Jag heter Therèse och jag är psykiskt sjuk. På riktigt.

Woman in white bliuse and pink skirt

Hej,

Jag heter Therèse och jag är psykiskt sjuk. På riktigt.

Den 28 januari 2015 diagnostiserades jag med bipolär sjukdom, tidigare kallad manodepressiv sjukdom. När min läkare sa orden började jag gråta för att det var så skönt att äntligen få veta. Att få veta om det var något med mig som skilde sig från andra och i så fall vad det var.

Jag har väl aldrig riktigt varit som andra, men tanken att jag skulle ha någon form av sjukdom slog mig inte förrän under hösten 2013. Efter ett halvår som hade varit en bergochdalbana valde min arbetsgivare att inte förlänga min provanställning: så som jag var då passade vi inte ihop, företaget och jag. Idag är jag väldigt glad över det men just då fick det mig att må väldigt dåligt och ifrågasätta vem jag var. Sådana perioder har nog alla någon gång.

Jag bestämde mig för att ta en paus i det hektiska livet som kommunikatör i Stockholm och att istället följa en passion för att se vad det skulle leda till. Jag sökte därför till en konditorsutbildning. Sista ansökningsdag var i oktober och antagningsbeskeden skulle komma mellan jul och nyår.

Under tiden jag väntade sjönk jag ned i en djup depression. Jag klarade inte av att gå upp ur sängen eller sköta de enklaste vardagliga sysslorna som att duscha, borsta håret och klä på mig. Till slut lyckades en nära vän övertala mig att söka vård. Hon bokade en tid och en annan vän tog på sig att möta upp mig efter läkarbesöket.

Jag tog mig dit själv och mötte en fantastisk läkare. Vi pratade i nästan två timmar om allt och inget och hon sa att det lät som att det kunde vara en bipolär sjukdom, men att det är väldigt ovanligt så hon ville istället att vi skulle prova antidepressiva tabletter och se vad som hände. Så det gjorde vi.

Under tiden jag hade varit hos läkaren hade min telefon fått slut på batteri och en tid som bara skulle ha tagit en halvtimme hade plötsligt tagit flera timmar. Den stackars vän som skulle möta upp mig efter läkarbesöket hade inte kunnat få reda på om jag var där på grund av tystnadsplikten och ingen hade hört något ifrån mig. I efterhand har jag fått reda på att mina vänner var oroliga att jag skulle ha skadat mig själv på något sätt, vilket förklarade att vännen som mötte mig i entrén till vårdcentralen, där hon hade suttit i flera timmar och väntat, var oerhört känslosam.

De kommande månaderna var fruktansvärda. De antidepressiva tabletterna gjorde mig konstant manisk, jag led av vanföreställningar och inbillade mig allt från att mina vänner hatade mig till att läkarna gav mig sockerpiller eller ännu värre – medicin som gjorde mig sjuk. Nu gjorde förvisso medicinen mig sjuk: bipolära personer som medicineras med antidepressiv medicin har en tendens att gå in i djupa manier.

Och det gjorde jag. De var inte långvariga utan höll i sig två – tre dagar som max, men avlöstes genast av en annan. Jag kommer inte helt ihåg vad de handlade om eftersom hela våren 2014 är en enda dimma för mig, men en period var jag besatt av att rensa ut alla kemikalier ur mitt hem och tvättade håret med bakpulver, en annan storshoppade jag friluftsprodukter och en tredje blev jag besatt av vatten och att uppfinna nyttiga kakor.

Till slut insåg jag med hjälp av mina vänner att det inte gick längre. Jag slutade med medicinerna och mådde mycket bättre. Samtidigt sommarpratade Simon Kyaga om bipolär sjukdom och jag fick ett sms med texten ”lyssna på det här, det är verkligen du.”. Då började tanken sätta sig att kanske hade jag en bipolär sjukdom.

Jag bestämde mig för att lämna Stockholm och flytta tillbaka till Örebro för att läsa klart min masterexamen och lägga om mina levnadsvanor: stressen i Stockholm fungerade inte för mig hur mycket jag än älskar staden. Via vårdcentralen fick jag en remiss till psykiatrin för unga vuxna och fick träffa en fantastisk läkare som efter ett långt samtal med diverse enkäter att fylla i sa orden som jag både ville höra och absolut inte ville höra: Therèse, du har en bipolär sjukdom.

Det var som att all världens tyngd lyftes från mina axlar samtidigt som en mängd frågor ploppade upp i mitt huvud.

Idag sitter jag här, med beskedet att jag kommer att leva hela mitt liv med en av, enligt WHO, världens tio mest handikappande sjukdomar[1]. Jag har påbörjat medicinering som har stabiliserat mina energinivåer – för första gången på flera år sover jag mer än någon enstaka timme per natt – och min vardag är inte fullt lika mycket en känslomässig bergochdalbana. Under våren kommer jag att få komma till en specialavdelning för ytterligare medicinering och hjälp att lära mig leva med min sjukdom.

Vad det innebär för mig återstår att se, även om jag har levt hela mitt liv med den här sjukdomen har jag bara haft diagnosen en månad. Det jag kan säga är att jag inte kommer låta sjukdomen definiera vem jag är, istället kommer jag definiera min sjukdom.

För bipolär sjukdom är absolut en svår sjukdom, speciellt om den inte medicineras. Men det finns också många bra sidor, och det är dem jag väljer att fokusera på. Till exempel verkar bipolära personer enligt forskning vara mer kreativa, tänka utanför ramarna oftare och hitta alternativa lösningar på svåra problem. Flera av historiens största konstnärer och forskare tros ha varit bipolära och min gissning är att många personer inom min bransch: kommunikation och pr, har en släng av bipolär sjukdom.

Jag väljer att vara öppen med min sjukdom trots alla fördomar som finns kring psykiska diagnoser. Dels för att jag inte mår bra av att dölja saker för min omgivning, dels för att jag tror att vi måste våga prata mer om psykiska diagnoser och att det går att leva med dem för att fler ska våga söka vård och för att fler som har fått diagnoserna ska ha framtidstro och känna livsglädje.

I den här bloggen kommer ni därför få följa min berättelse och mina tankar. Min bild är högst subjektiv och jag tänker inte försöka mig på att ge några generella beskrivningar av bipolär sjukdom, för jag tror att alla som lever med sjukdomen är unika och upplever den på olika sätt, även om det finns gemensamma nämnare.

Jag hoppas att fler kommer få en förståelse för hur det är att leva med en psykisk diagnos, eller att ha någon i sin närhet som lever med det, och att allt fler tabun och fördomar kommer att suddas ut. Men framför allt hoppas jag, högst egoistiskt, att den här bloggen kommer att hjälpa mig att hantera min sjukdom och leva med den.

Tack för att du tog dig tid att läsa,

Therèse

– – – – – – – – – –

[1] http://who.int/healthinfo/global_burden_disease/GBD_report_2004update_part3.pdf

165 Kommentarer

  1. mars 1, 2015 / 11:42 f m

    Heja dig Therese! Vill du prata av dig om livet eller allt och inget någon dag så får du hojta till. Vore kul med en Skype någon dag!

    • theresemolander
      Författare
      mars 2, 2015 / 12:17 e m

      Tack Erik! Skype blir supertrevligt någon dag!

    • kerstin fjärrfors
      mars 4, 2015 / 9:06 e m

      Therese jag hoppas du fått veta att föreningen Balans är till för dig och andra med affektiv sjukdom. Gå på nätet och sök föreningenbalans.se
      Tror du bor i Stockholm, men vi finns i Örebro, Karlstad och Skåne och på fler ställen också! Kerstin

  2. Jimmy Alsin
    mars 1, 2015 / 12:02 e m

    Tack för att jag fick läsa.
    Jag önskar dig all lycka med “nya” liv.

  3. Albin
    mars 1, 2015 / 2:04 e m

    Väldigt starkt av dig att gå ut med det. Fortsätt att kämpa, fortsätt att vara stark och jag tror att du har lyckats besegra de första demonerna genom att vara så pass stark och medveten att du gett dig fan på att gå vidare istället för att ge upp.
    /Albin

  4. mars 1, 2015 / 2:15 e m

    Väldigt fin text! <3 Jag är också psykiskt sjuk, på riktigt. På ett sätt känns det hemskt och en del av mig skäms. Jag är rädd att folk ska dra sig undan! Jag har svår depression, ångest, adhd och det misstänks även borderline nu. Har även varit sjuk i anorexi vilket jag lyckats slita mig loss ifrån! Väntar på utredning i höst och under tiden ska jag mest samtala med någon för att få någon form av ordning och struktur på mitt liv och min vardag. Känns konstigt att folk helt plötsligt vet hur dåligt jag mår, att jag alltid har mått dåligt egentligen. Jag har alltid varit den "starka", alltid vägrat visa hur jag mår. Huvudet högt liksom..

    Äter du Litium eller någon annan stämningsstabiliserande? Skönt att du blev av med de antidepressiva. Som du skriver kan de göra någon med bipolär sjukdom hypoman/manisk. Inte kul för människan i fråga, men ett ganska säkert kort att fastställa att det rör sig om bipolär sjukdom.

    Jag hoppas att ditt liv kommer bli mer stabilt och att du får må bra!!
    Kram

    • Alvida
      mars 2, 2015 / 7:32 e m

      Jag ville bara berätta att jag oxå har adhd (och add)

    • Kristina Holmberg-Andersson
      mars 5, 2015 / 5:28 e m

      Hej Therèse och alla som skrivit inlägg!
      Ja du är verkligen stark som går ut med hur du mår. Led själv svårt av många tätt följda depressioner och panikångest, innan rätt medicinering (tack och lov för Litium) samt KBT gav mig möjlighet att fortsätta med mina planer för framtiden. Att inte kunna tala om hur man mår, för att verka svag och/eller osäker, är ett stigma och förvärrar ens mående.

      För det är ju inte så. Vi är ju helt vanliga människor, med kroppar och hjärnor som av ett eller annat skäl reagerar på ett sätt som ligger utanför “normalitets” skalan. Och vad är normalt egentligen? En del av oss är människor som egentligen reagerar på ett normalt sätt inför faror och elände som drabbat oss. Andra har råkat ärva de gener och/eller levt i den miljö som ökar risken för vissa sjukdomar. Varför gör det oss till svaga människor. De som inte känner till vad vi lider av, tror ofta att vi är helt “vanliga” och det är vi ju också. En del i omgivningen kanske misstänker något men…Det är ju mestadels jag själv och de närmaste som känner till mitt verkliga mående, för de får se dessa sidor. Annars överlever man inte, om man aldrig kan visa hur man mår. För dom är det tufft. Men om de kan se mina starka, tåliga, livsbejakande sidor, och se förbi den ibland sjuka delen av mig, så borde väl alla det?!

