fbpx

Vi är gravida!

Vi är gravida!

Ni anar inte hur länge jag har längtat efter att få berätta det här för er: om allt fortsätter att gå bra kommer vi att bli föräldrar till ett litet mirakel i slutet av augusti och idag går jag in i vecka 19! Vi har vetat om att vår lilla prick bestämde sig för att stanna kvar i magen sen lucia och de senaste tre månaderna har det känts som att jag har ljugit för er. Allt stöd vi har fått när jag skrivit om vår kamp mot ofrivillig barnlöshet har värmt något otroligt, men jag har inte orkat skriva om det samtidigt som det hände. Både för att det har känts väldigt privat för M och mig så vi har velat ”vara i” det själva innan vi delat med oss och för att det har varit tufft att bearbeta allt medan det hänt. Så inläggen har släpat efter och legat långt efter de verkliga händelserna. Men nu är vi en bra bit på väg med att vinna kampen mot ofrivillig barnlöshet!

Den obeskrivliga lyckan när vi plussade

Som jag berättade förra veckan så gjorde vi en insättning med en fryst blastocyst efter att vårt första försök misslyckades. Det gjorde vi den tredje december och åtta dagar senare fick vi reda på att vår lilla prick hade fäst i livmodern och jag var gravid. Jag minns fortfarande allt helt perfekt. Jag hade gått hem lite tidigt från jobbet för att jag var ledsen och säker på att den här omgången också hade misslyckats: jag kände ingenting. Inga symptom alls. Och trots att det var fem dagar kvar tills testdag och på kvällen (man ska helst testa med morgonurin) så bestämde jag mig för att ta ett test, allra mest för att se att det var negativt och kunna förbereda mig mentalt.

Men så, väldigt snabbt efter att jag doppat stickan, så började det komma fram ett andra streck. Och jag stod där utan att kunna andas och såg hur det blev starkare och starkare medan telefonen räknade ned de där två minuterna som ska gå innan man läser av strecket. Och när klockan väl ringde så kunde jag inte tro att det var sant. Tårarna strömmade ned för kinderna och jag kastade mig på telefonen, ringde M och skrek ”det är två streck, det är två streck!”. Han förstod såklart inte alls och jag var tvungen att förklara att jag hade tagit ett test och att det var positivt. Efter lite gemensamt gråtande av lycka var han tvungen att lägga på för att fortsätta jobba och jag ringde min bästa vän, som förstod betydligt snabbare än M hade gjort. Jag kommer nog alltid minnas den sekunden som strecket dök upp på stickan, det är en av de hittills bästa stunderna i mitt liv och jag sparade testet ganska länge för att kunna gå och kolla på det. Det var verkligen sant! Jag var, och är, gravid!

Min graviditet vecka 3 (2+0 – 2+6)

Något jag tycker är ganska coolt med att ha gjort IVF är att man vet exakt när man blev gravid och alltså vet om sin graviditet redan från vecka 3. Man räknar en IVF-graviditet som att datumet för äggplocket är vecka 2+0 och vid insättningen är man i vecka 2 + antalet dagar som embryot är gammalt. Och när man gör IVF med ett fryst embryo kan det gå ganska lång tid mellan äggplock och insättning. Så för mig var äggplocket och dagen då vårt embryo blev till, när ägget blev befruktat, den 29 oktober. Sen odlades det vidare i fem dagar och frystes ned den 3 november. Exakt en månad senare, den 3 december, fick jag tillbaka ett upptinat litet eskimåabryo och var alltså gravid i vecka 2+5. Alltså 2 veckor gravid enligt vården och i graviditetsvecka 3 så som de flesta räknar.

Så tidigt i graviditeten känner man inget. För mig var det, som jag skrivit om förut, en helt otrolig känsla att veta att det som kunde bli vårt barn fanns i min mage och förhoppningsvis skulle bestämma sig för att stanna där. Man är så otroligt medveten om det och går och känner efter saker hela tiden, så när jag ganska exakt 46 timmar efter återföringen kände ett skarpt knivhugg på höger sida magen som varade någon sekund vet jag att jag både tänkte och skrev i en IVF-grupp att ”om embryot fäster, då hände det nu”. Några dagar senare kom ju plusset på stickan, så jag är säker på att det var då det fäste!

