Det är tufft just nu.

Jag ska inte ljuga för er, de senaste två veckorna har varit riktig tuffa och jag har inte orkat titta in här. Jag har inte orkat göra särskilt mycket alls. På grund av en triggande händelse med ett stort ångestpåslag gick jag först upp i en riskzon för mani och när den lagt sig (med hjälp av mycket extra medicin och tät vårdkontakt) så kommer den sedvanliga dippen. Det känns som att det värsta är över och jag kämpar med att ta mig tillbaka till något slags normalnivå i mitt mående men det är inte helt lätt, det var länge sen som jag hade ett såhär svårt skov i min bipolära sjukdom.

Det har varit mycket känslor men just nu är jag mest arg, ledsen och besviken. Hela det här skovet hade kunnat undvikas om några av de inblandade hade tänkt efter och agerat annorlunda. Utan att gå närmre in på det hela så har det rört personer (ej min familj) som ska känna mig väldigt väl och borde ha förutsätt den här påverkan. Och som också borde ha varit väl medvetna att även om min sjukdom inte är en ursäkt för att bete sig dåligt och inte innebär att man ska undvika jobbiga saker, så är det en faktor man måste ta hänsyn till om man väljer att ha någon slags relation till en person som lever med bipolär sjukdom. Den här gången slutade det med att jag utsattes för onödiga hälsorisker som hyfsat enkelt hade kunnat undvikas och som hade kunnat ha stor påverkan både på mitt och min dotters liv.

Och det är framför allt det sista som har gjort mig så ledsen och besviken: jag kan leva med att jag är sjuk, men när det innebär att Olivia påverkas negativt blir jag arg. Och det gör hon när jag måste ta mediciner som innebär att jag är helt utslagen och i princip okontaktbar fram till 11-12 på dagarna.

Men, som sagt, nu är det värsta förbi och jag och min lilla familj har kämpat oss igenom den kritiska fasen. Nu ligger fokus på att hitta glädje i vardagen igen och komma tillbaka till ett normaltillstånd där risken för ett långvarit depressivt skov är låg. De här veckorna har i alla fall fått mig att uppskatta den sjukdomsinsikt jag har, mitt stödsystem och den krisplan jag har satt upp tillsammans med vården och mina närmsta. Jag tänkte att jag ska skriva mer om det och hur jag hanterar triggers och riskperioder, det kanske kan vara intressant både för er som själva lever med bipolär sjukdom, har anhöriga som gör det eller som är helt friska men vill ha verktyg som går att använda när livet krisar. För det gör det ju trots allt för alla ibland.