Therese Molander

Idag har varit en riktigt dålig dag. Jag har sovit dåligt, börjar bli förkyld och allt som kliar kan klia på grund av pollen. Och som grädden på moset fick jag en allergisk reaktion och var tvungen att åka in akut till Karolinska. Att få en allergisk reaktion är tillräckligt jobbigt och stressigt för kroppen som det är, även utan påverkan på de mediciner man får för sin bipolära sjukdom. Jag, som är dödligt allergisk mot chili, behöver ta både adrenalin och kortison vid en reaktion och det spökar rejält med kroppen för de flesta.

Kortison ställer till det rejält för mig

Men kortisonet ställer till det riktigt rejält för mig och det är nog det värsta med den här dagen. Helt plötsligt sitter jag i soffan och är hysterisk och har panikångest. Innan jag fick min sjukdom har jag alltid kunnat ta kortison utan större bieffekter. Men sen jag började medicinera min bipolära sjukdom har jag i flera dagar efter en allergisk reaktion drabbats av panikångest och andra konstiga symptom. En gång, när jag hade ätit kortison i flera dagar, drabbades jag av tillfällig minnesförlust i flera timmar. Och en annan fick jag hallucinationer.

Den enda gemensamma nämnaren mellan de gångerna har varit att jag ätit kortison. Av någon anledning verkar de spöka med mina andra mediciner. Det gör att jag behöver tänka till extra mycket när jag tar kortison eller andra mediciner som jag inte tar normalt. Nya mediciner kan alltid reagera konstigt med mina vanliga. Därför är jag alltid lite nervös när jag ska prova något nytt, och när jag får en allergisk reaktion så vill jag ta så lite kortison som möjligt.

Informera alltid om att du äter medicin

Hur man reagerar på blandningar av olika mediciner är olika från person till person och kan vara olika från gång till gång. Men eftersom man kan reagera konstigt eller få konstiga symptom så är det viktigt att man alltid berättar att man äter medicin för sin bipolära sjukdom om man behöver få andra mediciner. Det gäller såklart om man får medicin för andra sjukdomar också, så egentligen är det något alla behöver tänka på. Men nu ska jag sluta skriva, ta en lugnande tablett, drömma mig tillbaka till New York (där bilden är ifrån) och lägga mig i soffan för att låta Netflix lugna mina nerver.

Om man har en bipolär kollega kan det vara lika mycket att tänka på som om man har en kollega med Asperger. Det inlägget blev väldigt populärt, så jag tänkte dela med mig av vad jag tycker att man ska tänka på om man har en bipolär kollega.

Precis som med Asperger så kan en bipolär kollega behöva extra stöd på arbetsplatsen. Men det finns ett par stora skillnader mellan att leva med bipolär sjukdom och att leva med Asperger. Det första är att bipolär sjukdom är just en sjukdom, och den märks inte hela tiden. Asperger däremot är närvarande hela tiden. När bipolär sjukdom kommer och går så är Asperger alltid där. Det gör att man behöver stöd, förståelse och hjälpmedel varje dag medan en person med bipolär sjukdom oftast bara behöver stöd ibland.

1. En bipolär person är inte sjuk jämt

Om man lever med bipolär sjukdom så pendlar man mellan olika skov. Det är ett annat ord för en period där man har sjukdomssymptom. Skoven är olika långa och kommer olika ofta, både beroende på person och över tid. Det finns två olika typer av bipolära skov. Manier eller hypomanier är när man har höga eller extremt höga energinivåer. Vid ett maniskt skov kan man snöa in på något speciellt, ha överdrivet självförtroende och svårt att kontrollera sina impulser. En mani är oftast kort och varar från någon dag upp till en vecka.

Depressiva skov är motsatsen till en mani: man har väldigt låga energinivåer. De kan ha olika nivå och gå från allt till att man är lite nedstämt, till att man inte kan ta sig upp ur sängen. Vissa depressioner kan vara så svåra att man plötsligt vill ta livet av sig, helt utan att veta varför.

Mellan skoven mår de flesta bra och det märks inte att de är sjuka. Det gör att en bipolär kollega inte vet när hen kommer att vara sjuk, och det är svårt att förutse när hen behöver extra stöd. Om man dessutom äter medicin för sin bipolära sjukdom och har hittat en nivå som fungerar så blir skoven mildare och kommer mer sällan. För mig har de nästan upphört helt.

