Att se vägen ut ur anorexian.

I år är det fem år sen jag officiellt blev frisk efter en åtta år lång kamp mot anorexia. Det var åtta tuffa år och jag är otroligt stolt över att jag, men mycket hjälp och stöd, tog mig ur den sjukdomen. Anorexia är en fruktansvärd sjukdom som drabbar alldeles för många tjejer och killar världen över och tyvärr en sjukdom som det är tabu att prata om. Jag tror att en bidragande anledning till det är att så många sjuka inte vet hur de ska kunna bli friska, och än fler vet inte hur de ska hjälpa någon som de misstänker är sjuk.

För mig började sjukdomen på mellanstadiet. Än idag vet jag inte varför jag blev sjuk – jag tänkte aldrig att jag var tjock eller att jag behövde gå ned i vikt, jag slutade bara äta. Och när jag slutade äta kom resten av sjukdomen av sig själv. Jag växte på sätt och vis upp med att alla sa att jag åt för lite och var väldigt smal men själv kunde jag inte riktigt se att jag var det. Ju äldre jag blev desto mer kom jag in i mönstret att äta lite, träna mycket och framför allt: att äta så lite som möjligt. Mat och ätande blev något att kontrollera och jag hittade på sätt att göra det på. Det kunde till exempel vara okej att äta men jag föreställde mig att all mat hade kubformer och att det bara var okej att äta om jag tuggade maten X antal gånger på varje ”sida”.

Jag visste hela tiden, precis som så många andra med sjukdomen, att det jag gjorde var fel och att jag egentligen hade mått bättre av att äta mer.

Högstadiet var en enda lång kamp men jag höll mig flytande. Alla tyckte att jag var alldeles för smal men ingen tänkte, eller uttryckte, i alla fall att jag var sjukligt smal. Då var jag 1,75 lång och vägde 45 kilo. Kanske var det för att en av mina bättre vänner var ännu sjukare. I en tyst kamp sporrade vi varandra och för mig blev det en tävling. Jag skulle vara bättre än henne. Jag minns när jag insåg att jag hade förlorat: det var på en biologilektion. Hon satt på raden framför mig och biologiläraren Björn visade olika ben på det stora plastskelettet som alltid stod i klassrummet.

Jag hade inte behövt kolla på plastskelettet, för jag kunde se varenda benbit bara jag kollade på Y.

På något sätt insåg jag att det var fel och att vi behövde skärpa oss. Jag tänkte prata med Y men beslöt mig att göra det dagen efter, när vi vad klara med det provet vi skulle ha morgonen efter. Y kom aldrig till provet och jag skrev det aldrig. På mentormötet vi hade tidigt den morgonen berättade vår lärare att Ys föräldrar hade ringt. Hon låg på sjukhus, med en slang genom näsan som de sondmatade henne med. Senare fick jag reda på att läkarna inte hade trott att hon skulle överleva den första natten.

För mig blev det en väckarklocka och medan Y kämpade med att bli frisk på sjukhuset kämpade jag med att bli frisk hemma. Och jag trodde att jag hade fått sjukdomen under kontroll. När Y kom tillbaka till skolan blev vi närmre vänner än någonsin och under de sista åren fram till examen höll vi ihop som ler och långhalm utan att sjunka tillbaka in i sjukdomen någon av oss. Vi var ätande anorektiker och jag trodde att jag mådde bra.

Sen kom gymnasiet. Jag flyttade hemifrån och började på en skola med högt tempo och höga förväntningar. Jag klarade dem galant och trivdes som fisken i vattnet – det var underbart att få vara med andra människor som hade höga mål och gillade akademiska ämnen. I lilla Köping där jag hade gått högstadiet var ämnesfokuset ett annat. I ett par månader mådde jag riktigt, riktigt bra.

Sen hände något och första gången jag reflekterade över att jag höll på att falla tillbaka in i sjukdomen var när vi var på skolresa i Athen. Jag svimmade, gång på gång, och till slut reagerade vår rektor som var med på resan. Han tog undan mig och en annan tjej som visade samma symptom, tvingade oss att äta och frågade hur vi mådde. Han gjorde det väldigt tydligt på ett bra och förtroendeingivande sätt att han hade erfarenheter från sjukdomen och att om det var så att vi var sjuka så kunde vi prata med honom.