Min graviditet vecka 4 (3+0 – 3+6)

Två dagar efter insättningen satte vi oss i en bil och åkte till Åre för att äta på Fäviken – något jag sett fram emot och velat i flera år. Och när vi satt där och skulle äta så började jag misstänka att det kanske, kanske hade gått bra den här gången. Jag mådde illa av nästan allt och kunde knappt smaka på något förutom desserterna. Men jag tänkte också att det lika gärna kunde vara hormonerna jag tog och när det inte blev värre under veckan som gick tänkte jag att det var kört. Tills jag kissade på den där stickan och fick ett plus den allra sista dagen i vecka 4.

Min graviditet vecka 5 (4+0 – 4+6)

Efter plusset var lyckan som jag redan skrivit helt överväldigande. Jag gick runt med handen på magen hela tiden och funderade på hur vi skulle berätta för vår familj. Jag ville göra något speciellt medan M tyckte att vi ”bara kunde berätta”. Så vi kompromissade och berättade på ett speciellt sätt för min familj och ”bara berättade” för hans familj. Oavsett så bestämde vi oss för att göra det när vi åkte hem över jul. Hur jag berättade för pappa, hans familj och mina syskon får ni läsa om i ett annat inlägg. Överlag var vecka 5 en bra graviditetsvecka och jag hade inga symptom förutom från medicinerna man tar efter en insättning.

Min graviditet vecka 6 (5+0 – 5+6)

Vecka 6 blev hemskare. På dag 5+1 fick jag hemska smärtor över bröstet och började blöda, väldigt lite men ändå blod, och jag tänkte att det var kört och att vi skulle få missfall. Eftersom jag hade ont över bröstet och hade svårt att andas åkte jag till sjukhus och hamnade på gynakuten för första gången den här graviditeten, men tyvärr långt ifrån den sista. Nu mår både jag och bebisen bra, men det har sett annorlunda ut. Den där första gången såg allt bra ut och de gjorde ett ultraljud där jag fick se att det fanns en graviditet, men så tidigt kan sällan se fostret och det är flera veckor kvar tills hjärtat börjar slå.

Två dagar senare var det dags igen. Jag stod i köket och gjorde julgodis, det var ju ändå bara två dagar kvar till jul, och kände hur det började rinna längs benen. Jag gick in i badrummet och såg att det var blod och tänkte att nej, nu är det verkligen kört. Jag gick ut till M och sa att ”jag tror att det är kört nu, men vi får se om det börjar blöda mer.” Det dröjde bara någon minut så kände jag hur det fullkomligt forsade ned för benen och jag fick springa in i badrummet där det kom både blod och klumpar. Utan att beskriva det djupare kan jag säga att jag inte kunde lämna toaletten på 45 minuter för att det forsade. Både blod och tårar, jag tänkte att så här mycket kan det inte blöda och fortfarande ha en bra utgång-

Ett högst sannolikt missfall

Normalt säger de att man ska vänta och se om testet fortfarande är positivt en vecka senare efter en blödning så tidigt i en graviditet, men eftersom jag inte får ta mina mediciner de första fjorton veckorna i en graviditet och kände att jag inte skulle klara ett missfall utan dem åkte vi till gynakuten för att konstatera missfallet. Vi bor ganska nära sjukhuset så det tar mindre än tio minuter att åka dit, på vägen blödde jag genom tre tjocka nattbindor som jag hade staplat på varandra. Jag minns så väl hur vi försökte springa fram genom korridoren och jag kände hur något stort var på väg ut och sa till M att ”nu kommer den ut”. När vi kom in i på akuten sprang jag in på toaletten och så fort jag drog ned trosorna ramlade en knytnävesstor blodboll ut. Sen slutade det blöda helt.

Timmarna i väntan på doktorn var hemska. Jag var helt övertygad om att det var ett missfall och ville bara få ta mina mediciner, sova och glömma. Försöka samla energi att gå vidare. Och när jag låg där med benen i vädret och läkaren gjorde ett vaginalt ultraljud stirrade jag på skärmen för att se att det var tomt och höll på att svimma när bilden kom upp. Där fanns det fortfarande en fostersäck, och det var en prick där. Jag var fortfarande gravid! Läkaren var lika förvånad som jag och sa att vi skulle komma tillbaka fem dagar senare för en kontroll men inte ha för mycket hopp eftersom det högts sannolikt var ett missfall på gång.