Läs också: tre saker jag gör varje dag för att hantera bipolär sjukdom.

2. En bipolär kollega behöver förebyggande stöd

Men att man inte är sjuk jämt betyder inte att man klara sig utan stöd, verktyg och anpassningar på arbetsplatsen. Ett bipolärt skov kan nämligen triggas av olika faktorer och händelser. Det gör att en bipolär kollega behöver tänka på hur hen lägger upp sin vardag och vara noga med att hålla sig till vad som fungerar. Vilka triggers som sätter igång ett skov skiljer från person till person och om man nyss har fått sin sjukdom kan man behöva ha hjälp med att identifiera dem.

För många är stress en faktor som kan trigga både manier och depressioner vilket gör att man behöver hålla extra koll på stressnivån. Det betyder inte att en bipolär kollega inte klarar av stress, bara att hen behöver vara extra noga med hur hen hanterar stressen. Egentligen är det något som andra också behöver bli bättre på, men det är inte lika farligt för en frisk person.

En viktigt förebyggande åtgärd som en bipolär kollega troligtvis behöver är total återhämtning. Många som lever med bipolär sjukdom har en förhöjd energinivå och hjärnan går på högvarv konstant. För att klara av det i längden utan att trigga skov behöver man planera in tid för total återhämtning. Återigen, det är något som de allra flesta behöver bli bättre på men som är extra farligt för en bipolär kollega att inte göra.

Eftersom en bipolär kollega kan ha lätt att glömma bort att hen faktiskt är sjuk eftersom det inte märks mellan skoven så kan hen glömma bort eller tycka att vissa åtgärder är onödiga. Då kan det vara skönt att bli påmind om att ta finns där av en anledning.

Lästips: tre tips till dig som har en bipolär partner.

3. En bipolär kollega kan inte bara ta sig i kragen

Även om en bipolär kollega oftast mår bra och tar sina mediciner så kan ett skov helt plötsligt vara där. Det kanske har gått flera år sen sist men plötsligt händer det. Och om ett skov är där så är det inte bara att ta sig i kragen. Vare sig det handlar om att lugna ned sig vid en mani eller att ta sig upp ur sängen vid en depression. Det är nog det som jag tycker att friska personer har svårast att förstå: om jag har en sjukdomsmässigt dålig dag så är det inte bara att gå upp. Det handlar inte om viljestyrka eller självdisciplin. Bipolär sjukdom är just en sjukdom och då styr man inte över det själv.

På samma sätt kan det vara helt omöjligt att sluta med något i ett maniskt tillstånd: om jag MÅSTE måla, lägga ett pussel eller skriva en bok så MÅSTE jag. Oavsett hur logiskt och rationellt jag vet att det är att bara sluta så kan jag inte styra mig själv. Om jag inte tar mediciner för att avbryta skovet, men då måste jag istället sova något dygn eller två.

En bipolär kollega som får ett skov är helt enkelt sjuk. Och precis som man inte kan styra över influensa eller en blindtarmsinflammation som kan man inte styra över ett bipolärt skov. Det enda man kan göra är att behandla med rätt medicin och rätt åtgärd för att sen vänta ut skovet.

Jag är psykiskt sjuk, men till skillnad från vad många verkar tro så innebär det inte att jag är särskilt annorlunda eller dum i huvudet. Den missuppfattningen var en av anledningarna till att jag valde att berätta öppet om min bipolära sjukdom för tre år sen. Då var det inte många som pratade om psykisk ohälsa över huvud taget. Idag ser det annorlunda ut och särskilt unga kvinnor lyfter psykisk ohälsa som ett av de viktigaste ämnena att prata mer om.

För mig som lever med psykisk ohälsa och en funktionsvariation som räknas som en av världens tio mest handikappande sjukdomar är det en positiv utveckling på många sätt. I grund och botten handlar det om att ju fler vi är som pratar om psykisk ohälsa och psykiska sjukdomar, desto lättare blir det att krossa fördomar och göra något åt okunskapen. Två av de fördomar som jag upplever är allra vanligast är att om man är psykiskt sjuk så är man väldigt annorlunda eller rent av dum i huvudet.

