Therese Molander

Som jag har berättat om tidigare är min högsta dröm att få bli mamma, men det har inte varit lätt och vår kamp mot ofrivillig barnlöshet har tagit oss hela vägen till IVF-behandling. Vi satte igång med den i höstas och det är den hittills värsta hösten i mitt liv. Både på grund av den psykiska påfrestningen att inte kunna bli gravid själv, men också allt som behandlingen innebär. Trots att vi hade gjort hormonstimuleringar innan var jag helt oförberedd på exakt hur tufft det skulle bli.

Stimulering med Gonal-f

Precis som med vårt förra försök med ägglossningsstimulering började vi behandlingen med att stimulera äggtillväxten med Gonfal-f. För mig kändes det väldigt skönt att det var något vi hade gjort förut. Skillnaden den här gången var att dosen blev mycket högre och det gjorde ont att ta sprutorna. Inte bara själva sticket, utan det spände och ömmade där man sprutade in vätskan. Men allra värst var just att behöva ta sprutorna, precis som förra gången fick M ge mig dem medan jag låg i soffan, grät och försökte andas. Jag hade aldrig klarat av att ge mig själv sprutorna med min nålrädsla, det var verkligen fruktansvärt.

Allergisk reaktion mot Fyremadel och inläggning

En annan sak som är annorlunda när man gör IVF är att man får en till spruta som man ska ta. Eftersom man försöker stimulera fram så många ägg som möjligt behöver man något som gör att man inte får ägglossning för tidigt, och det gör man med en spruta som heter Fyremadel. Om det var jobbigt att ta Gonal-f så var det inget emot Fyremadelen som har en ganska tjock nål och mycket vätska som ska in i magen väldigt långsamt. Det var ren tortyr. Men allra värst var att jag, såklart, fick en allergisk reaktion mot sprutan och fick läggas in på sjukhus ett dygn.

Inte så många äggblåsor

Jag är allergisk mot ganska många läkemedel så jag blev inte helt förvånad, men det var ett tungt bakslag eftersom jag inte kunde fortsätta ta sprutan. Det innebar nämligen att de inte kunde stimulera så mycket med Gonal-F som de skulle vilja och när det var dags för ultraljud fanns bara två äggblåsor. Det är alldeles för få för att man ska göra ett äggplock så läkaren var inne på att ägglossa och försöka på ”naturlig” väg. Jag höll på att bryta ihop där och då: skulle vi inte ens kunna få göra IVF? Men läkaren, som hade följt oss mer än ett år då, bestämde sig för att vi provade med ett par dagar till för att hoppas på att det kom några blåsor till. Så vi bokade in en tid för ett äggplock och ägnade helgen åt att hoppas.

Dags för äggplock

När det äntligen var dags för äggplock var ultraljudet positivt – det fanns totalt sex äggblåsor och vi gick vidare med äggplocket. M fick lämna sitt spermaprov och jag fick göra mig iordning för operationsrummet. När man gör ett äggplock så går det till som så att man får hoppa upp i en gynstol, får en stor spruta med bedövning i slidväggen och morfin via dropp, sen sticker de in en 20-30 cm lång nål som de trycker igenom livmoderväggen, in i äggstockarna och sticker hål på en äggblåsa i taget. Vissa känner inget alls, men för mig var det den värsta smärtan jag någonsin har varit med om – trots morfinet. Och jag har ändå varit med om att min blindtarm nästan spruckigt, samt vid ett tillfälle blivit släpad efter min häst flera hundra och trampad på under tiden. Då kanske ni kan tänka er smärtan.

En evig väntan – och fem små embryon

Efter äggplocket kändes de följande dagarna som en evig väntan. Dels hade jag enormt ont och kunde inte röra på mig – de hade ju trots allt stuckit hål på mina äggstockar, dels så skulle vi sätta in ett litet foster två dagar senare. OM några ägg blev befruktade och delade på sig som de skulle. När vi kom tillbaka till kliniken och fick reda på att alla ägg blivit befruktade och fem överlevt till dag två och såg helt perfekta ut trodde jag att jag skulle svimma av lycka. Fem helt perfekta embryon, och jag fick tillbaka ett medan de andra odlades vidare för att frysas.

Att få tillbaka ett embryo och veta att det ligger något i magen är en helt surrealistisk känsla, men det tänkte jag berätta mer om i nästa inlägg.