      Vi måste bli fler som du, Therèse, som visar att det är dags att tala om att det finns värdefulla, väl fungerande människor som har depressioner, bipolär sjukdom och neuropsykiatriska diagnoser, ja alla sjukdomar som inte går att bota med operationer, gips och några panodil.
      Ökad förståelse, tror jag, leder till friskare människor överlag. Lycka till alla!

  5. Bo Molander
    mars 1, 2015 / 2:22 e m

    Otroligt starkt och bra skrivet Tessan. De här fixar du också.
    Kram Pappa!

  6. josefin
    mars 1, 2015 / 2:53 e m

    Tack!
    Det är så viktigt att sprida information om denna sjukdom, och hur du upplever din diagnos skiljer sig en del från skolböckernas version, vilket gör att det är lätt för både läkare och vanligt folk att tvivla. Men som du säger, varje person som lever med sjukdomen upplever den olika.
    Vill också påpeka vilken tur du verkar ha haft med psykvården, att läkare tar dig på allvar. Jag har levt med samma symptom som dig sedan jag var 13, långa depressioner och korta manier. Jag är nu 25, fortfarande inte fullt ut diagnostiserad, eftersom mina manier anses vara för korta, läkarna säger bara “starka misstankar”. Det har alltid varit svårt att bli hörd. “Vanliga” antidepressiva har skrivits ut, inte förrän jag för två år sedan under en mani började hallucinera och bädda in mina väggar med vita lakan och tyg skickade vårdcentralen en remiss till psyk, men inte efter att ha inväntat provsvar som bekräftade att jag inte hade använt droger. Nu får jag rätt mediciner och livet är bättre. Tack för att du hjälper till att sprida kunskap.

  7. Linda Granat
    mars 1, 2015 / 3:11 e m

    Fantastisk skrivet! Hur gör jag för att följa bloggen?

  8. Mejke Runström
    mars 1, 2015 / 4:50 e m

    Hej Therese,
    Tack för din berättelse. Jag önskar dig styrka och tålamod. Med din fina inställning kommer du säkert att hitta ett sätt att få en hanterbar vardag!
    Hälsningar,
    Mejke

  9. Ciccie
    mars 1, 2015 / 5:30 e m

    När jag läste ditt inlägg så kändes det som att jag själv kunde ha skrivit det.
    Jag fick själv min bipolära diagnos för drygt 2 år sedan, efter år av psykiskt lidande.
    Som du själv skriver, det var så skönt att få diagnosen!
    Det borde ej vara tabu att prata om vår sjukdom, som är så vanlig!

    Kram på dig

  10. Charlotte Andersson
    mars 1, 2015 / 6:01 e m

    tack för att du delar med dig. Det är viktigt att kunna prata om psykisk sjukdom. Samhället behöver bli upplyst. Du är fantastisk!!!

  11. mars 1, 2015 / 7:59 e m

    Fint, ärligt och framförallt är det du skrivit om så viktigt. Tack!

  12. Camilla
    mars 1, 2015 / 11:08 e m

    Underbara, underbara medmänniska..
    Tack, för det du skriver och det du gör.. Jag känner igen mig i varje litet ord! Även jag fick diagnosen Bipolär sjukdom 2013.
    I bland är livet ett stort helvete men det finns stunder av ljus.
    Det viktigaste är vetskapen om att det finns fler än “mig”.
    En otroligt befriande känsla att få reda på och kunna sätta ett namn på vad jag är..
    Och att det finns fler av oss.
    Tack!

  13. Raija Karlsoon
    mars 1, 2015 / 11:19 e m

    Bra skrivet. Hoppas verkligen bloggen hjälper dig. Din text hjälper mig. Visserligen är jag inte bipolär utan deprimerad sedan 29 år. Mår bra periodvis men kan bli djupt deprimerad och tappa livslusten. Precis som du tycker jag det är bra att vara öppen. Visst har jag förlorat många sk “vänner”, men det visar ju att de inte var vänner. Lycka till.
    Raija

  14. Catarina Frykenstrand (efternamnet är taget :) å jag är stolt över det!)
    mars 2, 2015 / 12:58 f m

    Hej! Tack snälla du för din ärlighet! Jag har på alla sätt & vis drabbats av psykisk ohälsa. Min bror, syster & jag själv framförallt… Jag önskar att jag vore lika stark som du & lämnade ut mig själv. Men jag är inte där riktigt än.. Känner igen mig i vad du skriver.. Jag hade dock 2 små pojkar att ta hand om när jag mådde som sämst, så det var bara att gilla läget!…

    • louise
      mars 2, 2015 / 4:09 e m

      Har oxå två små pojkar. Den ena är snart 4 och den andra 2.5 så förstår dig verkligen. Och jag hoppas du får mycket stöd och hjälp med allt ❤
      Och som jag såg ngn annan skriva så tror jag att du kommer hjälpa många med sina blogginlägg. Jag kommer iaf följa dig 🙂
      Finns en grupp på fb som heter bipolarna, gå med där om du inte redan är det. Är så skönt att läsa att man inte är ensam, eftersom jag personligen tycker det lätt kan kännas som att ingen förstår mitt mående :/
      Du får även skriva till på om du vill skriva av dig eller bara ha ngn att prata med ❤

  15. Catarina Frykenstrand (efternamnet är taget :) å jag är stolt över det!)
    mars 2, 2015 / 1:06 f m

    Jag glömde berätta att jag är uska samt jobbat i psykiatrin med psykoser. Samt på spec bb. Där ser man en del tråkigheter..

    • Monica Saffar
      december 7, 2015 / 9:58 e m

      Hej Catarina, Jag hoppar in efter ditt inlägg med stort intresse över hur du ser på behandling av bipolaritet samt psykoser m. medicinskt perspektiv/ ect behandlingar; din erfarenhet eller åsikter uppskattas…har nämligen en god vän som har en son som är i psykos & behandlas för bipolalitet m. eventuell ECT behandling. Min vän undrar över om man kan tänka på alternativa behandlingar istället. Jag själv har fått bistående men av ECT behandling och vill kunna stötta på bästa sättet. Om du har några ord..råd….
      Tack på förhand;)

  16. mars 2, 2015 / 1:28 f m

    Heja Therese!! Tack för att du delar med dig:)

  17. Jenny
    mars 2, 2015 / 5:53 f m

    … Fick själv diagnosen i fredags.

  18. lena mossberg
    mars 2, 2015 / 6:54 f m

    Jättebra att du skriver om det tycker jag. Du kan säkert hjälpa andra att förstå att vi alla är olika och det får vi vara. Kram

    • KR
      mars 3, 2015 / 7:19 f m

      Grymt starkt av dig Therese att gå ut öppet med din diagnos!
      Vet exakt hur bra det känns att få en diagnos som förklarar varför allt är och har varit upp och ner i livet. Började själv gå hos psyk 1998 och har fått flera felaktigt ställda diagnoser innan jag för ca ett år sen fick bekräftat att det är bipolär sjukdom och borderline (by proxy) jag lidit av hela livet.

      Jag har valt att berätta öppet om min sjukdom och hur den påverkar min vardag. Har berättat för vänner, chef, en del kollegor etc. Tyvärr är det som du säger fortfarande en stor rådande stigmatisering kring psykisk ohälsa. Men kommer någon och har ont i ett knä så är ju inte det något konstigt.

      Har du Line eller någon annan chat app? Vore kul att dela erfarenheter.

      Må så gott du bara kan och keep your head up high 🙂

  19. Johanna
    mars 2, 2015 / 7:17 f m

    Väldigt fint skrivit! Önskar fler var som du, våga prata om sina psykiska sjukdomar. Tycker själv att det är väldigt befriande, men möts ofta av åsikten att det vore bättre att hålla det för mig själv. Många som inte förstår.
    Så igen, tack för att du vågar skriva om psykologisk ohälsa!
    Stor kram/Johanna

  20. Martin
    mars 2, 2015 / 7:20 f m

    Hej Therèse. Oerhört modigt av dig att skriva denna text och jag hoppas att du kommer att mötas av öppenhet och förståelse av läsare och av din omgivning. Jag tror att det du väljer att göra är oerhört viktigt och kan sprida hopp och glädje till andra som befinner sig i situationer liknande din. Lycka till!

  21. miguelito
    mars 2, 2015 / 8:33 f m

    Fint o bra skrivet!!!! Följer dig mer än gärna 🙂

  22. Sofia
    mars 2, 2015 / 8:42 f m

    Tycker det är grymt av dig att dela med dig av detta! Det gör mig motiverad att också göra det. Jag har precis fått en diagnos på bipolär sjukdom. Det är så extremt skönt att veta vad allt beror på och jag böir så glad när jag ser att det finns fler än jag med denna sjukdom och som delar med sig utav det! <3

  23. mars 2, 2015 / 9:06 f m

    Hej, tack för jätte bra läsning. Fick bloggen länkad på FB. Ska följa. Jag är också diagnostiserad sen 10år tillbaka började medicinera och friskförklarade mig själv efter ca 1år. Slutade ta medicin och klarade ett “vanligt liv” ganska bra, tills det bröt ut “igen” för 2år sen. Nu är jag heltidssjuksskriven, medicinerar går på samtalsterapi, kognitiv samtalsterapi för bipolära mm. Önskar jätte gärna komma i komtakt med andra.
    Mvh maria

  24. mars 2, 2015 / 9:16 f m

    Stark av dig! Jag är också bipolär typ 2 och bloggar också 🙂

  25. IngMarie
    mars 2, 2015 / 9:34 f m

    Jag blir stolt och imponerad över din styrka och ditt sätt att tackla din sjukdom. Kram

  26. majkenost
    mars 2, 2015 / 9:35 f m

    Tack för att du delar.

  27. Anna
    mars 2, 2015 / 9:59 f m

    Hej! Jag fick min diagnos i januari 2014. Det var som du skriver, en lättnad att få veta varför jag mådde som jag mådde. Jag har inte kontakt med nån i min situation så om du vill så kan du maila mig för att prata om sjukdomen i allmänhet? Mvh Anna

  28. Ottilia Thoreson
    mars 2, 2015 / 10:06 f m

    Tack för att du tog dig moden att dela med dig av din upplevelse och vardag med att vara bipolär. Flera behöver veta och få en förståelse för vad det är för sjukdom och vara tålmodig att inte snabbt kritisera psykiska sjukdomar som ibland uppfattas helt fel i samhället.

  29. mars 2, 2015 / 10:07 f m

    Tack för dina ord, vet så väl vad du går igenom, stor kram Maria

  30. Tessan
    mars 2, 2015 / 10:15 f m

    Wow, du är så modig och stark. Jag fyllde 30 förra året och fick min diagnos, bipolär sjukdom typ 2, samt generellt ångestsyndrom den 15 januari i år. Jag har mått dåligt så länge jag kan minnas, tänkt att det är normalt för mig. Men sista åren har jag känt att jag inte passar in nånstans, vänner försvinner och även familj. Jag har förlorat tvillingar, blivit bedragen och ändå på något vis tagit hand om tre barn och jobbat. När jag mått dåligt har jag mötts av suckar och himlande ögon. 2011 träffade jag världens bästa man, nu har jag hus och pluggar till ämneslärare på högskola. Jag har ännu inte hittat rätt medicin/behandling, men nu är jag på väg. Jag önskar jag var lika modig som du 🙂 Lycka till med allt!