”Men du är ju mest som alla andra”

Bilden av psykiskt sjuka som dumma i huvudet, labila, opålitliga, farliga och galna är vanlig. Jag kan bara spekulera i vad den kommer ifrån och konstatera att det är en bild som späs på både av populärkultur och av media. I grund och botten handlar det säkert om rädsla och okunskap: de flesta vet mer om fysiska sjukdomar än om psykiska och många kan inte ens nämna en psykisk sjukdom. Det trots att undersökningar visar att så många som 40% av alla som lever i Sverige är drabbade av någon form av psykisk ohälsa. Det är så många att Folkhälsomyndigheten räknar det som vår tids största folkhälsoproblem.

All psykisk ohälsa är inte orsakat av psykiska sjukdomar. En del beror på andra faktorer som stress, socioekonomiska faktorer, otrygghet, mobbning och trakasserier eller andra yttre faktorer. Men många fler än vad de flesta tror lever med en psykisk sjukdom av något slag. Och på de allra flesta märks det inte utåt, särskilt inte om du inte tillhör den närmsta kretsen.
Jag får ofta höra att ”Jaha, är du psykiskt sjuk? Men du är ju mest som alla andra!”

Och det är ju sant: jag är mest som alla andra. Särskilt när jag tar mina mediciner och lyssnar på mitt läkarteam. Det varierar såklart från sjukdom till sjukdom, men med rätt stöd och rätt medicinering märks min bipolära sjukdom inte av. Om jag däremot skulle sluta ta mina mediciner skulle det märkas snabbt.

”Du ser ju ut som vem som helst”

En annan fördom är att det skulle synas rent fysiskt att man är psykiskt sjuk. Här vet jag inte heller vart fördomen kommer ifrån, men det hänger säkert ihop med att fördomen om att man är annorlunda och då måste se annorlunda ut. Någon gång har jag frågat vad personen menar med kommentaren och förklaringarna har varierat. Ett svar har varit att det måste synas på något sätt, kanske i ögonen. Och många har svarat att ”men du klarar ju av att ta hand om dig själv, men hygien och sånt”. Kanske är det populärkulturen som spökar här också, att vi är vana att se filmer med inlagda personer som går i sjukhussärkar och otvättat hår.

Men en psykisk sjukdom är just en psykisk sjukdom. Det är inget som är fysiskt annorlunda med oss, bortsett från vissa sjukdomar som beror på avvikelser i ex hormoner eller signalämnen. Så varför skulle vi då se annorlunda ut?

Tänk på det – så kan du hjälpa den som är psykiskt sjuk

Båda de sakerna, att psykisk sjukdom och även psykisk ohälsa oftast varken syns eller märks, är något att tänka på. Om du ser att någon är sjuk så har du lättare att stötta och hjälpa till. Du ser om en person sitter i rullstol, hoppar på kryckor eller är har andra fysiska attribut som tyder på sjukdom. Men oftast varken märker du eller ser om en psykiskt sjuk person är sjuk. Det betyder inte att vi inte behöver ha hjälp och stöttning i vår vardag. Det handlar inte om rullstolsramper eller hjälp att hålla upp en dörr, men det kan handla om att inte bli tvingad till fysiska teamworkingaktiviteter med kollegor, att hålla spontana tag eller bara att få höra orden: det är okej om du vill gå undan en stund.

Det är särskilt viktigt för att fler ska våga berätta om sin psykiska ohälsa, att slippa mötas av fördomarna, och istället få frågan: vad kan jag göra för att hjälpa dig när det behövs?

När man googlar på bipolär sjukdom eller stöter på den i populärkultur är bilden ofta mörk. Förvisso kreativa genier, men ändå opålitliga galningar som är farliga för sig själv och andra. Verkligheten ser annorlunda ut: en person som lever med bipolär sjukdom och tar hand om den med rätt mediciner och vård är mest som alla andra. Förutom att sjukdomen ofta medför ett par personlighetsdrag som kan vara en stor fördel i arbetet.