Jag tänkte inte mer på det utan lät sommaren och hösten gå. Under höstterminen i tvåan blev jag sjukare och sjukare. Till slut svimmade jag flera gånger om dagen, till och med om jag bara satt framför datorn och kollade på film. Vid den här tiden vägde jag 40 kilo på mina 175 centimeter och hade storlek 24 på jeans. Jag kommer ihåg det för att jag var så stolt, jag och min pojkvän hade varit i Stockholm och den minsta storleken på jeans på MQ hade precis passat. Två veckor senare var de alldeles för stora.

Den här pojkvännen, en av de bästa människorna jag träffat och vet, var en stor anledning till att jag tog mig ur sjukdomen.

Någon gång när jag hade svimmat tre gånger på bussen på väg till skolan insåg jag vad som höll på att hända och jag ville inte att han skulle utsättas för det som vi hade gått igenom med Y. Jag kämpade mig uppför trapporna till lärarrummet och bad att få prata med läraren M som jag hade stort förtroende för. Hon förstod direkt och hjälpte mig att komma i kontakt med sjukhuset och att prata med mina föräldrar.

Det jag var mest rädd för var att berätta för pappa. Jag har alltid varit pappas flicka och ville göra honom stolt. Trots att jag visste att han skulle hjälpa mig ville jag inte göra honom besviken, även om jag visste att han bara skulle bli stolt över att jag tog tag i sjukdomen. Än idag vet jag inte om pappa någonsin har förstått hur pass sjuk jag var. Jag vet inte om han ville se, och jag vet inte om han vill tänka tillbaka på den tiden. Jag tror inte att han vill minnas när han fick hämta mig på tågstationen och köra mig till sjukhuset minst en gång i veckan. Jag tror att han vill minnas den glada, spontana Therèse som älskade livet och hade stora drömmar. Och jag hoppas och tror verkligen att det är den Therèse han minns.

Tiden på sjukhuset blev en fristad för mig. Jag kommer så väl ihåg det första mötet med läkaren och det går inte riktigt att förklara hur väl han förstod mig – och jag hade verkligen inte trott att någon skulle förstå. Det jag kommer skriva nu kommer låta väldigt knäppt och jag kan nog inte beskriva det bra, man måste vara insatt i sjukdomen för att förstå, men jag kommer ihåg hur han förklarade för mig hur hjärnan fungerar när man har anorexia. Han förklarade att det är som att man har två röster i huvudet, men ändå inte alls för man hör inte röster, det är mer som två versioner av en själv, fast man upplever det inte som två utan en och samma. Den ena vet att det man gör är dåligt och att man skadar sig själv och den andra vill att man ska äta mindre och mindre. De två delarna har ett ständigt krig mot varandra och ibland vinner den ena, ibland vinner den andra. Han sa att när man har anorexia så vet man. Man vet och man kämpar för att vara frisk men ibland så är den andra delen av en själv starkare.

Den första delen av vården handlade mycket om att öva upp styrkan på den goda delen, den som gör att man äter, så att den orkar vinna det dagliga kriget. Det gör man genom att äta. Anders, min läkare, och jag kom överens om en vikt som jag kunde känna mig bekväm i. Målet var inte att nå den vikten, men Anders fick mig att lova att jag inte försökte gå ned något i vikt om jag inte vägde mer än det vi kom överens om. Den vikten vi kunde enas om var 55 kilo – Anders ville att det skulle vara 65, men jag kunde för hela världen inte förstå hur han kunde tänka att jag ens kunde väga 65 kilo – det var ju 25 kilo dit – jag skulle ju se ut som en elefant!

Vi kom också överens om en absolut minsta vikt som jag fick väga och det var där målet sattes: jag skulle gå upp tio kilo så att jag vägde 50 kilo.

Men det var nog tufft för Anders att få mig att gå med på det för jag har alltid varit en affärskvinna. Och som ja förhandlade! Jag vägrade gå med på att gå upp i vikt om jag var tvungen att bo på sjukhuset. Så till slut kom vi överens om att om jag började äta och gick upp mina tio kilo så skulle jag få gå kvar i skolan. Och just då var det vad jag brydde mig allra mest om: jag ville få gå kvar i skolan och absolut inte gå om tvåan.

