att jag redan hade ont eller att
det faktiskt inte kändes så kände jag inte alls när de satte epiduralen – och jag
är normalt livrädd för alla typer av nålar så att jag dumt nog känner efter extra
mycket. Däremot så minns jag när själva bedövningen gavs, det var en helt
fantastisk känsla. Plötsligt hade jag inte ont alls!
Under natten fortsatte epiduralen att fungera bra och jag
kunde sova för första gången på veckor! Jag minns att barnmorskan då och då var
inne och undersökte mig. Vid 03:15 var jag så pass öppen att de tyckte att det
var dags att ta hål på hinnorna och låta vattnet gå. Jag minns mest att de väckte
mig och att jag tyckte att det var lite jobbigt att hon satt med fingrarna i
mig så lång tid och att det sen blev vått och varmt. Sen somnade jag om igen
och vaknade två gånger och bad om påfyllning.
Såhär i efterhand är jag lite ledsen att vi inte tog några
bilder under den här tiden, vi trodde nog båda två att vi skulle ha mer tid på
oss. Men så blev det inte.
Ett eskalerande förlopp
Klockan 07:18 fylldes min epiural på igen och jag började få
väldigt ont. Så pass ont att det kändes som att epiduralen inte hjälpte alls
längre. Samtidigt kände jag mig helt slut på energi och sa till Mattias att jag
ville att han ringde på barnmorskan så att jag kunde be om ett subakut
kejsarsnitt – jag kände med hela mig att jag inte skulle klara av en vaginal
förlossning och var glad att vi redan från början hade planerat för det så att
det bara var för mig att säga till. Och jag är så otroligt stolt över att jag
gjorde det: innan kejsarsnittet var jag livrädd för att bli opererad pga en
dålig erfarenhet av en tidigare operation och ville definitivt föda vaginalt om
jag kunde. Men jag kände verkligen i varenda cell att det inte skulle gå.
Samtidigt som smärtan kom började jag se syner och visa
tecken på psykos så när jag väl fick prata med barnmorskan tog de beslutet
snabbt. 07:45 var barnmorskan in hos mig och jag, med mycket hjälp av Mattias,
berättade hur jag kände. Då sa hon att hon skulle hämta läkaren så att jag fick
prata med henne, men istället blev det så att läkaren bara kom in och berättade
att de beslutat om akut kejsarsnitt och skulle rulla ned mig till operation.
Akut kejsarsnitt
Klockan 8:10 togs det formella beslutet om kejsarsnitt och
då hade jag fruktansvärt ont, såg syner och visste inte riktigt vad som var
verkligt och overkligt längre. Resten av förlossningen är mest en dimma. Jag
vet att jag fick någon form av medicin som sänkte mitt blodtryck så mycket att
jag behövde kräkas. Samtidigt hade bedövningen satt sig så rejält att jag inte
kunde röra kroppen och inte kunde kräkas, så jag höll på att få panik och kände
att jag kvävdes. Bedövningen hade tagit alldeles för bra och gick upp över min
hals istället för att stanna vid brösten. Men med annan medicin gick det över
snabbt och trots panikkänslorna kände jag mig trygg och omhändertagen.
Väl inne i operationssalen var det massor med människor och
full aktivitet. Det kändes lite kaosartat och så blir det såklart vid ett akut
kejsarsnitt men även fast ingen riktigt hade tid att prata med mig kände jag
mig trygg: vid förlossningsplaneringen hade vi gått igenom hur ett akut
kejsarsnitt går till och jag var trygg. Jag visste vad som skulle hända och att
det inte alls var lika kaosigt som det kändes: personalen var bara fokuserad på
att få ut bebisen så fort som möjligt.
Äntligen!
Innan var jag själva rädd för själva öppningssnittet. Jag
har inte alls tyckt om tanken på att någon ska skära upp mig och var rädd för
de klassiska TV-orden ”skalpell tack”. Men de kom aldrig. Och jag kände
ingenting. Eller, något känner man, lite som att det rör sig. M har berättat
att jag sa att jag kände mig som en hoppborg.