Simon Kyaga, som forskar vid Karolinska Institutet och är överläkare i psykiatri på Karolinska Sjukhuset, menar att vi skulle se fler innovationer om personer med psykiska sjukdomar inkluderades på arbetsmarknaden. I en intervju med Veckans Affärer förra veckan utvecklade han sina tankar och förklarade ett par fördelar som kommer av att anställa psykiskt sjuka personer. När det kommer till bipolär sjukdom finns det tre föredelar som jag tycker sticker ut lite extra:

1. En bipolär person ser inte boxen som andra kämpar med att tänka utanför

Forskning visar att personer med bipolär sjukdom ofta är mer kreativa än andra och det brukar sägas att vi har en förmåga att tänka utanför boxen på riktigt. Jag upplever snarare att jag inte ser boxen som andra försöker tänka utanför, vilket gör att jag inte begränsas av den. På jobbet kan den ibland bli en utmaning med att förklara idéer för andra som fortfarande är i boxen, men när man i ett team lär sig att kommunicera med varandra så brukar det lösa sig bra och det blir kreativa resultat som genererar affärsnytta.

2. En bipolär person har en energi och drivkraft utöver det vanliga

Forskningen visar också att personer med exempelvis adhd och bipolär sjukdom tenderar att i perioder pusha sig själv hårdare än andra och har en energi och drivkraft utöver det vanliga. Fokuseras den energin och drivkraften på rätt saker kan arbetsgivaren också förvänta sig resultat och leveraner utöver det vanliga. Utmaningen består i att hålla fokus på rätt sak istället för att springa på andra idéer, menn också att ge tid och möjlighet för återhämtning när det behövs. Jag upplever att jag ibland kan spurta ordentligt och göra en stor leverans, men att jag efteråt behöver totalt återhämtning i ett dygn eller två. Om man skapar en flexibilitet och planerar in det kan man skapa stora värden för kunder och uppdragsgivare och låta en person återhämta sig utan löneavdrag en dag eller två utan att det påverkar verksamheten negativt. Snarare kan man förvänta sig större skapade värden på kortare tid eftersom man drar nytta av den extra energin och drivkraften och förstår att den där extra dagen ledigt är kostnaden man får räkna med.

Läs också: tre saker att tänka på om du har en bipolär kollega.

3. en bipolär person är nöjd en kortare period och går snabbare vidare till nästa leverans

Under lång tid trodde man att personer med bipolär sjukdom kände en större tillfredställelse när de lyckades med något bra, till exempel en leverans på jobbet. Nu tycker sig forskarna se att det inte alls är så, utan att det snarare handlar om en avvikelse i award sensitivity som gör  att personer med bipolär sjukdom är tillfredställda en kortare tid och snabbare går vidare till nästa projekt och leverans. På en arbetsplats så innebär det att perioden efter en leverans när man inte riktigt kommer igång med nästa sak för att man levererade så jäkla bra blir kortare. Jag känner igen det själv från när mitt team har levererat ett projekt och jag studsar av lycka för att få börja med nästa, medan teamet gärna vill få pusta ut lite. Och det ligger just utmaningen: att dra nytta av det fokus personen med bipolär sjukdom har att hoppa på nästa projekt och samtidigt ge övriga anställlda tid för återhämtning och att njuta av prestationen. För mig som ofta leder projekten går det ihop genom att jag får en eller ett par dagar på mig att förbereda uppstarten av nästa projekt och ligger några steg före när teamet är redo att hoppa på.

Friskt vågat – hälften vunnet

För arbetsgivare och samhället i stort finns det stora företagsekonomiska vinster att hämta om man inkluderar psykiskt sjuka personer i arbetslivet i en större omfattning – det gäller bara att våga. Risken kanske är lite högre, men de möjliga vinsterna är stora. För de flesta handlar det om att göra små justeringar på arbetsplatsen och att förstå att många psyiskt sjuka är som alla andra. I mitt fall brukar jag säga att det inte är någon större skillnad på mig och en person som lever med diabetes: så länge jag äter rätt, rör på mig och tar mina mediciner fungerar jag som alla andra. Förutom de där fördelarna som beskrivs här över.

Jag märker också att min bipolära sjukdom gör mig till en bättre entreprenör, och har skrivit ett inlägg om det och vad personer som inte har sjukdomen kan lära sig från den för att också bli bättre entreprenörer.

När jag skriver det här är det nästan tre år sen jag fick min diagnos och mitt liv har ändrats mycket. Framför allt har jag lärt känna sjukdomen, hittat en medicinering som gör mig stabil och skapat en arbetsvardag som ger mig rätt förutsättningar för att kunna må bra. En av de viktigaste sakerna jag har lärt mig de här åren är att det inte bara går att leva sig drömliv om man lever med bipolär sjukdom, det går att leva sitt drömliv – inte bara trots sjukdomen utan tack vare den.