Jag tror att det var ett bra val. Utan skolan, min fantastiska rektor och mina underbara lärare hade jag aldrig klarat det. Min rektor satte upp ett system för hur lärarna skulle se till att jag åt lunch och mellanmål på lektionerna och vaktmästar-Lasse som hade skolcaféet på morgonen skulle se till att jag åt frukost. Rektorn tog det som sin uppgift att se till att jag åt, och det var han som såg till att jag åt för första gången efter att jag lämnat sjukhuset. Jag fick inte gå ifrån hans kontor innan jag ätit upp: en halv mini-kexchoklad var jag tvungen att äta. Den var ungefär 3*4cm stor och det tog mig nästan en timme. Men jag lyckades och jag var så stolt över mig själv – jag hade gjort det, jag var på väg!

Senare den kvällen bröt jag ihop i en panikångestattack. Jag låg på badrumsgolvet, grät och skakade. Jag trodde att jag skulle dö för att jag hade ätit så mycket mat. Jag var helt övertygad om det.

Det blev en vanlig syn de kommande månaderna och gjorde att jag var sjukskriven mycket. Vissa veckor gick jag inte upp ur sängen för att det var så jobbigt. Men jag åt – lite i taget – och jag gick upp i vikt. Ett par gånger i veckan var jag på sjukhuset och vägde mig och mätte mig. Dit tvingade jag mig att åka, för om jag inte kom så sa Anders att jag var tvungen att bo på sjukhuset och det ville jag inte.

När jag vägde 51 kilo bestämde Anders och jag att jag inte behövde åka till sjukhuset lika ofta, bara någon gång i månaden för att ta prover på levern så att den mådde bra. Det var lagom tills sista året på gymnasiet började. Det var också då som jag bestämde mig för att läsa psykologi och det var då det hände, det som Anders sa skulle hända.

Jag bröt ihop totalt.

Det var under en psykologilektion och vi gick igenom vad som definierade en psykisk sjukdom. Jag prickade av tecken efter tecken på mig själv och tänkte:

Jag är psykiskt sjuk.

För en 17-årig tjej är det en ganska hård tanke och jag bröt ihop. Dagen efter fick jag komma tillbaka till sjukhuset och träffa en psykolog. Vi pratade om allt och inget. Först sågs vi två gånger i veckan och jag fick prata. Hon lyssnade, oavsett vad jag ville prata om. Det var skönt. Ibland pratade vi om sjukdomen, ibland om hur jag skulle lösa min senaste uppgift i skolan.

Långsamt började vi jobba på att jag skulle förstå att jag var sjuk men att det gick att bli frisk. Vi pratade mycket om att sjukdomen alltid kommer att finnas där men att den inte behöver bestämma vem jag är. Att man kan ha anorexia men leva ett helt normalt liv.

Två veckor innan studenten blev jag helt friskförklarad. Då hade jag inte träffat min psykolog på flera månader och jag vägde 56 kilo. Elefantvikten var nära men jag mådde bra, jag mådde så himla bra!

Universitetstiden var den bästa i mitt liv. Ett par gånger kämpade jag för att inte få återfall men jag hade bestämt mig för att sjukdomen inte skulle få bestämma vem jag var. Jag pratade om det med vissa, men jag ville inte vara tjejen med anorexia. De här fem åren sen jag blev frisk har dock fått mig att tänka en hel del.

Anorexia är en hemsk sjukdom och det som kanske är hemskare är att vi inte pratar om den. Vi vet att den finns och att den drabbar många, men vi vågar inte fråga om någon är sjuk och vi vågar inte prata om hur man vet att någon är sjuk. Kanske är det för att vi inte vet hur man ska hjälpa, kanske är det för att man inte vill anklaga någon för att vara psykiskt sjuk, för det är ju det man säger att man är när man har anorexia.

Jag tror att det gör att många inte vågar prata om sin anorexia. Man vill inte få psyksjukstämpeln och berättar inte om det efter att man blivit frisk. Det tror jag gör att det blir ännu mer tabu för andra att prata om det – och då blir det svårt att hjälpa. Jag tror att vi måste prata om det, prata om anorexia för att upplysa fler om hur man hjälper de som är sjuka – och för att de som är sjuka ska veta att det finns någon som förstår. Och att det går att bli frisk.