När jag låg där reagerade jag på att det kändes som att det
tog lång tid. Under förberedelserna hade läkarna sagt att hon skulle komma ut
ganska omgående efter att jag kände att de hade händerna i mig, men så blev det
inte. Efter en stund hörde jag att de sa att hon satt fast, sen kände jag
händer längre in i mig och ett ”plopp” och sen skrek hon.
Jag vet att jag tittade på Mattias och frågade ”är det där
våran bebis” och att han svarade med ett stort leende att ”ja, det är våran
bebis”. Och jag har nog aldrig varit lyckligare och lugnare en den sekunden –
hon var där och hon var våran!
Spricka i livmodern och operation
När hon kommit ut fick Mattias gå iväg med henne för
vägning, mätning och avnavling. De var borta en liten stund eftersom de bara
hade med sig prematurblöjor och hon visade sig väga 3150 gram så att hon
behövde en vanlig blöja. När de kom tillbaka hann jag se M sitta där med en
bebis i armarna – första gången han höll i en bebis – och se så otroligt stolt
och lycklig ut. Sen upplevde jag för första gången att jag kände mig rädd och
otrygg.
Samtidigt som de frågade mig om jag ville ha upp henne på
bröstet sa nämligen kirurgen ”nej, vi måste söva henne!”. M blev utkörd med
lilla O ganska snabbt, jag hann se hennes kind när han försökte visa henne för
mig, och sen var de borta. Någon försökte förklara för mig att jag hade fått en
spricka i livmodern och att den blödde så mycket att de behövde söva mig för att
kunna reparera den ordentligt.
Jag var livrädd för att bli opererad och trodde att jag
skulle dö. Så pass mycket att jag bad någon förklara för mig att man inte dör
av att föda barn i Sverige och att jag skulle få träffa min bebis igen och
faktiskt hålla i henne. De tog sig så god tid de kunde att förklara att allt
skulle gå bra men ändå vet jag att min sista tanke var ”hon kommer i alla fall
ha världens bästa pappa som tar hand om henne när jag inte finns mer.” Och sen
grät jag och somnade av narkosen.
Min familj
Tre timmar senare vaknade jag när de rullade in mig på uppvaket
och försökte sätta mig upp direkt. Någon tryckte tillbaka så att jag låg i
sängen och jag vet att jag tittade på dem och sa ”när får jag träffa min bebis?
Mår hon bra?”. De skrattade rätt rejält åt att jag redan var så vaken och
sjuksköterskorna på uppvaket tyckte att jag var så vaken att de kunde köra upp
mig på BB ganska omgående. Jag ville prova att sitta upp, men fick såklart
inte, och ställde massor av frågor om bebisen. Har hon tio fingrar? Hur många
tår har hon? Har hon något hår? Blev det en flicka som de trodde?
De försökte svara så gott de kunde och ringde och skyndade
på BB. Redan 40 minuter efter att jag hade vaknat rullade de in mig på vårt förlossningsrum
där M satt med lilla O på bröstet. Det är verkligen den vackraste synen jag
någonsin sett och jag hade ett enormt leende på läpparna. Hon låg där som ett
litet knyte och gnydde och gnällde rätt rejält. Så fort sängen var på plats och
hjulen låsta kom M runt med henne så att jag ÄNTLIGEN kunde få se min bebis och
få hålla i henne. Och så fort hon kom upp på mitt bröst blev hon tyst – hon hade
saknat mig lika mycket som jag saknade henne.
Känslan när man får hålla sitt barn för första gången är
helt, helt obeskrivlig så jag tänker inte ens försöka. Det enda jag kan säga är
att jag kände mig alldeles fullständigt hel.
Som att det var allt jag hade väntat på i hela mitt liv –
min alldeles fantastiska lilla dotter som jag skapat tillsammans med en
alldeles fantastisk man – hennes pappa! Och ett team med fantastiska läkare och
sjuksköterskor som hjälpte oss med vår resa mot ofrivillig barnlöshet.
Hon var där. Och vi var inte barnlösa längre. Vi var helt
plötsligt en liten familj.
Min familj.
