Finally friyay och en riktig foodiehelg

Finally friyay och en riktig foodiehelg

Äntligen är det fredag och wow vilken vecka det har varit! Ni är över tusen nya läsare som har hittat hit på tre dagar. Många har klickat sig hit för att lära sig mer om bipolär sjukdom och Asperger. De flesta som har hittat hit har läst mina tips om att ha en kollega med bipolär sjukdom eller Asperger. Det är två vanliga funktionsnedsättningar så det är inte konstigt att ni är många som vill ha tips på vad man kan tänka på om man har kollegor som är drabbade. Jag är övertygad om att ifall  vi pratar mer om dolda funktionsvariationer så kommer fler våga berätta. Både om psykiska sjukdomar, psykisk ohälsa och funktionsnedsättningar som Asperger. Att så många vill läsa om det innebär att vi har många nya som kan berätta att en psykisk sjukdom inte är så mycket konstigare än en fysisk sjukdom. Och det tänker jag fira med bubbel och bakelser!

Matäventyr på en av Sveriges bästa restauranger

Jag ser också fram emot en helg med mycket god mat, gott vin och goda vänner. Fredagen ska firas med drinkar hos en vän och sen middag på Adam & Albin, en restaurang som jag har velat provat länge. Vi gick förbi där i höstas när vi precis hade flyttat in i vår nya lägenhet och tyckte att det såg väldigt mysigt ut. Samma vecka började de få riktigt stjärnosande recensioner och sen dess har det varit nästan omöjligt att få bord. Just nu listar de flesta dem som en av Sveriges tio bästa restauranger, så det ska bli väldigt spännande. Jag är extra glad att mitt sällskap älskar mat och vin lika mycket som jag gör – det hela blir lite roligare då.

Resten av helgen kommer att fortsätta i samma tecken. Det blir häng med härliga vänner, cocktailkväll hemma hos oss och om jag har tur lite brunch på söndag.

Dålig dag med allergisk reaktion och mediciner som spökar

Dålig dag med allergisk reaktion och mediciner som spökar

Idag har varit en riktigt dålig dag. Jag har sovit dåligt, börjar bli förkyld och allt som kliar kan klia på grund av pollen. Och som grädden på moset fick jag en allergisk reaktion och var tvungen att åka in akut till Karolinska. Att få en allergisk reaktion är tillräckligt jobbigt och stressigt för kroppen som det är, även utan påverkan på de mediciner man får för sin bipolära sjukdom. Jag, som är dödligt allergisk mot chili, behöver ta både adrenalin och kortison vid en reaktion och det spökar rejält med kroppen för de flesta.

Kortison ställer till det rejält för mig

Men kortisonet ställer till det riktigt rejält för mig och det är nog det värsta med den här dagen. Helt plötsligt sitter jag i soffan och är hysterisk och har panikångest. Innan jag fick min sjukdom har jag alltid kunnat ta kortison utan större bieffekter. Men sen jag började medicinera min bipolära sjukdom har jag i flera dagar efter en allergisk reaktion drabbats av panikångest och andra konstiga symptom. En gång, när jag hade ätit kortison i flera dagar, drabbades jag av tillfällig minnesförlust i flera timmar. Och en annan fick jag hallucinationer.

Den enda gemensamma nämnaren mellan de gångerna har varit att jag ätit kortison. Av någon anledning verkar de spöka med mina andra mediciner. Det gör att jag behöver tänka till extra mycket när jag tar kortison eller andra mediciner som jag inte tar normalt. Nya mediciner kan alltid reagera konstigt med mina vanliga. Därför är jag alltid lite nervös när jag ska prova något nytt, och när jag får en allergisk reaktion så vill jag ta så lite kortison som möjligt.