  31. erika
    mars 2, 2015 / 10:16 f m

    Önskar dig all lycka till och tycker som du att d är viktigt att vi vågar prata om psykiska sjukdomar.

  32. madeleine
    mars 2, 2015 / 10:39 f m

    Hej
    Riktigt bra skrivet.
    Är själv bipolär och jag fick nyss reda på det.
    Hela tiden när jag gått i skolan och jobb så har jag alltid undrat varför jag beter mig så. Jag har ätit en massa mediciner, antidepressiva mediciner av alla dess sorter men inget har hjälpt. Nu har jag en medicin som gör att jag kan leva ett normalare liv med ändå ha det spralliga kvar i mig.
    Tack för ditt inlägg.
    Mvh madeleine

  33. Kim
    mars 2, 2015 / 11:00 f m

    Respekt! & lycka till i ditt sökande efter en “normal” vardag…..

  34. mars 2, 2015 / 11:04 f m

    Hej!

    Mycket bra skrivet och vad modig du är att du tar upp detta otroliga viktiga ämne. Kände mig helt rörd av att läsa det du skrivit.

    Ha en bra dag // Evelina

  35. Eli
    mars 2, 2015 / 11:07 f m

    Hej Therèse! Livet är bra underligt för exakt 3 veckor efter att du fick din diagnos, fick jag samma. Innan har jag ätit antideppresiva i 2 år och gör fortfarande idag. Jag kan absolut säga att jag har mer påtagliga manier nu än innan antideppresiva. Jag känner att jag borde sluta och börja på lamictal som läkaren rekommenderar men är rädd för biverkningarna. Vilken medecin tar du nu? Så glad att du skrev det här! Du hjälper många i samma sits som oss!

    • Linnea
      mars 4, 2015 / 11:22 f m

      Hej Eli! Jag äter lamictal och har inte upplevt några biverkningar alls. Det ät i stort sett en relativt snäll medicin som många gånger har färre biverkningar än antidepressiva och framförallt är det viktiga att äta rätt medicin för rätt diagnos om det ska hjälpa på bästa sätt. Lycka till!

  36. mars 2, 2015 / 11:08 f m

    Jag förstår din frustration innan diagnosen. Att må så dåligt och inte veta vad det är som är fel, fruktansvärt. Jag hoppas av hela mitt hjärta att du får den hjälp som du behöver?

  37. mars 2, 2015 / 11:09 f m

    Tack för din berättelse Therése! Bipolär sjukdom är ändå inte jätteovanlig, tror att det är 2-4 % av hela befolkningen som har den.
    Hälsningar Karin

  38. Johanna
    mars 2, 2015 / 11:14 f m

    Jättebra beskrivet! Känner igen mig i dig. Det har inte varit
    lätt att leva med denna sjukdom (Bipolär 2 även kallad light)
    och ADHD som jag också har. Min utlösare av sjukdomen var
    sommaren 2007 (det blev ingen tillsvidareanställning för mig heller)
    men fick diagnosen 2008.
    Men jag fick ingen hjälp förrän hösten 2010 (av en anläkare) då jag fick
    mitt andra barn. Lithium har varit min räddare och concerta för ADHD.
    Det är viktigt att se tecknen innan du hamnar i det hypomaniska tillståndet. För att sedan lära sig bromsa symtomen med regelbunden sömn, mat
    och lagom med aktiviteter. Att återhämta sig med motion och att lära sig avslappning.
    Alkohol förstör mer än det ger för stunden. Stress och sömnbrist
    är det värsta för mig.
    Lycka till för det är ju en livslång sjukdom! Hoppas du får den hjälp du
    behöver 🙂
    Mvh Johanna

  39. Jätteverbena
    mars 2, 2015 / 11:30 f m

    Tack för att du delar med dig om detta!
    /en till psykiskt sjuk

  40. mars 2, 2015 / 12:01 e m

    Hej!
    Gud va modig och stark du är som vågar skriva så fint och öppet om sjukdomen. Jag har också den diagnosen sen ett par år tillbaka och jag vågar fortfarande inte vara helt öppen med den.

    Du är en förebild!
    Ta hand om dig!
    Kramar, Eleonore

  41. Tina
    mars 2, 2015 / 12:16 e m

    Hej!
    Jag fick diagnosen bipolär sjukdom typ 2 för snart 5 år sedan efter att hela livet mått dåligt och trott att jag var svag och sämre än andra. Diagnosen befriade mig.
    Stå på dig och försök att acceptera att du kanske inte klarar allt som andra gör. Det är en mycket svår sjukdom men nu vet du ju om det och det ger en styrka! Stor kram och jag önskar dig lycka till i framtiden 🙂

  42. Yvonne Berger
    mars 2, 2015 / 12:16 e m

    Tack för att du delar med dig! Önskar dig all lycka!
    Yvonne Berger

  43. Martin Söderlund
    mars 2, 2015 / 12:21 e m

    Tack för att du delar med dig!
    Du lyfter andra och ger styrka genom att gå ut offentligt och prata om bipolaritet och depression så här! 🙂
    Själv drabbades jag av en stroke för ett par år sedan och mina problem efter den liknar dina och utredningar skall starta nu i april, så jag hoppas jag kan få förklaring till varför jag mår som jag mår.
    Må lyckan stå dig bi!
    Martin

  44. Stefan
    mars 2, 2015 / 12:25 e m

    hej!
    Vad är bipolär sjukdom? Vad innebär det?

  45. Magdalena
    mars 2, 2015 / 12:39 e m

    Strongt av dig att dela med dig om detta Therese! Stort lycka till i framtiden! 🙂

  46. Carin Hermansson
    mars 2, 2015 / 12:42 e m

    Vilken bra sammanfattning alltså. Min mor har bipolär sjukdom och vågar inte prata om den, så omgivningen har fått lära sig saker och ting.. MEN en utmaning som jag vill ge dig är faktiskt att våga prata om den mer alltså. För då kommer det också visa sig att du mår mycket bättre och din omgivning för ni kan hjälpas åt om det blir svåra tider på ett annat sätt. Jag har syskon och en fantastisk pappa som har hjälpt varandra genom detta. Så våga!
    Jag skriver ett akademiskt arbete om detta faktiskt. Och skall lista ut vilka metoder jag ska använda mig av, slags studiefrågor eller material. Maila mig gärna,
    carinh8@gmail.com

    Ha en underbar dag och vecks.
    Hoppas vi hörs Therese.
    Med vänlig hälsning, Carin.

  47. Maire Borgstedt
    mars 2, 2015 / 12:50 e m

    Så modigt av dig att berätta om din sjukdom. För många är det ju fortfarande tabu att tala om att man mår psykiskt dåligt, säger det av egen erfarenhet. Stor kram till dig vännen!! <3

  48. Görel Gerdin
    mars 2, 2015 / 1:07 e m

    Ge inte upp, Therèse!
    Några av mina bästa vänner och klokaste vänner är också diagnosticerade psykistriskt, bl.a. med bipolär sjd.
    Redan när jag för många år sen jobbade som vik skötare, märkte jag vilka otrevliga fördomar det finns och hur idiotiska de är. Nu när jag jobbar med annat är det inget som hindrar att jag blir vän med tidigare patienter just för att de är bra, kloka och fina personer. Bra att du berättar din berättelse. Tillsammans kan vi krossa fördomar, berätta fakta och återupprätta drabbade.

  49. mars 2, 2015 / 1:30 e m

    Känner igen mig, åtminstone delvis 🙂 Jag fick min diagnos som bipolär för tre år sen, trots att jag precis som du, levt med sjukdomen sen långt innan dess – för att inte tala om känslan av att inte vara som alla andra.

    Jag bloggar också, och har du lust att läsa om mitt liv med bipolär sjukdom finns jag på http://blackandwhite.eye-c.se. Jag kommer iaf tillbaka för att läsa här hos dig lite då och då! 🙂

  50. Daniel
    mars 2, 2015 / 2:02 e m

    Hej
    Jag har också fått diagnosen Bipolär, och det har varit en riktig berg och dalbana, jag skrattade gott åt när du skrev om att du hade köpt friluftskläder, jag köpte själv på mig överlevnads kläder, bunkrade upp med mat, köpte typ 100 kg ris därför att jag i en av mina maniks perioder trodde på helt allvar att jorden skulle gå under år 2012. Jag köpte typ överlevnads grejer för 40 000:-

    Det jag har lärt mig under årens lopp med denna åkomma är att jag bör undvika internet under mina dåliga perioder. Inte nödvändigtvis sluta upp helt men, jag har insett att jag tenderar att grotta ner mig i väldigt negativa sidor och mycket av det handlar om oilka konsperations teorier som finns att läsa om i mängder på nätet.

    Och jag har inget facebook konto, inget twitter pga att jag tror att stressen skulle bli allt för stor om jag inte hade tid att kolla dessa flöden hela dagarna. Att stressa är det som påverkar mig mest negativt.

    Jag funderar på att skriva en bok om mina upplevelser, jag har titeln klar redan vad tror ni om titeln “En Liten Djup Svacka”

    Mvh Daniel

  51. mary
    mars 2, 2015 / 2:35 e m

    Hej Therese. Jag läser ditt inlägg med tårar och jag är så glad att du äntligen fått svar på det du undrat under en lång tid.

    Jag är dock i samma situation bara att jag har skrikit efter hjälp jätte länge men läkarna är sämst. De säger att det inte är något och att jag borde kanske prata med en kurator. Jag har pratat med kurator och inte fått nån slags hjälp alls. Jag har länge velat prata med en psykolog som kan berätta för mig vad det är som pågår i mitt huvud då jag vet att detta är helt psykiskt. Har länge bett om remiss men min läkare sa att han inte ger remiss till nån psykolog eller form av terapi. Jag känner mig hjälplös. Tiden bara går och jag bara slösar den genom att va helt hopplös. Jag är som du beskrivit, kan va väldigt deprimerad då jag inte är kapabel till att göra nåt över huvudtaget. Och så kan jag va helt hyperaktiv o gå all in i nåt nångång o va bäst på det jag gör. Jag önskar att jag kunde va så hela tiden men nu är det så att min “deprimerade” sätt att leva har tagit överr och detta påverkar min familj, mig själv och vänner och jag blir så ledsen som får se mamma se på allt detta och känna sig ledsen.