I mitt fall för sjukdomen med sig många positiva personlighetsdrag som är till nytta i min vardag som entreprenör. Jag har mycket energi, vågar ta mig an utmaningar, är kreativ, ser inte boxen som andra kämpar med att tänka utanför och räds inte att ta ledarpositioner. Men att leva med sjukdomen har också gett mig lärdomar som alla kan dra nytta av, oavsett om de har en psykisk funktionsvariation eller inte. Här är tre sätt som min bipolära sjukdom har gjort mig till en bättre entreprenör:

1. Jag känner mig själv och vet mina gränser

Den första lärdomen är att jag känner mig själv och mina gränser väldigt väl. Eftersom jag aldrig vet hur jag kommer att må när jag vaknar har jag fått lära mig att läsa alla tecken som min kropp ger mig och dagligen utvärdera hur jag mår, vad jag klarar av att göra just den dagen och hur långt jag kan pusha mig själv. Vissa dagar finns det inget stopp på energin och kreativiteten, medan jag andra dagar knappt klarar av att läsa min mail.

Genom att känna mig själv och ge mig utrymme att bara göra det jag har förmåga till den dagen så pressar jag mig aldrig för hårt. Om jag gjorde det skulle det med stor sannolikhet kunna utlösa en depressiv episod och min förmåga att jobba skulle minska kraftigt. Istället är jag medveten om att min vardag är en balansgång och att det i mångt och mycket handlar om att både ge och ta. Har jag gett mycket i en period så måste jag planera in en lugn period. Har jag en dag med mycket externa möten och situationer där jag måste leverera, så behöver nästa dag bestå av återhämtning.

Jag vet vad som triggar både manier och depressioner och försöker planera så att jag undviker det.

Ett konkret sätt att göra det är att bestämma ett antal timmar som får användas till mötern och externa aktiviteter varje vecka. Om jag får fler förfrågningar än vad som får plats får de hamna en annan vecka. Jag planerar också in återhämtning och egentid, och ser till att hålla mig till det.

2. Jag är förberedd på upp och nedgångar

Alla har upp och nedgångar i livet. Från de små dagliga som att man känner sig trött eller exalterad, till de stora när allt i livet är underbart eller när man går igenom en kris. Men de flesta lever sitt liv utan att tänka på att det dåliga stunderna kommer att komma.

Det är en lyx som jag inte kan unna mig: jag vet att efter bra perioder kommer dåliga, och att jag kommer att ha perioder när jag inte kan ta mig upp ur sängen. Det innebär att jag måste planera för att det kan komma en dålig period och ha en plan B, C, D och E. I mitt fall driver jag ett företag med anställda och kunder, och deras vardag måste fungera även om jag är sjuk.

Jag har också lärt mig att det är skillnad på att veta att det kommer att komma dåliga stunder och ha en krisberedskap, och att hela tiden gå runt och vara stressad och rädd. Man måste tillåta sig själv att njuta av nuet och vara glad, men att ha en krisberedskap kommer att göra att du och ditt företag är bättre förberedda på att hantera de kriser som kommer.

3. Jag vet att det blir bättre igen

Det tredje sättet som min bipolära sjukdom har gjort mig till en bättre entreprenör har helt och hållet att göra med tro på mig själv att göra. Något som är lätt att skriva men svårt att göra:

Jag vet att oavsett hur mörkt det blir eller hur långt ned jag ramlar så kommer jag att ta mig upp igen. Alltid. Oavsett.

Och jag talar med erfarenhet: i maniska episoder har jag förstört mitt liv på alla sätt som går att tänka sig. Från förhållanden till att maxa kreditkorten och inte ha pengar till att betala hyran eller köpa mat till att köra bolag i botten och ha kvar banklån utan någon inkomst i bolaget. Jag har legat inlagd för suicidtankar och suttit där med tabletterna i  handen.

Men jag har alltid tagit mig upp igen.

Och vetskapen om att det alltid finns en väg ut ur problemen, även om det är svårt och tufft, gör att det är lättatre att ta sig igenom de stunderna. Och det gör det lättare för mig att våga ta risker och göra nödvändiga satsningar för att följa mina drömmar.