Informera alltid om att du äter medicin

Hur man reagerar på blandningar av olika mediciner är olika från person till person och kan vara olika från gång till gång. Men eftersom man kan reagera konstigt eller få konstiga symptom så är det viktigt att man alltid berättar att man äter medicin för sin bipolära sjukdom om man behöver få andra mediciner. Det gäller såklart om man får medicin för andra sjukdomar också, så egentligen är det något alla behöver tänka på. Men nu ska jag sluta skriva, ta en lugnande tablett, drömma mig tillbaka till New York (där bilden är ifrån) och lägga mig i soffan för att låta Netflix lugna mina nerver.

Tre saker att tänka på om du har en bipolär kollega

Tre saker att tänka på om du har en bipolär kollega

Om man har en bipolär kollega kan det vara lika mycket att tänka på som om man har en kollega med Asperger. Det inlägget blev väldigt populärt, så jag tänkte dela med mig av vad jag tycker att man ska tänka på om man har en bipolär kollega.

Precis som med Asperger så kan en bipolär kollega behöva extra stöd på arbetsplatsen. Men det finns ett par stora skillnader mellan att leva med bipolär sjukdom och att leva med Asperger. Det första är att bipolär sjukdom är just en sjukdom, och den märks inte hela tiden. Asperger däremot är närvarande hela tiden. När bipolär sjukdom kommer och går så är Asperger alltid där. Det gör att man behöver stöd, förståelse och hjälpmedel varje dag medan en person med bipolär sjukdom oftast bara behöver stöd ibland.

1. En bipolär person är inte sjuk jämt

Om man lever med bipolär sjukdom så pendlar man mellan olika skov. Det är ett annat ord för en period där man har sjukdomssymptom. Skoven är olika långa och kommer olika ofta, både beroende på person och över tid. Det finns två olika typer av bipolära skov. Manier eller hypomanier är när man har höga eller extremt höga energinivåer. Vid ett maniskt skov kan man snöa in på något speciellt, ha överdrivet självförtroende och svårt att kontrollera sina impulser. En mani är oftast kort och varar från någon dag upp till en vecka.

Depressiva skov är motsatsen till en mani: man har väldigt låga energinivåer. De kan ha olika nivå och gå från allt till att man är lite nedstämt, till att man inte kan ta sig upp ur sängen. Vissa depressioner kan vara så svåra att man plötsligt vill ta livet av sig, helt utan att veta varför.

Mellan skoven mår de flesta bra och det märks inte att de är sjuka. Det gör att en bipolär kollega inte vet när hen kommer att vara sjuk, och det är svårt att förutse när hen behöver extra stöd. Om man dessutom äter medicin för sin bipolära sjukdom och har hittat en nivå som fungerar så blir skoven mildare och kommer mer sällan. För mig har de nästan upphört helt.

Läs också: tre saker jag gör varje dag för att hantera bipolär sjukdom.

2. En bipolär kollega behöver förebyggande stöd

Men att man inte är sjuk jämt betyder inte att man klara sig utan stöd, verktyg och anpassningar på arbetsplatsen. Ett bipolärt skov kan nämligen triggas av olika faktorer och händelser. Det gör att en bipolär kollega behöver tänka på hur hen lägger upp sin vardag och vara noga med att hålla sig till vad som fungerar. Vilka triggers som sätter igång ett skov skiljer från person till person och om man nyss har fått sin sjukdom kan man behöva ha hjälp med att identifiera dem.

För många är stress en faktor som kan trigga både manier och depressioner vilket gör att man behöver hålla extra koll på stressnivån. Det betyder inte att en bipolär kollega inte klarar av stress, bara att hen behöver vara extra noga med hur hen hanterar stressen. Egentligen är det något som andra också behöver bli bättre på, men det är inte lika farligt för en frisk person.

En viktigt förebyggande åtgärd som en bipolär kollega troligtvis behöver är total återhämtning. Många som lever med bipolär sjukdom har en förhöjd energinivå och hjärnan går på högvarv konstant. För att klara av det i längden utan att trigga skov behöver man planera in tid för total återhämtning. Återigen, det är något som de allra flesta behöver bli bättre på men som är extra farligt för en bipolär kollega att inte göra.