    Jag som är så smart och har potential. Jag kan hjälpa alla jag känner men mig själv har jag inte lyckats hjälpa. Det har gått flera år och jag skriker fortfarande efter hjälp och vet inte vad jag ska ta mig åt. Det måste finnas hopp, det måste finnas en lösning. Det måste fan finnas någon som kan hjälpa mig som inte tar 700kr i timmen.
    Har skrivit min epostadress, om du har tips o råd, snälla svara mig via email.
    //Nån som gett upp

    • mars 2, 2015 / 4:47 e m

      Mary,
      problemet med sjukvården och i synnerhet psykiatrin, är ibland att man måste vara frisk för att få hjälp. Det är svårt att ge dig råd utan att ha all fakta, men om du känner att du behöver hjälp, gå till vårdcentralen och KRÄV EN REMISS till psykiatrin. De kan inte vägra dig det, skulle de trilskas, så ringer du bara psykmottagningen och förklarar situationen. Problemet är att det många gånger saknas kunskap och psykiska sjukdomar inom primärvården. Problemet här är att det kräver energi och det är inte alltid man har det, så jag förstår att det är jobbigt. Men kämpa på och få någon annan till att kämpa för dig när du själv inte orkar.

  52. Sture Svensson
    mars 2, 2015 / 2:37 e m

    Bra skrivet ! För ett par år sedan såg jag en dokumentär på TV med Stephen Fry. En av de smartaste, mest kreativa, roliga människor jag vet. Han är själv kraftigt bipolär. I programmet reser han bl.a. runt och träffar kända och okända människor som är bipolära bl.a. en och annan Hollywood kändis. Han frågar alla han mötte om dom skulle vilja bli helt botade från sin sjukdom. Alla utom en ville absolut inte det. Dom såg det som en del av deras personlighet och ville inte förlora sin kreativitet.

  53. mars 2, 2015 / 2:44 e m

    Helt rätt av dig att vara öppen. Jag är lika öppen och har varit i flera år.
    Jag har en del diagnoser och en av dom är bipolär, men själv tror jag mer på unipolär då jag inte har topparna.
    Så jag ska be om en ny utredning.
    Jag har haft kontakt med psykiatrin sen jag var 13 år.
    Testar mig fram genom hela fass för att hitta rätt medicin.

    Sist jag var hos läkaren så nämnde han Litium då vi inte har hittat rätt än.
    Jag kommer börja följa din blogg för att få vara med på din resa.

  54. Hammer
    mars 2, 2015 / 2:50 e m

    Jag har varit psykiskt sjuk, på riktigt I manga år men det var bara för ett och ett halvt år sen jag fick en vettig diagnos och medicinering. Nu mår jag för första gången I mitt vuxna liv riktigt bra. Jag hade précis samma underbara känsla när jag fick diagnosen.
    Nu kan man äntligen njuta av resten av livet. Vara högpresterande, inte bara på maniska dagar. Sova 5-6 timmar per natt.
    Att det kan vara så bra att veta att man är psykiskt sjuk 🙂

    Ha det gott

  55. Glenn Larsson
    mars 2, 2015 / 2:53 e m

    Hej. Läste ditt inlägg och kommenterar här för att du fått uppmärksamhet.

    Jag har också en diagnos, skulle uppskatta om du valde att kalla diagnos för “tillstånd” istället för “sjukdom”, för det ordet skapar en felaktig bild av hur det är att ha en diagnos, t.ex. vi kan inte ta en tablett och bli friska utan det är ett livslångt lidande som vi får gå genom (jämför gärna ordet kronisk), därav så är tillstånd ett bättre ord.

    Ordet “sjukdom” är också ganska negativt laddad, se bara på alla rubriker i kvällspressen om “psyksjuka” och hur hemska vi är. Diagnosen är tillräckligt stigmatiserande. Mina kollegor på jobbet vet att jag är en snäll människa som gärna hjälper andra, men det gör inte gemene Svensson som läser kvällstidningar som vräker ur sig pseudovetenskap eller rena lögner, utan att ta något ansvar för felaktigheter.

    Hälsningar,
    Glenn

    (Diagnosticerad med Asperger Syndrom, 2011)

  56. Nina
    mars 2, 2015 / 2:58 e m

    Hej! Jag ville bara säga “grattis” till diagnosen och till chansen att få rätt medicinering, att få en diagnos och äntligen litium (kombinerat med antidepressiva) var verkligen en vändpunkt för mig. Jag var ung då, 17 år, men åren innan var verkligen ett helvete. Nu ser jag det faktiskt som tur i oturen att jag faktiskt fick sjukdomen bipolaritet och inte någon “värre” sjukdom eftersom bipolaritet går att behandla. Nu 12 år efter diagnosen mår jag bra, har haft lite issues och livskriser men det har ju alla! Inget har varit i närheten av det helvete som var innan jag fick medicin. Jag har klarat två universitetsutbildningar och inte haft problem på några jobb. Det kan ta ett tag att prova ut medicinen och sedan få en dos som passar just dig, men det blir bättre.

  57. Magnus
    mars 2, 2015 / 3:26 e m

    Hej. Starkt gjort att berätta om detta. Jag är också bipolär 2 och har haft diagnosen i 10 år, typ. Har i perioder svårt att jobba och, ja, samma som du. Jag är dock “hemlig” med min sjukdom. Mina närmaste vet självfallet detta men bara en kompis och definitivt inte på jobbet. De ser mina svängningar. Vad har du för mediciner? Jag har en hel del…

  58. Katti
    mars 2, 2015 / 3:34 e m

    Tack Therese, för att Någon äntligen vågat lägga upp denna “heta potatis” på BORDET, svart på vitt, utan att försköna, men inte heller fördöma! Lider själv av Bipolär, och har absolut inte fått mycket förståelse för min sjukdom! Har skämts hatad förbannat denna sjukdom otalt många gånger, men efter ditt öppna brev nu, så skäms jag ta mig 17 inte! Jag har inte valt att bli sjuk!
    Tack medsyster för att du öppnade upp denna tunga port som varit stängd allt för länge!! MÅ folk vakna nu, och förstå bättre hur det är att leva med bipolär sjukdom.

  59. En psykolog
    mars 2, 2015 / 3:51 e m

    Hej Therése, fantastiskt bra att du är så öppen med dina svårigheter. Vi behöver tala mer om psykisk sjukdom och framför allt alla mediciner som skrivs ut till höger och vänster för än det ena än det andra. Jag är psykolog och enligt mig och många andra är bland annat bipolär sjukdom en av många, låt oss kalla dem bluffdiagnoser, som växt fram genom manulerad forskning av läkemedlsbolag och skrupellösa läkare i jakt på vinst och prestige. Vill du fördjupa dig i frågan rekommenderar jag dig att läsa Pillerparadoxen av Robert Whittaker, den ger en utförlig överblick av hur allt växt fram det senaste seklet. Mycket bra information finns också på http://www.madinamerica.com Hjälp till att stoppa övermedicineringen nu när du fått en röst många lyssnar på.

    • mars 2, 2015 / 5:50 e m

      Jag hoppas innerligt att du blir av med din psykolog-licens om du har den inställningen. Hur många bipolära vill du ha ihjäl genom att luras att medicinen inte behövs och att vår sjukdom är bluff.

    • M
      mars 3, 2015 / 1:02 f m

      Till “En psykolog”: Bluffpsykologer som du bidrar till att människor lider och dör i onödan av behandlingsbara sjukdomar. Jag hoppas verkligen att du någon dag kommer förstå det innan du orsakar någon annan människa allvarlig skada genom ditt hänsynslösa beteende. Du borde skämmas som kommenterar i den här tråden för att uppmana allvarligt sjuka människor att sluta med sin livsnödvändiga medicin.

      Till alla: Jag är själv bipolär och tack vare medicinering med litium kan jag idag leva ett normalt liv och prestera i arbete och studier. Livet innan medicineringen handlade bara om att orka överleva från dag till dag. Idag lever jag ett liv jag älskar, ett liv jag faktiskt förtjänar och framtiden ser väldigt ljus ut. Jag läser min drömutbildning på universitetet och har för första gången i mitt liv fungerande relationer runt omkring mig och är helt utan självskadebeteende. Mitt råd till andra som är bipolära eller har andra psykiatriska diagnoser är att hitta en rätt medicin som passar just dig och att försöka hitta en kompletterande behandlingsmetod vid behov.

      Tack Thérese för du berättar om detta, stort lycka till i framtiden!

    • Mikael
      mars 3, 2015 / 1:44 e m

      Måste instämma med hammer459 och M!

      Ditt påstående är mycket allvarligt, och det bekymrar mig djupt att någon som kallar sig psykolog kommer med ett sådant.

      Det är möjligt att det finns en överdiagnostisering när det gäller vissa sjukdomar, vilket kan ställa till det för de som faktiskt är sjuka. Men att påstå att det handlar om bluffsjukdomar är vansinnigt. Medicinerna är mycket bra för de som behöver den, och för många är det en förutsättning för att få en fungerande vardag!
      Ett större problem är oftare att människor med bipolaritet och dålig sjukdomsinsikt slutar ta sin medicin när de känner sig friska, något som ibland får mycket tragiska konsekvenser. Ditt påstående uppmuntrar till detta, vilket är mkt beklagligt!

      Jag oroar mig dock inte för Therese, som verkar både klok och insiktsfull. Psykisk sjukdom är fortfarande ganska tabubelagt i Sverige, och jag är tacksam för att Therese bidrar till att sudda ut dessa tabun, genom att gå ut med sin berättelse som hon gör. Mycket starkt och modigt gjort!

      Önskar Therese stort lycka till i framtiden!

      HM, leg läkare. (Ej Theres)

    • Anne
      mars 4, 2015 / 11:30 e m

      Om man utger sig för att vara psykolog arbetar man under legitimation. Detta inlägg av “psykolog” riskerar att vilseleda och jag är mycket tveksam att det är en legitimerad psykolog på andra sidan tangentbordet.

  60. Dan Agerström
    mars 2, 2015 / 4:03 e m

    Hej, jag är en gubbe på 61 år, jag fick min diagnos när jag var 56, är glad för att du fick din så tidigt i ditt liv, det känns bättre att veta!/Dan

  61. zara
    mars 2, 2015 / 4:04 e m

    Instämmer med många andra, heja dig!!! Det är så många som hyssar ner att man mår dåligt. En person nära mig var bipolär och finns inte hos oss längre dessvärre. Om hon varit lika öppen med oss om hennes sjukdom hade vi kunnat vara mer observanta o kravställande mot den vård som ansåg att hon kunde sluta med medicinen. Fortsätt var modig och ta hjälp av de som erbjuder den, våga kräva hjälp när du mår dåligt, njut av livet och må aldrig dåligt över din diagnos utan förvalta den på bästa sätt, lita på att medcinerna hjälper, prata med dina nära om hur det kan vara när du mår dåligt eller behöver hjälp från hög eufori så den kan hjälpa. Lycka till!

  62. mars 2, 2015 / 4:08 e m

    Tack Therese! Det är skönt att det blir fler som öppet erkänner att de har sjukdomen bipolär, det ökar medvetenheten kring denna. Jag fick min diagnos 2008 och vet att jag inte kan fixa vardagen utan mina mediciner, men med en avstressad miljö och mina rutiner i tillvaron så funkar det ganska bra trots att jag idag är sk sjukpensionär.