En hemsk jul

Återbesökt blev alltså bokat till den 27 december och jag mådde fruktansvärt hela julen. Kände mig alldeles tom och hemsk, men vi bestämde oss för att berätta för våra familjer ändå för att få deras stöd om det inte gick bra. Men så hände något på julafton: jag höll på att kräkas av maten och fick springa till badrummet och spy. Det borde jag inte ha gjort om det var ett missfall så det började tändas ett litet hopp. Som ni vet är jag fortfarande gravid och idag går vi in i vecka 19 (18+0). Så bebisen höll sig kvar och blev ett litet julmirakel. Hur det kändes när vi fick veta att hen var kvar och hjärtat hade börjat slå får ni veta på fredag, då tänkte jag berätta om hur min graviditet var under vecka 7-12. En liten hint: jag har aldrig spytt så mycket i hela mitt liv.

Inlägg om vår kamp mot ofrivillig barnlöshet

Kampen mot ofrivillig barnlöshet del 1: Min högsta dröm är att få bli mamma

Kampen mot ofrivillig barnlöshet del 2: PCOS-diagnos

Kampen mot ofrivillig barnlöshet del  3: viktnedgång, metformin och Donaferty

Kampen mot ofrivillig barnlöshet del 4: Letrozol

Kampen mot ofrivillig barnlöshet del 5: Behandling med Gonal-f

Kampen om ofrivillig barnlöshet del 6: Att komma igång med IVF

Kampen om ofrivillig barnlöshet del 7: IVF, stimulering och äggplock

Kampen mot ofrivillig barnlöshet del 8: IVF, insättning och ruvning

Kampen mot ofrivillig banrlöshet del 9: IVF omgång två

INLÄGG OM VÅR GRAVIDITET

Vi är gravida! v3 – v6

Min graviditet v7 – v12

Min graviditet v13 – v18

Min graviditet v19

En bra eftermiddag på psykiatrin

En bra eftermiddag på psykiatrin

Igår blev verkligen en bra dag trots mitt depressiva skov och all ångest jag har just nu. Som jag berättade så träffar jag min samtalskontakt på psykatrin lite oftare just nu för att jag behöver mer stöd än vanligt. Och som vanligt gick jag därifrån och mådde mycket bättre än jag gjorde innan. Ibland har jag dåligt samvete när jag är där för att vi pratar om så mycket annat än strikt sjukdomsrelaterade saker men den känslan släpper mer och mer. Jag vet ju att jag inte kan skilja på min bipolära sjukdom och vad som händer i mitt liv, de påverkar varandra, men ibland är det svårt att acceptera det.

Och igår pratade vi en del om just de känslorna: att det inte känns som att jag har rätt att använda en samtalskontakt för att prata om allt som händer i mitt liv. Att det känns som att jag borde använda tiden till att prata om sjukdomen. Och det gör jag, också, men framför allt finns ju tiden till för att jag ska få hjälp att hantera min sjukdom. Och där kommer resten av livet in: genom att få ventilera sånt som händer i mitt liv får jag hjälp att hantera saker som triggar både ångest, stress och rena skov. Så jag använder ju tiden precis rätt, jag pratar om det som ger mig negativa påslag just då och får hjälp att hantera det. Oftast räcker det att bara säga saker högt, min samtalskontakt behöver inte säga något tillbaka.

Jag är så otroligt tacksam för att jag har den möjligheten och har en samtalskontakt att gå till, det är inte alla med min sjukdom som får de resurserna. Och ska jag vara ärlig har jag krigat rätt hårt för att få en samtalskontakt. Det är så dumt att det ska vara så för bipolär sjukdom är inget som man hanterar med bara mediciner, man måste göra så mycket mer, och det behöver man stöd i. Allt från att acceptera att man är kroniskt sjuk till vilka livsstilsförändringar man behöver göra för att hålla sig stabil. Alla med samma sjukdom borde verkligen få samtalsstöd men tyvärr räcker inte resurserna till, vilket i långa loppet leder till att många är sjukskrivna eller sjukpensionerade och istället kostar samhället mycket mer än vad den där samtalskontakten hade gjort. För att inte tala om hur sämre deras livskvalitet blir. Men tyvärr kommer ekonomi före människovärde i många politiska beslut och det gör så ont, speciellt när man ser de människor som kommer i kläm. Och det gäller oavsett om man röstar blått eller rött.