Eftersom en bipolär kollega kan ha lätt att glömma bort att hen faktiskt är sjuk eftersom det inte märks mellan skoven så kan hen glömma bort eller tycka att vissa åtgärder är onödiga. Då kan det vara skönt att bli påmind om att ta finns där av en anledning.

Lästips: tre tips till dig som har en bipolär partner.

3. En bipolär kollega kan inte bara ta sig i kragen

Även om en bipolär kollega oftast mår bra och tar sina mediciner så kan ett skov helt plötsligt vara där. Det kanske har gått flera år sen sist men plötsligt händer det. Och om ett skov är där så är det inte bara att ta sig i kragen. Vare sig det handlar om att lugna ned sig vid en mani eller att ta sig upp ur sängen vid en depression. Det är nog det som jag tycker att friska personer har svårast att förstå: om jag har en sjukdomsmässigt dålig dag så är det inte bara att gå upp. Det handlar inte om viljestyrka eller självdisciplin. Bipolär sjukdom är just en sjukdom och då styr man inte över det själv.

På samma sätt kan det vara helt omöjligt att sluta med något i ett maniskt tillstånd: om jag MÅSTE måla, lägga ett pussel eller skriva en bok så MÅSTE jag. Oavsett hur logiskt och rationellt jag vet att det är att bara sluta så kan jag inte styra mig själv. Om jag inte tar mediciner för att avbryta skovet, men då måste jag istället sova något dygn eller två.

En bipolär kollega som får ett skov är helt enkelt sjuk. Och precis som man inte kan styra över influensa eller en blindtarmsinflammation som kan man inte styra över ett bipolärt skov. Det enda man kan göra är att behandla med rätt medicin och rätt åtgärd för att sen vänta ut skovet.

Tre saker att tänka på om du har en kollega med Asperger

Tre saker att tänka på om du har en kollega med Asperger

Att ha en kollega med Asperger kan vara klurigt och ge utmaningar på jobbet. Jag har tidigare berättat att jag lever med Asperger och som med alla som har en funktionsnedsättning så fungerar jag lite annorlunda jämfört med andra. Det gör att jag behöver ha stöd, extra hjälpmedel och ibland hjälp med förståelse på arbetsplatsen. Till skillnad från om man har en fysisk funktionsnedsättning där man ex kan få en rullstolsramp eller tillgänglighetsanpassad arbetsplats så handlar det stödet mycket om hjälp med att förstå vissa beteenden och stöd i sitt eget.

Eftersom alla är olika och Asperger är en dold funktionsnedsättning så kan det både vara svårt att veta hur man ska agera och hjälpa en kollega med Asperger, och att veta vad just den personen behöver eftersom det skiljer sig åt. Jag har identifierat tre områden där min Asperger ger mig utmaningar på jobbet och som mina kollegor behöver tänka på eller hjälpa mig med. Så här är tre saker som man kan behöva tänka på om man har en kollega med Asperger:

1. En kollega med Asperger kan ha svårt att förstå och identifiera känslor

Jag, och många andra med Asperger, är väldigt rationella och har lätt att koppla bort prestation från person samt se rationella sammanhang. På jobbet ger det ibland vissa svårigheter. Ett exempel är hur man hanterar kritik eller konflikter. Så länge jag rationellt förstår kritik som riktas mot mig så påverkar den inte mina känslor, vilket gör att jag har svårt att förstå att andra har svårt för kritik eller behöver få utrymme att känna saker. Samma sak gäller att förstå och ge utrymme för känslor vid tuffa beslut eller förändringar. Om jag rationellt förstår att någons idé är bättre än min eller att budgeten inte längre tillåter ett projekt så köper jag det rakt av, medan en kollega kan bli ledsen eller upprörd om hens idé inte vinner. Det är i grund och botten något bra: man ska tillåtas att känna känslor på jobbet – jag har bara svårt att förstå det.