    De som fått diagnosen behöver ge sig själv tid att känna igen hur de fungerar bäst; i vilken miljö, med vilka mediciner och försöka ta bort “energitjuvar”. Efter att gett sig tid att känna igen sig när man är på “nedgång” är det viktigt att ta det lugnt och ha mer kontakt med psyk-hjälp, om man funnit någon bra person inom vården. Det är nog det största problemet idag för min del – att det hela tiden byts ut personal inom psykvården och att ingen kontinuerlig hjälp finns att tillgå. Även om många är professionella så är det jobbigt att ständig berätta om sin historia med nya personer. Jag är dock tacksam att i början då jag var sjuk, fick kontinuerlig hjälp av en fantastisk psyk-överläkare vid namn Bengt Lundström (som idag är pensionär).

    Vänligen “maggis” Andersson

  63. mars 2, 2015 / 4:36 e m

    Tack för att du vågar vara öppen! Jag har själv aldrig vågat vara det och har väl på det sättet faktiskt indirekt bidragit till tabun. Det är också skönt att höra att du fick din diagnos inom rimlig tid, jag vet att 18 månader låter som helt galet lång tid, men bipolaritet är en väldigt komplex diagnos att ställa och utreda och snittet på att få riktig diagnos ligger faktiskt på nästan 10 år!

    Jag är i din ålder och har haft diagnosen i några år. Jag beundras av att du tagit till dig innebörden av din sjukdom (själv förnekade jag saker och ting i flera år och gjorde därmed ont värre), det bådar gott för att lära sig hantera den. Bipoläritet är en livslång sjukdom, men med rätt medicinering, behandling och utbildning kan man faktiskt leva ett nästintill symptomfritt liv. Så kämpa på och heja heja!

  64. Maria
    mars 2, 2015 / 4:39 e m

    Vad bra du skriver! Tack för din generositet och väldigt intressanta beskrivning. Har själv efter några feldiagnoser fått diagnosen PTSD och depression/ångest och har efter många år utan valt att ta antidepressiv medicin som verkar hjälpa. Dock har jag förstått att många har svårt att få gehör för sin sjukdom, kanske de inte är så bra på att uttrycka sig, har mindre kunskap själva och måste kämpa sig fram till vård med ännu fler svårigheter än jag själv upplevde. Det är tungt att behöva kämpa för sin rätt till hjälp om man redan är sjuk och mår dåligt. Det behöver hända mer inom vården och samhället, så att inte så många tar till självmedicinering med droger eller alkohol, skadar sig själva eller begår självmord i sin förtvivlan och känner skam. Din öppenhet hjälper säkert fler människor – tack än en gång och lycka till i ditt nya liv <3
    Maria

  65. Sofia
    mars 2, 2015 / 4:47 e m

    Skönt att läsa detta, då får jag inblick hur min pappa hade det för han hann aldrig berätta då han gick bort i plötslig cancer

  66. mars 2, 2015 / 5:05 e m

    Reblogga detta på och kommenterade:
    Läs!

  67. Kicki Johansson
    mars 2, 2015 / 5:34 e m

    Hej
    Tack för att du delar med dig. Jag har en son på 12 år som fick diagnosen Bipolär Typ 1 för ett år sedan.
    Han är öppen med det och även med sina NPF diagnoser.
    Senast igår kväll sa han att folk sagt till honom
    – du är ju psykiskt sjuk på riktigt.
    Svaret från honom.
    – ja det är jag. Jag har en psykisk sjukdom som jag äter medicin för. Det är inte konstigare än om jag hade diabetes, eller någon annan sjukdom.

    Det behövs mer kunskap om sjukdomen så att “ful”stämpeln försvinner.

    Kram och lycka till i framtiden
    Kicki

  68. Madeleine
    mars 2, 2015 / 5:56 e m

    Hej Therse!

    Jag heter Madeleine och fick min bipolära diagnos i Januari 2013. Detta efter att ha lidit av svåra depressioner och mindre manier i åtatal. Vårens och sommaren 2013 fick jag min största och mest påtagliga mani någonsin. Jag drack alkohol konstant, missbrukade tabletter, var antagligen sexberoende (bekräftelsebehov utan dess like) och köpte saker för pengar jag inte hade.

    Ja allt i mitt liv var helt enkelt kaotiskt. Jag hade medicin som jag struntade i att ta, då jag inbillade mig att medicinen tog bort det “glada” i mig. Fick för mig att jag mådde som bäst med min mani. Som om den var min vän. Men det var en väldigt destruktiv “vän” som fick mig att göra saker jag aldrig skulle gjort annars. Saker jag senare kom komma att ångra bittert.

    Det värsta var inte bara vad manin gjorde med mig. Det var även att den blandades med en väldigt självdestruktiv depression. Jag hade en så kallad “bland episod”, där jag pendlade extremt snabbt mellan att vara hög på mani, för att sedan sjuka ner till botten och göra självmordsförsök.

    Detta förstörde nästan alla mina relationer till mina närmaste. Min ekonomiska situation rasade och livslusten var nästintill slut.

    Jag började sedan medicinera igen och hösten 2013 blev jag gravid. Min dotter föddes i Maj 2014, men dog fyra dagar senare i plötslig spädbarnsdöd. Detta fick mig att sjunka till botten totalt.

    Det har nu gått 10 månader sedan jag förlorade min dotter, och jag har äntligen kommit på fötter igen. Jag medicinerar, men ändå är det svårt att lida av denna sjukdom. Jag tänker precis som du, att hitta det positiva i sjukdomen. Det kreativa m.m.

    Men man måste också inse och acceptera sina begränsningar och försöka hitta en så stressfri vardag som möjligt. Och att tänka på sig själv. För mår man inte själv bra, så mår inte de man älskar heller bra. Man måste vara snäll mot sig själv.

    Många kramar från mig, en som vet hur det är att leva med bipolär sjukdom. Vill du följa min blogg så får du gärna det. I början skrek jag mycket om sjukdomen (även om tiden då jag låg inlagd på Psyk). Men nu skriver jag mest om sorgen efter min dotter.

    Arkekrans.bloggplatsen.se

    Kram //Madeleine

  69. Jenny Sjödin
    mars 2, 2015 / 6:26 e m

    Hej,
    En fantastiskt fin text! Önskar dig all lycka och hoppas att du finner en väg att leva med din sjukdom. Jag följer gärna din fortsatta utmaning.
    Kram Jenny Sjödin

  70. ellinor
    mars 2, 2015 / 6:29 e m

    Du gav mig precis en fantastisk insikt. Jag är också bipolär, men har aldrig kopplat att mitt konstanta hoppande mellan hobbies har med det att göra. Tack!

  71. mars 2, 2015 / 7:10 e m

    Hej Therèse! Jag önskar dig allt gott! Du gör en stor insats genom att dela med dig! Jag hoppas att det också stärker dig och ger dig positiv energi! All lycka till med din blogg! Många vänliga hälsningar, Jessica

  72. Jenny
    mars 2, 2015 / 7:14 e m

    Modiga du! Jag är chef inom statlig förvaltning och hade på en tidigare arbetsplats en medarbetare som hade en bipolär sjukdom. Hon berättade detta för hela gruppen på en konferens, där själva idén var att alla i gruppen skulle lära känna varandra lite bättre, och det som var så fantastiskt var att ingen reagerade konstigt eller behandlade henne annorlunda på något sätt efter det. Hon är en av de bästa medarbetare som jag någonsin har haft, och att hon av alla människor kunde vara psykiskt sjuk – ja på något sätt kändes det hela inte så “läskigt” efter det. Jag är väldigt glad att hon berättade, och hon har på många sätt förändrat min syn på psykisk ohälsa. I dag skulle jag inte tveka att anställa en person med en bipolär diagnos (inte på grund av diagnosen i alla fall). Önskar dig varmt lycka till!

  73. pernilla
    mars 2, 2015 / 7:23 e m

    Tack Therese, för att du inte bara sätter ord på dina tankar och ditt liv, utan även mitt och så många andras! Jag har själv diagnosen bipolär och som du säger, livet är en bergodalbana, både för en själv och alla i ens närhet. Livet kan ibland bli ganska intressant när man följer sina vilda impulser. Både på gott och ont. Styrkekramar

  74. Kajsa
    mars 2, 2015 / 7:25 e m

    hej! Så bra skrivet. Jag är 19 år och de senaste åren har jag börjat förstå att jag kanske har någon psykisk sjukdom. Jag har löst mycket och trodde jag hade adhd, tills jag gick till en psykolog och efter några möten sa han att han trodde de lutade mot en bipolär sjukdom, och att vi ska utgå därifrån. Jag vart så rädd när jag hörde det så jag vågar inte gå tillbaka dit för utredningen. Hur får man styrkan för det? Det är svårt..

    • M
      mars 3, 2015 / 12:22 e m

      Hej Kajsa. Jag kan verkligen relatera till det du skriver, minns min egen utredning med mycket blandade känslor. Lättnad, oro, allt på samma gång. Vet precis hur det känns, jag var också rädd precis som du beskriver och trodde också först jag hade adhd, det kan ju yttra sig på lite liknande sätt. Fullföljde utredningen och fick diagnosen bipolär typ 2 och behandling med litium, utan tvekan det bästa som hänt mig i mitt liv!

      Vill verkligen understryka att min diagnos ENBART har lett till väldigt positiva saker för mig, och jag önskar att jag hade tagit tag i det tidigare. Jag var 25 när jag diagnosticerades och sjukdomen hade redan lett till stora svårigheter för mig och jag lever än idag med jobbiga konsekvenser av det, framför allt minnen som jag gärna varit utan. Men jag kan hantera det idag utan större problem tack vare behandlingen och sjukdomsinsikt.

      Framtiden är ljusare än jag någonsin vågat hoppas och jag kan verkligen säga att jag är lycklig idag på grund av att jag fick rätt diagnos. Livet är stabilt och jag har gjort många sunda livsstilsförändringar, de kom lite “av sig självt” när jag började må allt bättre. Det viktigaste är förstås att man gör utredningen och får rätt diagnos och behandling, helt oavsett tid i livet. Men “friska år” mellan 19-25 hade betytt mycket för mig och har man möjlighet att kolla upp det redan i ung ålder så ska man absolut göra det.

      Till dig och andra som funderar över samma sak så vill jag därför ge rådet att kolla upp det med en gång. Jag önskar verkligen att du Kajsa och andra i samma sits får möjlighet att uppleva hur otroligt mycket bättre livet kan bli, precis som jag har fått uppleva det.

      Gör utredningen, jag lovar att du kommer klara av det jättebra och att du kommer tacka dig själv när det är gjort!