Veckans planer v12 2019

Veckans planer v12 2019

Jag tycker att tiden går alldeles för fort – vart tog helgen ens vägen? Det enda som känns bra med att tiden rusar på är att det börjar bli vår i Stockholm 🙂 Jag har en väldigt lugn vecka framför mig vilket känns skönt.

Måndag: jobb och tid hos min samtalskontakt på psykiatrin. Just nu träffas vi varannan vecka för att jag ska få stöd i mitt depressiva skov.

Tisdag: kalendern ekar tom förutom jobb så jag ska nog ta en runda på stan och se om det finns något att uppdatera min capsule wardrobe med. Jag skulle behöva ett par sneakers.

Onsdag: en dag jag har längtat massor efter för då får jag dela med mig av en rolig nyhet!

Torsdag: massa jobb och avtackning av en kollega som ska vidare till nya utmaningar.

Fredag: ser framför mig att det blir kikärtstacos i soffan och nya avsnitt av Billions.

Helg: jag ska rensa lite i garderoben och börja förbereda flytten. På söndag kommer det över vänner för en våffelbrunch, det är ju våffeldagen nästa måndag och det ska firas!

Vad ska du göra i veckan?

Recept: Sarabeth’s amerikanska pannkakor

Recept: Sarabeth’s amerikanska pannkakor

För ett år sen var vi i New York och njöt av ledighet och god mat. Jag ska erkänna att jag inte är en av dem som älskar New York. Det är en väldigt häftig stad men den är också väldigt smutsig, trasig och högljudd stad utan träd och historiska byggnader. Jag tycker bättre om städer där det finns natur! MEN det är en stad med otroligt mycket god mat och jag kommer garanterat åka tillbaka fler gånger. Gärna på sommaren, jag har varit där vid jul och precis innan våren.

En anledning att åka tillbaka är att äta världens bästa pannkakor på Sarabeth’s vid Central Park. Det går inte att boka bord och är alltid jättelång kö men man behöver oftast bara vänta 10-15 minuter på att få ett bord. Och pannkakorna är verkligen värda att vänta på! Så gissa om jag blev överlycklig när jag hittade receptet på deras pannkakor? Och igår när vi gjorde dem till frukost kunde vi konstatera att de är nästan lika goda som på plats. Det var bara utsikten över Central Park och vetskapen om att man ska få Lobster Rolls från Luke’s Lobster till lunch som saknades.

Recept: Sarabeth’s Amerikanska Pannkakor

Ingredienser:

  • 4,75 dl mjöl
  • 1 msk bakpulver
  • 2 msk socker
  • 0,5 tsk salt
  • 6 dl mellanmjölk
  • 2 stora ägg
  • Smör till stekning

Gör så här:

  1. Blanda alla torra ingredienser i en skål.
  2. Separera äggulorna från äggvitorna.
  3. Blanda gulorna med mjölken och rör sedan ned i de torra ingredienserna tills det inte finns några klumpar.
  4. Vispa äggvitorna till ett mjukt skum och vänd ned i smeten.
  5. Värm en stekpanna till medium värme och klicka i lite smör.
  6. Häll långsamt ned en deciliter smet i taget, det blir lagom stora pannkakor.
  7. Stek tills det börjar bildas bubblor ovanpå, vänd och stek i ca 30 sekunder till.
  8. Lägg på en tallrik i ugnen, värmd till 75’C medan du steker resten av pannkakorna så att de håller sig varma.
  9. Njut! Mitt favorittillbehör är smält smör och jordgubbar.

Vårt nya kök

Vårt nya kök

Tänk, nu är det bara en månad tills flyttlasset går och vi bor här! Jag har ju inte visat några bilder från insidan eftersom det känns konstigt att visa någon annans hem även om bilderna legat på Hemnet, men vi har köpt alla köksmöblerna av säljarna så då känns det inte så fel. Jag älskar barstolarna About A Stool 32 från Hay. Lamporna är BL9M från Gubi.

Det är inte riktigt samma stil som vårt nuvarande kök som vi renoverade i somras och verkligen älskar, men det är ändå fint. Och så stort och ljust!

Vi håller på och diskuterar om vi ska måla väggarna eller inte, får jag bestämma blir de mellangrå. Helst skulle jag vilja byta ut luckorna också men det känns dumt när huset är helt nytt. Det ska i alla fall bli skönt att ha ett så stort och socialt kök, jag ser fram emot att kunna laga mat samtidigt som vänner hänger vid köksön och dricker vin!