För det går att bli frisk – eller i alla fall att leva med det. För mig känns det lite som att ha diabetes eller astma. Man är sjuk och kommer alltid att vara sjuk men om man vet hur man ska hantera det så behöver det inte påverka ens liv negativt och framför allt inte bestämma vem man är.

Jag tänker inte låta min sjukdom bestämma vem jag är men jag tänker låta den bli en del av min värld. Jag tänker ta mitt ansvar och våga prata om min sjukdom, mina erfarenheter och att det går att må bra, att det går att bli friskare. Hur det ska ske får jag tänka lite på, det här är ett första steg. Jag kan tänka mig att komma till skolor och berätta om min sjukdom och hur jag tagit mig vidare, eller kanske föreläsa för föräldrar och lärare om hur man upptäcker, hanterar och stöttar. Kanske startar jag en stiftelse som jobbar med att upplysa om och förebygga anorexia och andra ätstörningar – kanske skriver jag en bok.

Men jag kan inte göra det själv. Jag behöver ha er hjälp – er hjälp att prata om det, att inte låta det vara tabu, att få alla tjejer och killar där ute att inse att sjukdomen är en del av dem – men att de inte behöver definieras av sjukdomen. Att hjälpa alla killar och tjejer där ute att se att de kan bli friska, att de kan nå sina drömmar och att de har stöd. Stöd av alla som vet att de kämpar och att de trots sjukdomen är helt fantastiska, normala och underbara människor.

8 thoughts on “Att se vägen ut ur anorexian.”

  1. Tessan. Du ska veta att du är en otroligt stark och modig tjej.
    Tycker du ska fortsätta med att väcka andra för det här. Som förälder är det svårt att se, kanske vill man inte se. Vet inte.
    Men som mycket annat, de gäller att prata med varandra och framför allt våga prata.
    De gör du.
    Och jag lovar, jag finns för dig.
    // Pappa.

  2. Pingback: Therèse Molander
  3. Jag har också haft anorexia. Eller har kanske fortfarande, beroende på om man nu någonsin blir helt frisk. Jag har tänkt precis som du så länge – att jag skulle vilja hjälpa och framförallt informera! Ofta är ju anorexin ett symptom på något annat, men den är ett livsfarligt symptom! Jag har för mig att jag har sett någon form av statistik på att anorexia tar fler liv bland unga tjejer än exempelvis droger. Jag hade önskat mig möjligheten att informera på skolor och bland föräldrar om ätstörningar på samma sätt som information förmedlas kring alkohol och droger!

  4. Det är otroligt märkligt att läsa om din ätstörning och att du senare fick bipolär diagnos eftersom det är mitt liv du beskriver (nästan) jag är lite äldre än dig idag och är inte ätstörd längre.. Idag har jag bipolär sjukdom typ 2, GAD och panikångest. Det gick okej när jag precis fick diagnosen..men nu har jag fastnat på något vis. Jag är snart 30 och liksom är fortfarande lika eländigt sjuk. Nästan iaf. Men det kommer nog en ljusning igen. Ditt inlägg om bipolär sjukdom gav mig lite hopp, det där hoppet jag också känt. 🙂 och, det är bra att vara öppen om det. Det har jag också varit hela tiden. Jag minns att jag träffade ett helt gäng med nya människor strax efter diagnosen sattes (mönniskor som tillhör mina närmsta vänner idag) och jag berättade om min diagnos nästan direkt. Det var befriande och ja, ibland blir man dömd pga det av andra men, ingen skugga ska falla på mig för det 😉 tack, i vilket fall som helst för din historia..

  5. Tack för att du delar av dig om sjukdomen, att fråga om det är svårt då det finns de som är riktigt smala utan att vara sjuk utan att de äter mycket för att de vill gå upp i vikt. Då är man rädd att göra att en ”normalt smal” människa tar det hårt.

  6. Sjukt stark text och personen dessutom som skrev den. Jag håller med dig till hundra procent – aneroxia är en jätte allvarlig sjukdom som vi måste uppmärksamma mer.

Leave a Comment

Your email address will not be published. Required fields are marked *