      <3 Massor av styrkekramar från en "storasyster"

  75. Kjell
    mars 2, 2015 / 7:29 e m

    Hej Therese
    Tack för att du delar med dig av din resa genom livet.
    Jag har brottats med att vara, ledsen, melankolisk, missförstådd och överbliven i hela mitt liv, ingen mamma att gråta hos, ingen pappa som stöttar en.
    Gått min egen väg och hållit mig undan, straffat mig själv, känt mig ensam, fast jag står här ibland så många.

    Snart 50 och detta har jag känt/mått sedan jag var 5år.
    Hela livet har jag saknat något, fast jag haft allt jag behöver och lite till.
    Träffat knippen av läkare, psykologer, och annat självutnämnda experter som föreslagit medicin efter medicin.Borderline, ADHD, depression, Bipolär å ångest.

    Blev också glad när jag fick diagnosen Bipolär 2012, men nästa läkare sa att den före hade fel och att nu var det nog bara depression=ny medicin.

    Jag är så trött på på Psykvården, det är inte deras fel, dom går på knäna!!Men ibland undrar jag vem som mår sämst, jag som kommer dit en gång i veckan, eller personalen som är där alla dagar men inte kan göra något för att hjälpa.
    Tur att du hittat rätt personer nu, och jag hoppas du får hjälp och kan hjälpa oss andra.
    Kommer att följa din Blogg

    Hälsningar Kjell

  76. Linda from Sweden
    mars 2, 2015 / 7:36 e m

    Hej! Kände igen mig enormt mycket i din text, fast jag har ADD vilket är en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning med lite annan problematik. Men att få en diagnos efter att ha mått dåligt i flera år utan att riktigt veta vad är skönt, samtidigt som jag precis som dig inte vill låta diagnosen definiera vem jag är. Önskar dig all lycka i livet, och tack för att du är så modig och vågar gå ut med det! Det borde verkligen inte vara tabu!

  77. Per Alftenius
    mars 2, 2015 / 8:12 e m

    Fantastisk text. Känner igen mig en hel del. Jag själv har nu väntat sedan 27e december på min mottagningdtid som är den 10e mars hos bipolärenheten här i Göteborg.

    Jag vet att jag har den men ser fram emot att få beskedet.
    jag gillar din inställning att du ska definiera din sjukdom.
    jag är lite äldre och de sista åren har jag varit dålig dock utan vetskap att jag varit i det skick jag varit i men med stort stöd från en select grupp av vänner kommer det gå bra.

    Tack för att du är så öppen. Det inspirerar mig verkligen.

  78. Liza
    mars 2, 2015 / 8:20 e m

    Otroligt starkt av dej att dela med dej av din vardag och ditt liv! Jag kommer att fortsätta följa din blogg, dina ord gick rakt in i hjärtat på mej. Har själv erfarenhet av psykisk sjukdom, på flera sätt.
    Önskar dej all lycka i livet ! Kram

  79. Ullis
    mars 2, 2015 / 8:39 e m

    Hej.
    Vad bra att du berättar. Det är så viktigt. Jag har också en bipolär diagnos och har alltid försökt vara öppen med det. Hade en blogg tidigare som jag hade samma tanke som du med. Berätta om min sjukdom för att få andra att förstå och bidra till att ta bort det stigmatiserande kring psykisk ohälsa.
    Kommer att följa din blogg. Kanske starta en egen själv igen om och när jag känner för det.
    Kram

  80. Sophia
    mars 2, 2015 / 8:39 e m

    Ju fler av oss som står upp och berättar att vi är sjuka, ju fler kommer att våga erkänna att de behöver hjälp. Erkänna främst för sig själva! Lycka till!

  81. Hanna
    mars 2, 2015 / 8:43 e m

    Tack för att jag fick läsa Thèrese! Stort att öppet skriva om din sjukdom! Önskar dig all lycka!

  82. Linda
    mars 2, 2015 / 8:47 e m

    Nej du är inte Psykiskt sjuk, varken på riktigt eller på låtsas. Du är precis det du väljer att vara, du är inte din sjukdom. Är diagnostiserad med bipolär sjukdom sedan 6 år tillbaka, det är ett helvete till och från men du är inte din sjukdom, precis lika lite som jag är det.

  83. Isac M
    mars 2, 2015 / 10:02 e m

    Bra skrivet, är också bipolär och har haft diagnosen sedan 2009, var bara 11 år då, jag vet hur det känns och är för tillfället antagligen påväg in i en depression. Lycka till, kram på dig!

  84. Ulf
    mars 2, 2015 / 10:04 e m

    Hej Therese,

    Modigt av dig att våga gå ut offentligt.
    Jag är pappa till en dotter som har samma diagnos men sannolikt även annan sjukdom. Med din beskrivning om sjukdomen och vardagen hjälper du dig själv och alla andra som säkert lättare kan acceptera sitt öde.

    Kämpa På

    Ulf

  85. Jessica
    mars 2, 2015 / 10:17 e m

    Heja dig!! Jättebra att du skriver om detta ämne som så många tycker är så svårt att beröra! Jag följer gärna din blogg och din resa mot ett enklare liv. Önskar dig allt gott!

  86. Cecilia U
    mars 2, 2015 / 10:31 e m

    Så otroligt fint skrivet. En text som berör många. Stor kram och lycka till med allt!

  87. Johan
    mars 2, 2015 / 10:32 e m

    Tack Therese för att du delar med dig av din historia, det behövs verkligen! Lycka till med allt. Kärlek och styrka <3

  88. Fanny
    mars 2, 2015 / 10:49 e m

    Mycket fint skrivet, fick mig att acceptera min egen sjukdom mer genom att bara läsa och ta till mig. Har dock epilepsi men har svårt att ta till mig sjukdomen & döljer det gärna. Din öppenhet hjälpte! Kram

  89. mars 2, 2015 / 10:53 e m

    Mycket fint skrivet, fick mig att acceptera min egen sjukdom mer genom att bara läsa och ta till mig. Har epilepsi men har svårt att ta till mig sjukdomen & döljer det gärna. Din öppenhet hjälpte! Kram

  90. Els-Marie Lindholm
    mars 2, 2015 / 10:53 e m

    Lycka till alla … Själv har jag skaffat mig stödpersoner på jobbet. Vissa står inskrivna i min journal så att de kan få tips när de tror att jag är på väg att bli sjuk. Det är skönt och viktigt att ha någon som knackar på och säger att jag ska ta det lugnare ibland. / Els-Marie 🙂

  91. Gina
    mars 2, 2015 / 11:05 e m

    Jag har fått min remiss nu för påbörjad utredning om jag är bipolär. Sökte hjälp för att vardagen inte fungerar, depperioder osv. Hade ingen om VAD det ens kunde vara, bara att något alltid varit jävligt fel.. jag ska verkligen följa dig! Har du typ 1 eller typ 2?

  92. mars 2, 2015 / 11:12 e m

    Jag är en kvinna på 49 år som också är bipolär. jag fick min diagnos 1994 alltså när jag var 29 år för 20 år sedan. Men jag blev sjuk för första gången 1988 när jag var 23 år. År 2000 förstod jag att bipolär sjukdom var detsamma som manodepressiv sjukdom. Då trillade poletten ned. Då blev jag rädd, livrädd. Gud tänkte jag, jag är ju psykiskt sjuk. Snacka om att man förtränger. Nu har jag faktiskt accepterat min sjukdom. den är en del av mig. Jag har lärt mig att leva med den. Jag är känslig för stress, jag kräver regelbundenhet, lugn, sömn i tillräcklig mängd, mat på regelbundna tider, jag nattsuddar inte så ofta, jag tar mina mediciner samma tider varje dag, mm. men visst det där med sömnen är svårt. Om jag inte somnar sätter jag mig i soffan o kollar en stund på tv. då kan ju klockan gå. Jag har en underbar man och en fin liten hund. vi bor bra och egentligen saknar jag ingenting. Vi fick aldrig några barn. Nuförtiden är jag ganska så öppen med min sjukdom, förr så skämdes jag. jättemycket, det var fruktansvärt, tyckte det var pinsamt till och med att gå till vuxenpsyk. Jag hade ju egna hemska fördomar om psykiskt sjuka människor. Dessa använde jag på mig själv som anklagelser. Jag har förändrats en hel del. Till det positiva tack och lov. Jag har legat på sjukhus 7 gånger för min psykiska sjukdom. Jag tycker den vården bara blivit sämre och sämre, tyvärr. Slutligen vill jag säga, Tack, tack av hela mitt hjärta för att du har haft modet att skriva så öppenhjärtligt om bipolär sjukdom. Det behövs verkligen att vi pratar mer om det här!

  93. Marcus
    mars 2, 2015 / 11:39 e m

    Väldigt starkt gjort av dig att skriva om detta, beundransvärt minst sagt! Önskar dig all lycka till i framtiden Therèse! 🙂

    Varma hälsningar

    Marcus

  94. jakob
    mars 2, 2015 / 11:48 e m

    Nja, var inte riktigt vad det handlade om i källhänvisningen. Det var uppstakat med ett fåtal exempel under olika klasser i disabilitet. Att säga topp tio’ är att tolka det fel.

  95. Madelene
    mars 3, 2015 / 12:17 f m

    Hej Therese!
    Tack för din berättelse ❤ Själv hade jag kontakt med den vuxna psykiatrin i 10 år. Tyvärr så gjorde dem mig sämre utan att jag förstod det då. Idag mår jag toppen, äter inga mediciner och har inte längre kontakt med psyk. Alla dessa diagnoser, som läkarna har satt stämmer inte. Visst har jag svårigheter, som stress och uthållighet men det är ju ingen diagnos. Är väldigt känslig på många sätt men det beror på traumatiska händelser, som sexuella övergrepp och utfrysning m.m.
    Therese, mitt råd till dig är: Lyssna inte för mycket på psykiatrin utan försök att lära känna dig själv. Tro på dig själv och ge aldrig upp. Det kan vara så att du också är en oerhört känslig person. Lycka till i livet ❤

  96. mars 3, 2015 / 12:19 f m

    Hej Therese och tack för att ditt mod & att du delar med dig av dina erfarenheter och tankar! Det är tyvärr så många människor i liknande situationer som inte lyckas få hjälp eller stöd och det är fantastiskt härligt att få läsa om dig och din väg.

    Önskar dig varmt lycka till!

  97. Marie
    mars 3, 2015 / 1:19 f m

    Läste ditt inlägg – mycket starkt att kunna dela med sig av allt du gått igenom. Önskar dig all lycka till & ett gott liv
    Kram
    (Ps som nära anhörig till släkting med samma diagnos har jag en LITEN inblick av hur du har det, som fö nu är stabil med Litiumtabletter)

  98. mars 3, 2015 / 1:56 f m

    Hej Terese. starkt av dig att gå ut med ditt tillstånd . du vinner mycket på att vara rättfram. va som du är, tänk på att vi är ju alla unika. det finns ju inte en som tänker likadant .
    jag tar dan som den kommer.. planerar inte för långt bort. mycket kan ju hända på vägen dit, .Jag som skriver är en snart 60 årig farbror med ADHD sedan tidigt 60-tal, är inte diagnosticerad. eller äter piller.( hatar piller för den delen. dom för bara olycka med sig. du blir bedövad i huvudet.) det är ju att förvärra tillståndet.

