Tre insikter om att leva med Asperger och Autismspektrumtillstånd

Tre insikter om att leva med Asperger och Autismspektrumtillstånd

Som Lisa skrev är det sart april och då börjar asperger-, autism- och adhd-medvetenhetens månad. Även om det inte är någon hemlighet att jag lever med autismspektrumtillståndet asperger så är det inget jag har valt att berätta lika aktivt om som min bipolära diagnos. En anleding är att det är ganska nytt och en annan att det inte förändrar så mycket i mitt liv. Men jag har pratat lite om det, bland annat i Hillevi Wahls podcast som du kan hitta här.

När jag fick min bipolära diagnos vände det upp och ned på hela mitt liv. Jag kan inte leva ett bra liv utan att medicinera min bipolära sjukdom och det är mycket att tänka på med den. Det är en diagnos där jag aktivt måste göra något varje dag för att hantera den. För mig är det inte så att leva med asperger. Det är mer än förklaring på varför jag är som jag är, något som kan hjälpa mig att förstå både mig själv och omvärldens reaktioner på mina handlingar. Men asperger är inte något jag kan fixa eller behöver medicinera. Det bara är.

Men innan det blir en känslostorm från personer som har eller är nära en person med autismspektrumtillstånd börjar rasa så vill jag förtydliga att det är så det är för mig. Och jag har haft tur: jag har, precis som min bipolära diagnos, en högfunktionell variant av tillstånden. Min asperger upptäcktes inte ens förrän jag var 27 (!) och jag har inte fått en formell utredning. En aspergerutredning är lång och särskilt svår när man är vuxen, och eftersom jag inte behöver några hjälpmedel eller stödpersoner för att leva ett bra liv vet jag inte riktigt vad en formell diagons skulle tillföra till mig. Mitt vårdteam är övertygade om att det är så, och en diagnos skulle bara vara ett par ord i min journal.

Jag vill också understryka att jag har haft ovanligt bra förutsättningar. Nästan hela min släkt är lärare, rektorer, pedagoger eller psykiatriker. För mig har det inneburit att de har kunnat se vilket stöd både jag och mina syskon (som inte har några diagnoser) har behövt för att lyckas med det vi vill göra och sen har de gett mig det. Det har inneburit att jag redan från födseln har fått all den stöd och all den hjälp som jag önskar att alla med olika funktionsvariationer skulle få från skolan. Så jag har redan från barnsben fått de verktyg och hjälpmedel jag har behövt för att fungera i samhället.

Sen jag blev medveten om den här sidan av mig själv så har jag funderat en hel del på vad det innebär att leva med ett autismspektrumtillstånd som asperger och tänkte dela med mig av tre insikter som jag har fått och som gäller många som lever med ett högfunktionerande autismspektrumtillstånd. Det är en väldigt bred diagnos som rymmer allt från personer som mig som inte har några problem att fungera i samhället till personer som behöver mycket och omfattande hjälpmedel och stöd för att klara vardagliga saker som att äta och tvätta sig. Det går därför inte, enligt mig, att ge generella insikter för alla som lever med autism.

1. Alla har inte en diagnos – och många som har en är inte öppna med det

Det finns många därute som precis som jag inte har fått sin diagnos eller sin medvetenhet förrän i vuxen ålder. Och det finns garanterar många som inte har fått den än. Och ännu fler som har en högfunktionerande version av asperger väljer att inte berätta om det alls. Det finns helt enkelt lika mycket stigman och fördomar om autism som runt alla andra neuropsykiatriska funktionsvariationer (det som många kallas psykiska sjukdomar). Många är rädda för att bli behandlade annorlunda och inte få samma möjligheter som normalfunktionella personer. Det gör också att man inte får rätt stöd och förståelse av sin omgivning.

Ett exempel är hur man bemöts eller fungerar på arbetsplatsen. Min chef och jag kan ha en öppen dialog om att jag har svårt att läsa, förstå och acceptera andras känslor. I min yrkesroll som projektledare är det väldigt viktigt att förstå mitt team och ge utrymme för dem att känna saker. Det är inte nödvändigtvis något jag själv gör och jag har ofta svårt att förstå varför känslor hör hemma på jobbet: om något är tufft eller jag har fått kritik jobbar jag på och fokuserar framåt. Men alla fungerar inte så och när jag är öppen med att jag har svårt för det så kan min chef, och mitt team, stötta mig i det.

2. Det är okej att inte vara som alla andra – men iblad kan man behöva förklara varför

Det här knyter återigen an till att vara öppen med sitt tillstånd: jag har alltid kännt att jag inte är som alla andra och jag vet att många andra med asperger känner likadant. Man ser ut som alla andra och har samma behov som alla andra, men man fungerar inte likadant. Och det är helt okej! Jag kommer aldrig vara en person som sitter i lunchrummet och skvallrar på lunchen, jag kommer alltid ha svårt att förstå och härma vissa sociala beteenden och jag mår dåligt, riktigt dåligt, av teamworkövningar som innebär att jag måste ta i andra människor. Och det är okej, men det blir lättare att vara annorlunda om de runtomkring en vet varför. Om mina kollegor känner till mitt tilllstånd så har de en förklaring till varför jag inte hänger i lunchrummet och börjar inte fundera på om det är för att jag inte tycker om dem.

3. Det går att använda diagnosen som ett verktyg för att fungera ännu bättre i samhället

Ingen ska behöva ändra på sin persolighet, men ibland kan man behöva tänka på hur man agerar för att få de resultat som man vill ha. Jag ser min medvetenhet om mitt autismspektrumtillstånd som en slags karta eller ett par glasögon som hjälper mig att se hur jag ska tänka och agera för att nå mina mål. Precis som man behöver sparka på en fotboll för att göra mål så behöver man bete sig på ett visst sätt med andra människor för att tillsammans uppnå saker. Jag kan ha svårt att emotionellt förstå känslor och sociala interaktioner, men om jag lägger ett rationellt perspektiv på det trillar poletten ned.

Exempelvis så förstår jag inte emotionellt varför person A kanske inte kan sadla om och jobba med nästa projekt sekunden efter jag har gett tuff kritik om ett första projekt utan behöver lite känsloutrymme och kanske en stunds skitsnack vid kaffebryggaren, för jag känner ju inte så när det händer mig. Om jag däremot ser det rationellt så kan jag göra kopplingen att om jag vill nå ett mål så är det viktigt att jag har person A med mig på grund av hennes kompetenser. För att kunna leverera behöver person A ha vissa förutsättningar, och en sådan är ett visst emotionellt utrymme. Tänker jag så blir det mycket mer logiskt för mig och jag kan ge det utrymmet och till viss mån interagera emotionellt.

Jag använder helt enkelt vetskapen om autismspektrumtillståndet för att hjälpa mig förstå hur jag behöver agera för att få det jag vill.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *