(Nästan) Ett år senare – Vad har hänt?

Nu är det nästan ett år sedan jag fick min diagnos och tänkte att jag skulle blogga regelbundet här, allra mest för min egen skull. När jag skrev det första inlägget om min diagnos så trodde jag att max ett par hundra av mina Facebookvänner skulle läsa det. Jag hade väldigt, väldigt fel och blev väckt av att Expressen ringde på förmiddagen och berättade att över 40.000 personer hade läst det sedan jag publicerade det runt midnatt. Ganska snabbt steg siffran till 500.000 unika läsare på mindre än en vecka, och desto fler som läste inlägget i sin helhet hos Expressen och Metro (som la upp det på löpsedeln). Det blev helt enkelt lite mycket: jag ville informera vänner och blev helt plötsligt psyksjuka Therese inför en stor del av svenska folket med tv-framträdanden och radio. Min mailbox översvämmades, främmande personer ringde konstant och vissa gick så långt över gränsen att det resulterade i en polisanmälan om ofredande. Och mitt i allt det där skulle jag försöka lära mig vad det innebar för mig att leva med en sådan funktionsvariation som en bipolär diagnos innebär.

Så för att sammanfatta: alla ni som inte har fått svar på mail och kommentarer och som undrar varför det blev så tyst här: jag hade inte kunnat förutspå responsen och orkade helt enkelt inte med.

Men nu tror jag att jag är tillbaka på banan igen och att jag dessutom har fått lite perspektiv på saker och ting. Så vad har hänt och vad har jag tänkt under det här året?

  • Jag var livrädd att ALLT skulle bli annorlunda och att jag inte skulle känna igen mig själv. Sen insåg jag till slut att jag är fortfarande jag, det kommer ingen kunna ändra på.
  • Att hitta rätt dos på medicinen tog ett tag och jag har pendlat från zoombie till ett läge där jag trivs. Idag är jag stabil, utan hypomani, och känner mig högpresterande utan att det är på ett dåligt sätt. Jag sover bra på nätterna (vilket nog är det allra, allra viktigaste förutom att ta sin medivin!) och har mycket energi på dagarna.
  • Jag var rädd att inte kunna få ett jobb, tills jag insåg att jag vill ju faktiskt inte jobba för någon annan. Så nu lägger jag ned mycket av min tid på att driva bolag, och det går bra. Det jag har upptäckt är allra viktigast är att min personal vet om situationen, då kan de hoppa in för mig när det behövs. Rutiner, rutiner och rutiner är nyckeln till att driva företag när man lever med en bipolär diagnos.
  • Det har varit ett helvetiskt år för mina närstående, men förmodligen inte alls lika illa som innan och de tycker att de märker en enormt stor skillnad på Therése-utan-mediciner och Therése-med-mediciner. Eller som en av de sa: ”Therèse, nu är du så normal som du kan bli, om man nu kan vara normal, och det skulle du nog inte vara även om du inte hade en diagnos”
  • Det är läskigt att lära känna nya personer: man vet aldrig hur de kommer reagera på vetskapen om en diagnos. Något av det läskigaste jag vet just nu är att lämna ut mitt telefonnummer till en ny kontakt och veta att första förslaget på google när de börjar knappa in mitt namn är ”Therèse Molander psykiskt sjuk” och att veta att de nog tänker på galningar i tvångströja snarare en en helt vanlig tjej som bara har lite för mycket energi ibland, och som blir lite ledsnare än andra när hon är ledsen men att inget av det händer särskilt ofta längre. Jag försöker övertala mig själv om att människor som bara ser diagnosen och inte personen ändå inte är värda min tid, men ibland är det svårt.

Men det viktigaste jag har insett och lärt mig under det här året är att livet flyter på, bättre än vanligt, och allt blir bra till slut.

One thought on “(Nästan) Ett år senare – Vad har hänt?”

  1. Tack för en bra blogg. Jag har fått ett deppresivt skov. Det är flera åt sedan sist så de e tungt. Ska till dr på fredag och hoppas på att få hjälp.

Leave a Comment

Your email address will not be published. Required fields are marked *