    Sedan liten ålder står det i mina papper att jag var en rastlös liten gosse som inte kunde sitta still utan plockade isär saker, .varit intagen på psyket i närmare 1 år .. när jag var 10 år, fick genomgå. intelligenstester.vissa av testerna så låg jag på 120 i IQ. EEG tester = För att söka efter onormal hjärnaktivitet, samt andra tester. så dom höll mig inlåst på olika instutioner tills jag blev myndig. (Tillhör Barnhemsbarnen)

    .samt att dom matade mig med Neuroleptika som 14 årig. som gjorde mig till en levande död.. “orkade bara äta samt sova”ökade från 56 till 94 kilo på knappt 6 mån.
    Jag har gått min egen väg. för jag har undvikt sjukhuset som pesten som vuxen.

    så jag kan än i dag bli rätt intensiv = manisk av mig när jag sätter igång. ser det bara positivt, att nu har jag fått extra energi. gör nått bra utav det.. städa huset.. hugga ved.osv 🙂

    Jobbar som Datatekniker sedan snart 30 år, Datorer samt internet har slukat mitt liv. så att säga. har mer är 80.000 timmar på internet. får allt därifrån . musik, filmer .nyheter. surfar världen runt efter sånt som intresserar mig .har därigenom fått mycket kunskap som jag gärna vill dela med mig av.,

    Vill du fråga mig nått så svarar jag dig gärna på alla dina frågor. man lär sig så länge man lever. även jag lär mig nått nytt varje dag. för ju mer du vet , desto mindre behöver du fundera över sakers verkan/ tillstånd. = varför det är så där.
    min mailadress är deltapowersuniverse@hotmail.com

    Försök du också att se positivt på saken Terese, du mår så mycket bättre då.
    synd att du inte bor i USA , såg att senaste forskningen om bipolär sjukdom så fanns det nyare effektivare mediciner utan några som helt biverkningar..Då hade du kunnat testa nått som säkert hade hjälpt dig. det finns många häpnansväckade resultat, av medicinen som här i Sverige kallas för “Knark” men i många andra länder räknas den som medicin.i Paraguay, i 23 delstater i USA , i 15 av Europas länder. Staten Israel stödjer forskningen aktivt i Israel.där har dom kommit långt i medicinforskningen,dom är 30- 50 år före många länder i medicinforskningen, dom botar hjärntumörer med cannabis.
    i Nordkorea av alla länder så anser dom att den är en medicin. Jag skulle kunna visa dig intressanta vetenskapliga dokumentärer. om du vill. Jag vill bara väl.
    finns mycket att se i länken. vänliga hälsningar stefan.
    https://patients4medicalmarijuana.wordpress.com/medical-use-of-cannabis-video/marijuana-for-depression-bipolar/

  99. ina
    mars 3, 2015 / 3:41 f m

    Åh vad jag känner igen mig med allt. Med jobb o få en diagnos. Jag har borderline o kämpat med mediciner o läkare. Förstår verkligen vad du har gått igen o skönt att det kommer fram att jag inte är ensam om den kampen

  100. annika
    mars 3, 2015 / 3:55 f m

    Tack för att du delar med dig av ditt liv och sprider ljus över psykiska sjukdomar.
    Heja dig!

    Annika

  101. Catrin
    mars 3, 2015 / 7:34 f m

    Hej.
    Jag som du är ganska nydiagosierad. Det har varit en lättnad, sorg men oxå en oerhörd rädsla. Skall jag klara att lära mig leva med denna sjukdom? Skall min familj och nära vänner orka? Så otroligt mycket ångest för hur mycket det påverkar dem och deras rädsla när jag varit destruktiv. Denna långa mycket svåra väg till att hitta rätt mediciner, dessa jobbiga bskslag och den ständiga rädsla för att bli manisk igen för att sedan hamna i den mycket mer svårbehandlade depressionen. Detta eviga krig med mig själv med stunder av hopplöshet men ändå långt inne i mig en vilja som alltid vinner över hopplösheten viljan att inte ge upp. Jag har sagt det förr och jag säger det igen jag befinner mig mitt i ett krig med mig själv men jag har en mycket stark familj och nära vänner som krigar tillsammans med mig.
    Jag önskar dig allt gott och vill du ha någon att prata med som oxå är ny i detta är det bara att mailade mig.

  102. mars 3, 2015 / 7:49 f m

    Tack Therese. Tycker att jag varit öppen med min bipoläritet men bara mött rädsla, därför tycker jag att det är skönt att läsa att andra stött på samma sak, det blir lättare då att acceptera att det inte är mitt fel utan att fördomarna finns kvar trots bytte av namn. Kram Micael.

  103. mars 3, 2015 / 8:32 f m

    Jag, som nog kan sägas vara en s k HSP (Highly Sensitive Person), skulle uppskatta nåt enormt om folk vore öppna med sina diagnoser, för då skulle livet bli enklare för mig 🙂 Jag känner ju av (och påverkas ibland av) folks minsta lilla humörsvängning.

    Jag förstår att det inte är lätt eftersom många är så dömande. Men det är inte heller lätt att leva “i en garderob”

  104. mars 3, 2015 / 10:01 f m

    Jag är djupt berörd av din text Thérése, den är så viktig. Många skulle kunna berätta om sina erfarenheter av psykisk sjukdom (för det finns så många) men nu är det DU som gör det och det är glasklart förmedlat, osentimentalt och ärligt. Du är modig och betydelsefull och jag önskar dig den bästa hjälp du kan få.
    Jag är sedan ett år tillbaka inlagd på anorexicentrum och inväntar för närvarande utredning om ytterligare diagnos. Det är inget enkelt med det men som du skriver upplevs en lättnad inför att “få en adress” till sitt mående. Om och när du orkar är du välkommen att läsa mer om (bl a) min och mina medbloggerskas psykiska mående. Enochenhalvrad.wordpress.com
    Nu önskar jag dig all styrka och ork och tålamod. Mod har du och kommer att ta dig långt med!
    Varma hälsningar, Saskia

  105. Mats
    mars 3, 2015 / 10:49 f m

    Hej,
    Tack för ditt fantastiska text, jag är oändligt tacksam för att personer som du kliver fram och berättar om denna sjukdom. Jag är drabbad genom att vara bror till en som har varit bland annat manisk de sista trettio åren, ( jag använder manisk eftersom det är det uttrycket jag är uppväxt med) tyvärr utan någon vidare medicinering, vilket har varit oerhört jobbigt, så tillvida att ständigt behöva förklara alla “misstag” etc. som har gjorts under skoven utan att mötas av någon större förståelse, därför blir jag så tacksam för texter så som din, där vi tillsammans kan öka förståelsen för denna sjukdom och riva murar och ta bort skammen, det är alla drabbade värda. Jag önskar dig ett ofantligt lycka till, både till dig och din familj, sköt om er alla väldigt väl!!

  106. Sara
    mars 3, 2015 / 11:05 f m

    tack för en jättebra artikel, en bipolär sen 2010/Sara

  107. Gunilla
    mars 3, 2015 / 11:05 f m

    Så bra att få läsa om något som så många kan drabbas av, och av dig som är mitt uppe i det som händer nu!
    Jag är förälder till en son som fick en psykos för sex år sedan – han var 23 år då.
    Depression, ångest, vanföreställningar, inte kunna sova…ja, allt på en gång.
    – Efter en tung medicinering, terapi, KBT och tiden som läker, har livet återvänt. Sakta, sakta…. 🙂
    Insikten om att livet faktiskt går vidare och hjälp finns att få, borde fler drabbade få reda på och söka den hjälp som behövs. Och då gör du en bra insatts som “visar” upp dig, försöka låta bli att gå undan.
    Önskan är att inte låta det bli en stigmatisering, att prata om psykisk ohälsa som en del av det som händer ibland – inte alla, men många.
    Hälsningar till dig och önskan om ett fortsatt bra liv!

  108. mars 3, 2015 / 1:14 e m

    Tack för att du satt ord på vad jag i flera år inte kunnat. 😀
    Läs gärna min blogg.

  109. Clara
    mars 3, 2015 / 1:33 e m

    Therese! Tack för att du berättar om så här viktiga saker. Jag har en vän som har samma diagnos som du, men han har slutat medicinera sig. Han tycker medicinerna gjorde honom olik sig själv och han kände inte att han deltog i livet.. Hur är din upplevelse? Jag tror att han kanske var felmedicinerad, vad tar du för medicin? Ha det fint och lycka till!

  110. mars 3, 2015 / 2:32 e m

    Vad fint och ärligt skrivet! Jag har själv haft “vanlig” depression och tycker att du är jättemodig som skriver öppet om bipolär sjukdom.

  111. Marianne B
    mars 3, 2015 / 2:34 e m

    Vilken styrka o kraft du måste ha ! Du vågar det många av oss inte vågar – att lyfta på locket. Vilket mod att skriva om det som vi så många gömmer… Det är bara den som har mod som kan förändra världen ! Tack !!! Tusen kramar o lycka till

  112. Robert
    mars 3, 2015 / 2:42 e m

    Jätte bra skrivet känner helt igen mig. Har varit sjuk sedan 2001, det som du skriver att man åker bergodalbana. Ibland är man uppåt ibland neråt. Men jag har också haft fördelar med sjukdomen. Man har varit riktigt kreativ ibland. Ett problem jag har är att får för mig att göra något så gör det med all in, sedan kan luften helt gå ur och man tröttnar på det man höll på med det tycker jag är hemskt jobbigt. Jag kan ta ett exempel fick för mig att banta och det blev ju manisk batning så jag gick ner 25 kg på 2,5 månad. Jag hoppas dina mediciner kommer att fungera. Ge inte upp det kan ta ett tag innan man hittar rätt med medicinerna. Den sista jag fick var en antidepressiv medicin vilken skillnad det blev på mig. Nu är man med på banan igen.

    Ha det bra

  113. Frida
    mars 3, 2015 / 2:43 e m

    Det är fantastisk att du tar upp det här ämnet och ger deverkligen samhet i vårt gammalmodiga samhälle. Det ska du ha en eloge för! 🙂 Förhoppningsvis har du genom detta banat väg för fler att öppna sig med sina olika bekymmer.
    Jättebra uttryckt att du inte är din diagnos. Jag hoppas att andra kan hitta styrkan i ditt inlägg. 🙂 Tack för inspirationen.
    (Är lite nyfiken, har du någon gång fått alternativ behandling till läkemedel, av sjukgymnast/fysioterapeut eller liknande)

  114. Richard Clase
    mars 3, 2015 / 3:00 e m

    Bra skrivet! Det är viktigt att erkänna för sig själv att man faktiskt är sjuk. Då underlättar det att berätta för andra. Jag är själv bipolär och jag har alltid varit öppen med min diagnos som jag fick för 11 år sedan.

