Rädslan att inte kunna få ett jobb

Innan jag bestämde mig för att vara helt öppen med min sjukdom tänkte jag över ett par saker, eller rädslor, ordentligt. En av de största farhågorna jag hade, och till stor del har, är att på grund av min öppenhet med sjukdomen inte kunna få ett jobb.

Jag har alltid varit en karriärstjej. Från att jag pluggade hårt för att få höga betyg i högstadiet till att jag tog examen från universitetet sommaren som jag fyllde 21 och gav mig ut i livet som kommunikatör i Stockholm. Jag älskar helt enkelt att jobba. Gärna i stora projekt där man får jonglera flera bollar på en gång och som bjuder på kommunikativa utmaningar. Jag älskar att gräva ned mig i strategier för varumärken och organisationsutveckling. Jag älskar både planeringen, genomförandet och uppföljningen. Att få klura på hur man sätter mätbara mål – speciellt kommunikation är svårt att mäta på ett bra sätt. Och att jag älskar det jag gör bidrar såklart till att jag utvecklas och når nya mål. Jag har  haft spännande jobb och förtroendeuppdrag och jag har älskat nästan varenda sekund. Visst finns det tråkiga dagar på jobbet, men det hör till. Huvudsaken är att de flesta dagarna är roliga och att man tycker om det man gör.

Men trots att jag klarat av att jobba, och har levererat goda resultat, så finns rädslan där: tänk om jag inte kan få ett jobb?

När jag fått mina tidigare jobb har sjukdomen inte funnits med i bilden. Idag räcker det med att börja skriva in ”Therése Molander” på google så får man upp sökförslaget ”Therése Molander psykiskt sjuk”. Och arbetsgivare googlar, jag har suttit på den sidan bordet tillräckligt många gånger och har tillräckligt många vänner som arbetar med rekrytering för att vara säker på det. Det är en självklarhet att googla potentiella medarbetare idag, på samma sätt som man googlar det företag eller den organisation man söker jobb på. Och efter att man fått upp den där träffen och hittar bloggen eller mediaklippen, då är inte sökningen på bipolär sjukdom särskilt långt bort, och det är inte positiv läsning man får upp.

Bilden blir snabbt att bipolära personer är svårberäkneliga och sjukskrivna i långa perioder, och man kan inte veta när de inträffar. På samma sätt som det är svårt att veta när medarbetaren kommer vara manisk. Och arbetsgivare vill kunna veta att deras medarbetare kommer till jobbet, levererar på en jämn nivå och är tillförlitliga. Vågar man då anställa en psykiskt sjuk person som i perioder kommer vara svårt deprimerad? Speciellt i min bransch är det viktigt att vara på plats, kunna leverera och finnas tillgänglig för uppdragsgivare.

Man får googla länge och läsa mycket innan man förstår att bipolära personer som äter medicin är mer stabila, fungerar normalt i arbetslivet och ofta för med sig positiva saker. Så som kreativitet, mycket energi, problemlösarfokus och en förmåga att tänka utanför boxen.

Just nu känns det som att rädslan alltid kommer att finnas där: rädslan att inte kunna få ett jobb för att potentiella arbetsgivare enbart läser första träffen på google eller inte vågar ta en risk. Men hoppet finns ändå där; att någon kommer att våga ta risken, att någon kommer våga se de positiva bitarna med att anställa en person med bipolär sjukdom och att någon kommer att förstå att det inte behöver vara mer komplicerat eller riskabelt att anställa en person med diabetes eller någon annan sjukdom.

6 thoughts on “Rädslan att inte kunna få ett jobb”

  1. Men åh det känns som om du skriver om mig.
    Har ett jobb, fast på en sv landets största myndigheter och det har i och med en sjukskrivning outats att jag har psykiska besvär. Är inne i en utredning om bipolär typ 2. Är på samma sätt som du driven, engagerad, totalt uppslukad i mitt jobb, men ifrågasätter också hur man tänker ur ett arbetsgivarperspektiv.
    Kan jag utgöras/ antas vara en risk i det dagliga arbetet- varför förstår man när man vet mina specifika arbetsuppgifter.

    Nojjar järnet för detta nu.

    Kram
    S

  2. Jag tror att det där börjar ändra sig nu, att arbetsgivare tar psykisk ohälsa som något negativt. Många får ju jobb genom att de faktiskt är psykiskt sjuka och att de kan tillföra med något bra på arbetsplatsen.
    Men jag förstår dig, har känt många gånger likadant. Jag tror dock att det inte är någon fara i din bransch där man behöver någon som sprutar ut idéer.
    Fortsätt med det du gillar och är bra på, så kommer du långt!
    http://www.jagarbipolar.spotlife.se

  3. Jag förstår din rädsla, har också bipolär sjukdom, men var glad att du faktiskt har förmågan att jobba. Jag är 28 och har aldrig jobbat i hela mitt liv pga psykisk ohälsa – halvtids anpassade studier är allt jag fixar trots att jag har bra medicin.
    Eftersom du verkar så driftig och framåt tror jag inte att du behöver oroa dig, det kan ju snarare vara en tillgång att du är ”google-kändis”. Då vet folk vem du är. De kanske läser dina blogginlägg och lär sig något på kuppen.
    Jag förstår att du är rädd, men kom ihåg att vara glad att du är i en sådan position att du kan jobba över huvudtaget. Se glaset som halvfullt, inte halvtomt.

    Bra blogg f ö. Blir sugen på att skriva en själv…

  4. Förstår precis. Jag berättade om min diagnos för min chef på ett medarbetarsamtal, ville förklara varför jag var trött och lätt skakig. Möttes av förståelse, och intresse av vad bipolär sjukdom är för något. Kanske jag har haft tur men jag tror det är bra att någon på arbetsplatsen vet ifall något skulle hända.

Leave a Comment

Your email address will not be published. Required fields are marked *