Men det kan även ställa till med utmaningar åt andra hållet: om någon tar ett beslut som jag inte tycker är rationellt (utifrån mitt perspektiv) så kan jag bli väldigt upprörd och ha svårt att acceptera beslutet hur mycket jag än försöker. Jag får helt enkelt inte ihop mina känslor med mitt behov av rationalitet. Då är det viktigt att någon hjälper mig att förstå att det kan vara minst lika legitimt att ta ett beslut utifrån emotionella och mjuka faktorer, ex att ett team inte är redo för en förändring, som ifrån hårda faktorer som budgetläge och nyckeltal.

2. En kollega med Asperger kan göra ha svårt att förstå ironi och skämt

En annan sak som ofta blir tydligt för mig är att jag har svårt att förstå ironi och skämt. Ett skämt kan jag ofta identifiera men ironi är extremt svårt för mig att upptäcka. Jag tror helt enkelt att folk säger vad de menar och förstår varken rationellt eller emotionellt varför man skulle säga något man inte menar. Hur ska mottagaren veta vad som är sanning och vad som är skämt?

Alla har mer eller mindre lätt att uppfatta ironi och det är inte alltid det hör hemma på en arbetsplats, men för mig är det helt enkelt omöjligt. Till skillnad från att förstå behovet av att ge emotionellt utrymme i arbetsvardagen är ironi inte heller något jag verkar kunna lära mig. Det är helt enkelt för svårt att uppfatta de subtila ändringarna i tonläge och kroppsspråk. För mina kollegor innebär det att de behöver tänka på att inte vara ironiska med mig. De behöver också säga till att ”Men Therèse, nu var jag ironisk” om de tycker att jag reagerar konstigt eller gör något som jag uppfattade att de ville att jag skulle göra men som egentligen var ett skämt.

Läs också: Tre insikter om att leva med Asperger

3. En kollega med Asperger kan ha svårt att delta i sociala interaktioner

Jag kan också ha svårt att förstå behovet av vissa sociala interaktioner och varför de är viktiga vilket kan göra att jag har svårare att bli en del av ”gänget”. Till exempel har jag oftast inget behov av att koppla bort på lunchrasten och sitta och prata med kollegor. Det betyder inte att jag inte tycker om mina kollegor eller att jag inte vill umgås med dem – det betyder bara att jag inte behöver koppla bort och eventuellt har något som jag tycker är mer prioriterat att göra. Till exempel att avsluta ett projekt eller svara på mail så att jag kan gå hem tidigare.

En annan situation där det kan märkas är att jag enkelt pratar mycket om mig och vad jag gör när någon frågar, men inte ställer samma fråga tillbaka. Det beror inte på att jag inte vill veta mer, utan att jag till exempel tänker att om någon vill att jag ska veta något om det så berättar de det utan att jag frågar. På samma sätt kan det ibland tyckas konstigt att jag berättar något helt orelaterat om mig själv eller byter ämne till något jag gjort, för då tänker jag helt enkelt att det är något som den jag pratar med borde veta.

Läs också: Jag är psykiskt sjuk – men jag är mest som alla andra.

Mer om Asperger

För dig som vill läsa mer om vad Asperger är rekommenderar jag att titta in hos 1177 som ofta har bra information om olika sjukdomar och funktionsnedsättningar.

Jag är psykiskt sjuk – men jag är mest som alla andra

Jag är psykiskt sjuk – men jag är mest som alla andra

Jag är psykiskt sjuk, men till skillnad från vad många verkar tro så innebär det inte att jag är särskilt annorlunda eller dum i huvudet. Den missuppfattningen var en av anledningarna till att jag valde att berätta öppet om min bipolära sjukdom för tre år sen. Då var det inte många som pratade om psykisk ohälsa över huvud taget. Idag ser det annorlunda ut och särskilt unga kvinnor lyfter psykisk ohälsa som ett av de viktigaste ämnena att prata mer om.