INLÄGG OM KAMPEN MOT OFRIVILLIG BARNLÖSHET

Kampen mot ofrivillig barnlöshet del 1: Min högsta dröm är att få bli mamma

Kampen mot ofrivillig barnlöshet del 2: PCOS-diagnos

Kampen mot ofrivillig barnlöshet del  3: viktnedgång, metformin och Donaferty

Kampen mot ofrivillig barnlöshet del 4: Letrozol

Kampen mot ofrivillig barnlöshet del 5: Behandling med Gonal-f

Kampen om ofrivillig barnlöshet del 6: Att komma igång med IVF

Kampen om ofrivillig barnlöshet del 7: IVF, stimulering och äggplock

Kampen mot ofrivillig barnlöshet del 8: IVF, insättning och ruvning

Sist jag skrev om vår kamp mot ofrivillig barnlöshet berättade jag att alla behandlingar vi provat har misslyckats och att nästa steg är att börja med IVF. När jag tänker tillbaka på dagen som vi fick det beskedet minns jag allra mest en lugn känsla. Jag var såklart jätteledsen för att behandlingarna inte fungerade men samtidigt otroligt lugn över att vi skulle få ännu mer hjälp. Och att den skulle innebära att vi vid varje försök skulle få ett befruktat ägg insatt. I efterhand har jag lärt mig att det inte alls blir så för alla, men det visste jag inte då.

Vad är IVF

IVF är det som ibland kallas provrörsbefruktning eller mer riktigt assisterad befruktning. Det innebär att man stimulerar äggtillväxten kraftigt och genom en mindre operation tar ut äggen vid ett äggplock. Samtidigt får ens partner, om man inte har donerade spermier, lämna ett spermieprov och efter att äggen är urplockade tar en embryolog över och blandar äggen med spermierna så att de kan befruktas. Mycket romantiskt, eller inte. Om äggen blir befruktade, för det är det inte alltid de blir, så odlas embryona vidare i 2-5 dagar beroende på kvaliteten på dem och sen sätts ett tillbaka vid en återföring. I korthet är det alltså att man gör själva befruktningen och de första dagarna av graviditeten utanför kroppen och sen sätter tillbaka det embryo som har bäst chans att överleva och bli ett barn.

Fungerar IVF alltid

Innan vi började med IVF hade jag en bild av att det skulle vara enkelt och nästan alltid fungerade eftersom man får hjälp med så mycket. Så har jag fått lära mig att det verkligen inte är. Man kan ha för få ägg eller inga alls trots stimuleringen, spermierna kan vara för dåliga för att befrukta äggen eller så blir de bara inte befruktade ändå, embryona kan sluta dela sig och en massa andra saker kan hända. Så IVF fungerar verkligen inte alltid för alla och är ingen magisk lösning. Men chansen att bli gravid är högre än när man har sex eftersom man vet att man för tillbaka ett befruktat ägg.

Att komma igång med IVF

Men det var som sagt inget jag visste när vi skulle börja med IVF och det är jag nog ganska glad över. Hade jag vetat om det hade jag nog inte haft lika mycket hopp och tyckt att det var lika enkelt att komma igång med IVF. För oss var det ett ganska enkelt beslut där det svåraste var att bestämma om vi skulle vänta på att få ställa oss i kö till landstingfinansierad IVF eller om vi skulle betala privat för att få komma igång på en gång. Eftersom det skulle dröja mer än ett halvår innan vi fick ställa oss i kö, och kön är ett halvår till i Stockholm, så valde vi att betala privat för att få komma igång på en gång. Så vi ringde helt enkelt och bokade ett möte med en privat IVF-klinik och fick komma dit redan efter ett par dagar.

Första mötet med kliniken

Jag kommer ihåg att jag allra mest kände mig glad och exalterad när vi skulle träffa kliniken, inte alls särskilt nervös. Det berodde troligen till stor del på att den läkaren som vi hade haft under våra tidigare behandlingar jobbar både för landstinget och en privat klinik så vi kunde fortsätta med samma läkare. Och eftersom hon kände till oss väl efter ett år med behandlingar kunde vi komma igång på en gång. Hon gick igenom hur det går till och vad vi kunde förvänta oss, sen fick jag tabletter för att få igång min mens, genomgång av sprutorna (som vi redan tagit en omgång) och så fick vi gå hem och vänta in den där mensen igen.

Och svårare än så var det inte för oss att komma igång med IVF, men resten av resan har varit jobbigare. Men det tänkte jag berätta mer om nästa vecka.

INLÄGG OM KAMPEN MOT OFRIVILLIG BARNLÖSHET

Kampen mot ofrivillig barnlöshet del 1: Min högsta dröm är att få bli mamma

Kampen mot ofrivillig barnlöshet del 2: PCOS-diagnos

Kampen mot ofrivillig barnlöshet del  3: viktnedgång, metformin och Donaferty

Kampen mot ofrivillig barnlöshet del 4: Letrozol

Kampen mot ofrivillig barnlöshet del 5: Behandling med Gonal-f

Kampen om ofrivillig barnlöshet del 6: Att komma igång med IVF

Kampen om ofrivillig barnlöshet del 7: IVF, stimulering och äggplock

Kampen mot ofrivillig barnlöshet del 8: IVF, insättning och ruvning