Tio veckors självkärlek

Tio veckors självkärlek

Är det inte konstigt hur mycket bättre vissa saker låter på engelska än svenska? Jag tycker i alla fall det, egenvård låter inte alls lika mysigt och skönt som self care. Oavsett vad man kallar det så är det i alla fall vad jag tänkte ägna en del tid åt framöver. Tio veckor av intensiv self care, egenvård eller kanske självkärlek. Det är nämligen snart tio veckor kvar tills jag fyller 30 och jag vill få börja mitt nya tiotal med att må så bra som jag bara kan.

I början av året hade jag ganska höga förhoppningar och, kanske naiva, mål om att jag skulle vara friskare och starkare rent fysiskt än någonsin. Sen smällde sjukdom efter sjukdom till. Jag har legat supersjuk hemma, jag har legat på sjukhus, opererats, legat nedbäddad hemma för återhämtning och blivit sjuk och sjuk och sjuk och sjuk. Det har helt enkelt inte varit något roligt år och istället för att närma mig min fysiska toppform så mår jag sämre fysiskt än jag någonsin gjort, och det börjar påverka mitt psykiska mående.


Och här vill jag lägga in en trigger warning: om du har det kämpigt med ätstörningar och triggas av andras berättelser, läs inte vidare.


Jag har inte skrivit så mycket om just det här i bloggen för att det är länge sen men jag kämpade mot svår anorexia från att jag var tio tills att jag fyllde tjugo. Det innebär att jag har varit en ätande anorektiker i tio år i juni (hurra!!)! I mina ögon är man just en ätande anorektiker precis som man är en nykter alkoholist, man blir aldrig riktigt av med sjukdomen, man lär sig leva med och hantera den. Och just nu är det jobbigt: jag väger mer än jag någonsin har gjort. Faktiskt tio kilo mer än vid Lilla O’s förlossning.

Min självbild är helt förvriden och jag ser inte längre hur jag ser ut på riktigt, jag ser ett kolossalt monster i spegeln. Trots att jag vet att min storlek, storlek 42/44, är en väldigt normal storlek i Sverige. Någon sorts medel på alla vuxna kvinnor. Men på mina 175 centimeter innebär en vikt på 92 kiloett BMI på exakt 30, vilket är precis på gränsen för fetma. Och bara åtta kilo från de hemska 100 där jag vet att jag skulle störta in i ett återfall. Och det är inte några muskler på min kropp, jag minns inte senast jag tränade regelbundet.

Man är absolut inte mindre värd som människa för att man är överviktig, men jag tycker inte heller att man ska skjuta under stolen med att övervikt är en av de största riskfaktorerna för flera av vår tids största sjukdomar: diabetes, cancer och hjärt- och kärlsjukdom. Det är inte bra att väga för mycket. Och även om jag inte är sjuk än så mår jag inte bra: jag har ont i lederna, i knäna, i ryggen. Jag blir lätt trött och orkar inte springa runt och busa så mycket som jag skulle vilja. Vikten har säkert ett finger med i spelet när det gäller att jag blir sjuk så ofta.

Om det fortsätter såhär så kommer jag inte bara riskera att bli sjuk, jag kommer inte kunna vara en så aktiv och rolig mamma som jag vill – och tanken på att inte kunna vara den bästa mamman jag bara kan vara gör fruktansvärt ont. Det är något av det hemskaste jag kan tänka mig.


Så, nu är det verkligen ändring som gäller. Men istället för att fokusera på negativitet och att jag måste göra ditten och datten för att det är så fruktansvärt att jag väger för mycket så tänker jag ägna mig åt någon form av tio-veckors bootcamp med massor av self care. Jag tänker fylla mina dagar och min kropp med sådant som är bra för mig: meditation, yoga, naturupplevelser, power walks, cykelturer, vitaminer, mineraler, plantbaserad mat, kombucha, ingefärsshots, grönsaker och frukt i massor av färger, probiotiska frukostar, inspiration, kreativitet och spa-stunder i badrummet.

På så sätt hoppas jag att mitt fokus kommer vara på allt jag väljer att tillföra till mitt liv, inte sånt jag väljer att utesluta. Som 1,5 liter cola om dagen och oändliga mängder kakor medan jag ligger still och strökollar på dåliga serier. Och i ärlighetens namn så är kombucha godare än cola, jordgubbar godare än bragokex och hummus godare än cheeseburgare. Det gäller bara att orka göra de bra valen.

Under de här tio veckorna så tänkte jag försöka bomba bloggen med positiva tankar, utmaningar för att må bra, goda recept och hur det går för mig med den här superstaren på ett bättre, friskare och gladare liv.

Jag hoppas att ni kommer tycka att det är intressant och kanske att ni vill haka på någon utmaning. Jag kommer uppdatera en hel del här såklart, men ännu mer på min instagram @therese_molander , jag skulle bli jätteglad om ni ville följa mig där också!

Och jag lovar att det här är det sista viktfokuserade inlägget, jag vill inte på något sätt bidra till vikthets och osunda tankebanor. De här veckorna handlar först och främst om att bomba kroppen med nyttigheter, en bieffekt är förhoppningsvis att jag närmar mig både en sundare vikt, en bättre tarmflora och överlag en bättre hälsa.

Jag lever för övrigt i den här pyjamasen just nu, ett riktigt budgetkap för 249kr från HM.

5 Kommentarer

  1. maj 9, 2020 / 6:18 f m

    Åh, älskar ditt ärliga och öppna inlägg! Heja dig, du fixar detta och jag jobbar också på att ta hand om mig själv just nu! 😍

  2. maj 9, 2020 / 9:01 f m

    Jättejättefint att du delar med dig av detta ❤️ Kram

  3. maj 9, 2020 / 6:33 e m

    Jag blir så enormt rörd av det här Therese, anorexia är bedrövligt och jag önskar inte ens min värsta fiende sjukdomen! Jag hoppas verkligen att det ger dig massor av att nu fokusera på allt bra som du känner, för det tipset ska jag ta med mig och försöka mig på själv. Nu får det vara slut på sjukdomen! Man får inte sluta kämpa, och att höra att du nu varit en “ätande anorektiker” i tio år ger mig hopp <3 Om du vill, inget tvång, skulle jag verkligen uppskatta om du kanske ville dela med dig om hur du gått tillväga för tillfrisknande under åren? Absolut inget tvång som sagt då det är ett känsligt ämne också!! Stor kram <3

  4. maj 11, 2020 / 6:36 f m

    Åh så himla starkt att du delar med dig av detta!! Låter som en riktigt bra idé med tio veckors självkärlek, tror du kommer klara det galant, hejar på dig!!😍

  5. Hanna
    november 15, 2020 / 7:43 f m

    Jag tänker att det är bättre att säga/skriva/tänka att ”jag har anorexi”, inte att ”jag är anorektiker”. Jag tänker att ingen människa är en sjukdom, precis som ”jag har diabetes” men inte ”jag är diabetiker”. Jag tänker att det mindset’et är ännu viktigare när det gäller sjukdomar som bulimi och anorexi, som är extremt svåra psykiskt att tillfriskna ifrån. Hur tänker du? 😊 /Hanna

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.