För mig som lever med psykisk ohälsa och en funktionsvariation som räknas som en av världens tio mest handikappande sjukdomar är det en positiv utveckling på många sätt. I grund och botten handlar det om att ju fler vi är som pratar om psykisk ohälsa och psykiska sjukdomar, desto lättare blir det att krossa fördomar och göra något åt okunskapen. Två av de fördomar som jag upplever är allra vanligast är att om man är psykiskt sjuk så är man väldigt annorlunda eller rent av dum i huvudet.

”Men du är ju mest som alla andra”

Bilden av psykiskt sjuka som dumma i huvudet, labila, opålitliga, farliga och galna är vanlig. Jag kan bara spekulera i vad den kommer ifrån och konstatera att det är en bild som späs på både av populärkultur och av media. I grund och botten handlar det säkert om rädsla och okunskap: de flesta vet mer om fysiska sjukdomar än om psykiska och många kan inte ens nämna en psykisk sjukdom. Det trots att undersökningar visar att så många som 40% av alla som lever i Sverige är drabbade av någon form av psykisk ohälsa. Det är så många att Folkhälsomyndigheten räknar det som vår tids största folkhälsoproblem.

All psykisk ohälsa är inte orsakat av psykiska sjukdomar. En del beror på andra faktorer som stress, socioekonomiska faktorer, otrygghet, mobbning och trakasserier eller andra yttre faktorer. Men många fler än vad de flesta tror lever med en psykisk sjukdom av något slag. Och på de allra flesta märks det inte utåt, särskilt inte om du inte tillhör den närmsta kretsen.
Jag får ofta höra att ”Jaha, är du psykiskt sjuk? Men du är ju mest som alla andra!”

Och det är ju sant: jag är mest som alla andra. Särskilt när jag tar mina mediciner och lyssnar på mitt läkarteam. Det varierar såklart från sjukdom till sjukdom, men med rätt stöd och rätt medicinering märks min bipolära sjukdom inte av. Om jag däremot skulle sluta ta mina mediciner skulle det märkas snabbt.

”Du ser ju ut som vem som helst”

En annan fördom är att det skulle synas rent fysiskt att man är psykiskt sjuk. Här vet jag inte heller vart fördomen kommer ifrån, men det hänger säkert ihop med att fördomen om att man är annorlunda och då måste se annorlunda ut. Någon gång har jag frågat vad personen menar med kommentaren och förklaringarna har varierat. Ett svar har varit att det måste synas på något sätt, kanske i ögonen. Och många har svarat att ”men du klarar ju av att ta hand om dig själv, men hygien och sånt”. Kanske är det populärkulturen som spökar här också, att vi är vana att se filmer med inlagda personer som går i sjukhussärkar och otvättat hår.

Men en psykisk sjukdom är just en psykisk sjukdom. Det är inget som är fysiskt annorlunda med oss, bortsett från vissa sjukdomar som beror på avvikelser i ex hormoner eller signalämnen. Så varför skulle vi då se annorlunda ut?

Tänk på det – så kan du hjälpa den som är psykiskt sjuk

Båda de sakerna, att psykisk sjukdom och även psykisk ohälsa oftast varken syns eller märks, är något att tänka på. Om du ser att någon är sjuk så har du lättare att stötta och hjälpa till. Du ser om en person sitter i rullstol, hoppar på kryckor eller är har andra fysiska attribut som tyder på sjukdom. Men oftast varken märker du eller ser om en psykiskt sjuk person är sjuk. Det betyder inte att vi inte behöver ha hjälp och stöttning i vår vardag. Det handlar inte om rullstolsramper eller hjälp att hålla upp en dörr, men det kan handla om att inte bli tvingad till fysiska teamworkingaktiviteter med kollegor, att hålla spontana tag eller bara att få höra orden: det är okej om du vill gå undan en stund.

Det är särskilt viktigt för att fler ska våga berätta om sin psykiska ohälsa, att slippa mötas av fördomarna, och istället få frågan: vad kan jag göra för att hjälpa dig när det behövs?