  115. Annica Noaksson-Duwin
    mars 3, 2015 / 3:23 e m

    Tack för att jag fått läsa – du är väldigt bra på att formulera dej – märks att kommunikation är ditt område. Lycka till med allt du företar dej 🙂

  116. Donna
    mars 3, 2015 / 3:34 e m

    Rörd till tårar för jag vet själv hur det känns, den stunden man får sin diagnos och plötsligt bara förstår, varför man mår som man gör och varför man alltid känt sig annorlunda. Fick min diagnos i höstas, varje dag är en kamp fortfarande men nu vet jag att jag har stöd i ryggen.. Fortsätt vara öppen och kämpa Therese!

  117. mars 3, 2015 / 6:28 e m

    Bra berättelse, västerländsk läkarvård är mycket inriktad på att, lindra symtom vilket i en akut situation är nödvändigt för överlevnaden. Att hitta den bakomliggande orsaken tycker ja är det som man måste ta tag Fd mentalskötare nu 75 åri.

  118. Ingela
    mars 3, 2015 / 11:10 e m

    Hej Therese!
    Mitt namn är Ingela o det är ungefär min berättelse du berättat.
    Jag har precis som du alltid varit öppen med mitt mående o det är bra att du är det, var bara rädd om dig.
    Detta att känna sig annorlunda än alla andra, det har jag med känt hela livet, fick min diagnos i slutet av sommaren 2014, o precis som dig så blev jag lugn, nu hade jag fått mina svar.

    Jag har en sida på fb om du vill prata med andra som vet vad det innebär att leva med psykisk ohälsa o den heter Vi med psykisk ohälsa i Sverige.

    massor av kramar o kom ihåg DU ÄR ALDRIG ENSAM!!

  119. Jenny
    mars 4, 2015 / 6:28 f m

    Hej, jättefint skrivet. Tack att du delar m dig.
    Jag har en fråga: Hur långa är dina maniska perioder och depressioner? Dagar eller veckor? Är de regelbundet återkommande?
    Kram

  120. Rebecka
    mars 4, 2015 / 7:36 f m

    Tack för att du berättar, tror att du kommer att hjälpa många och bidra till att avstigmatisera psykisk sjukdom – viktigt!

  121. Clara
    mars 4, 2015 / 10:50 f m

    Hej Therese,
    Jag uppskattar din blogg och tycker att det är bra att du tar upp det här. Jag är inne i en depression och har nu börjat att få anorexia. Jag önskar att jag kunde vara lika öppen som du, men är rädd för att bli dömd av vänner och andra. Ibland känns det som om andra upplever att man är hypokondriker och bara “hittar på” alla sjukdomar.
    Tacksam för svar!
    /Clara

    • Ingela
      mars 4, 2015 / 5:18 e m

      Clara.. Dom vänner som inte kan ta att du är sjuk är inga vänner.. <3
      Stå på dig tjejen.. kram

  122. Amanda
    mars 4, 2015 / 12:25 e m

    Jättebra skrivet. Dina vänner ska ha en stor eloge. Jag jobbar inom psykiatrin på en avdelning med LPT (lagen om psykiatrisk tvångsvård) och jag kan säga att alla får inte den hjälpen du fick, varken från vänner eller läkare. Stå på dig och lyssna på din kropp angående medicinering!

  123. Alma
    mars 4, 2015 / 1:43 e m

    Hej Therese
    En underbar berättelse. All detta är jag bekant med. Jag är själv bipolär.
    Det är en svår sjukdom som vi kämpar med varje dag. Men jag vill berätta om en exempel av diskriminering. Jag har levt med självmord tankar i många år. Några dagar sedan fick jag en riktig atack, ville bara dö. Med den sista och minsta möjliga kraft ringde jag 112. Fick jag hjälp? NEJ! Deras svar var att de kan inte hjälpa mig och därför ska de inte skicka ambulansen. De kan inte hjälpa? Jag ringde min mamma och hon lugnade mig. Borde jag hoppa från balkongen för att de ska komma och hämta min kropp?

  124. Så är det.
    mars 4, 2015 / 8:07 e m

    Lever själv ett liv med tics, ångest, hypokondri och depressioner. Livet är tufft.
    SSRI hjälper mig.

  125. kenneth
    mars 5, 2015 / 7:39 e m

    Tack för din berättelse!

  126. sebastian
    mars 5, 2015 / 11:36 e m

    Bra skrivet Therese!
    Du är stark som vågar berätta.
    Om det är någon som skriver något negativt bry dig inte om dem. De viktigaste är att du står för vad du vill förmedla.
    Lycka till i livet

  127. Mamma Mu
    mars 7, 2015 / 5:41 e m

    Fint skrivet! Jag har en dotter med diagnosen. Bra att du är öppen med din sjukdom. Min dotter har valt samma väg. Det är viktigt att vi vågar prata öppet om psykisk sjukdom, enda sättet att få fördomarna på fall.

  128. mars 7, 2015 / 9:19 e m

    Strongt gjort att våga gå ut med det öppet!
    Önskar att jag hade modet att göra detsamma.

    Mvh Andreas

  129. mars 8, 2015 / 10:05 e m

    Jättebra skrivet! Skönt när folk kan vara så ärliga, ingen är ju perfekt även fast många försöker framstå som de, oh tror att de kan va just det som gör oss så deprimerade ibland också. Jag önskar dig all lycka till ! Stay Stong!

  130. Erika Marcusson
    mars 10, 2015 / 9:44 f m

    Reblogga detta på Det Onda Goda… och kommenterade:
    Fantastiskt ärligt och väldigt sant om bipolär sjukdom. Psykisk ohälsa är inte att vara galen utan ett hinder som kan lindras. Jag har vänner som är bipolära och bara man lär sig hantera dalgångarna så finns det fantastiska bergstoppar att blicka ut från.
    Rygga inte, fråga och lyssna. Ni kan bara bli mer medvetna.

  131. mars 10, 2015 / 4:08 e m

    En jättebra och informativ sida som du delat.
    Men vi får inte glömma av att bergstopparna också är den del av sjukdomen, så att även den kan vara farligt…

  132. mars 23, 2015 / 5:06 e m

    Hej Therese! Jag fick min diagnos ungefär samtidigt som du, fick även adhd diagnos för ca 1år sedan…. Det ställer mkt på sin spets men också en fantastiskt skön känsla att veta varför man alltid känt sig annorlunda. Jag har tyvärr inte helt accepterat mina diagnoser utan tror jag kan ställa mig över dem genom att “tänka rätt” vilket gör att jag bara faller ännu djupare i självkänslan när jag misslyckas.

    Tack för din fantastiska historia och ser fram emot att läsa din blogg

  133. mars 24, 2015 / 6:46 e m

    Såg dig i programmet Vardagspuls precis på tv, kändes skönt att höra någon annan berätta om sin sjukdom (jag fick min Bipolär Ultrarapid cycling diagnos för en vecka sen tillsammans med en Asperger diagnos). Är 23 år och har alltid känt mig annorlunda (sökt hjälp tidigare men ej fått till en utredning, bara utskrivet antidepressiva tabletter som ej hjälpt) och precis som du sa så känns det otroligt skönt att veta vad man har och få förståelse för sig själv och även av sin omgivning. Men även jobbigt att veta att man har två livslånga sjukdomar. Min sambo, familj och vänner påverkas mycket av min höga toppar och djupa dalar. Undrar vad du äter för medicin som fungerar på dig? Jag ska till läkare snart och få medicinering jag också. Har börjat blogga om mina diagnoser jag med, tillsammans får vi vara starka och se till att det blir mindre tabu och mera kunskap kring psykisk ohälsa! Du är en stark tjej. Kram/ Emma

  134. maj 25, 2015 / 8:03 f m

    Fantasktiskt att du öppnat dig och en får läsa om sånt här. Livet är inte lätt. Det gäller att vända saker till ens fördelar!
    Kolla gärna in min blogg där jag skriver om livet och försöker steg för steg öppna mig och reda ut mina ångestknutar.
    Kram på dig!

  135. Caroline
    september 6, 2015 / 11:42 f m

    Hej
    Tack för din berättelse Therese
    Jag har ADHD och bipolär sjukdom typ 2. Lamotrigin, Ritalin och Lergigan hjälper mig till ett “normalt” liv. Tack också alla ni andra som skrivit inspirerande kommentarer här. Bipolär sjukdom är en svår sjukdom men tack vare medicin så kan man få en fungerande vardag. Tänk på alla ni andra som har sjukdomen, var snälla mot er själva och acceptera att man inte klarar att göra saker man borde alla dagar. Orkar du inte ta tag i disken eller den där tvätten strunta i det. Var glad och nöjd med att du kanske i alla fall orkade gå upp och äta frukost. För man kan bli otroligt trött vissa dagar, rent fysiskt utmattad av sjukdomen. Sätt inte upp för mycket planer utan acceptera att man inte orkar göra något vissa dagar. Kram till alla er andra där ute som liksom jag har bipolär sjukdom och alla ni andra med andra psykisk ohälsa och neuropsykiatriska sjukdomar. Tillsammans kan vi öka acceptansen i samhället och prata öppet om psykisk ohälsa och öka samhällets förståelse.

  136. Sofie Ochotnicki
    oktober 5, 2015 / 1:55 e m

    Hej Therese. Tack för att du finns och att du skriver så fint om ditt liv och din diagnos. Själv är jag 41 år och fick min diagnos bipolär typ 2 år 2012. I alla år har jag kämpat på mina jobb eller utbildningar. I perioder har det varit så svårt att fortsätta. Har bytt från det ena till det andra. Det har minst sagt varit lite rörigt. På det sättet var det skönt att få diagnosen. Men just nu i stor sorg över min kusin med samma diagnos. Hon fick inte rätt hjälp och medicinering. Hon lämnade oss i somras. Så tack Therese att du bloggar om denna sjukdom så att fler kan känna igen den och vara till stöd.

    Många kramar Sofie

  137. Wanja
    oktober 18, 2020 / 10:46 e m

    Hej!
    Vet att jag är 5 år sen men snubblade över ditt inlägg nu.
    Ville bara säga att det värmer att läsa andra som delar med sig om sina psykiska diagnoser och resan dit. Även resan och livet efter.
    Jag fick diagnosen Bipolär sjukdom 2010 så jag har haft den ett tag nu. Tyvärr har inte jag haft lika mycke tur med vården så först nu 10 år senare har jag fått en bra kontakt och rätt medicinering.
    Känner igen mig så väl i att man undrar över hur andra ska hantera detta och tyvärr är det fortfarande en kamp i det tysta mot ett osynligt handikapp.
    Men det är såna som dig som ger mig lite nytt hopp och styrka att stå upp för mig själv och att jag är psykiskt sjuk, på riktigt haha.
    Så tack och jag hoppas dig all lycka och glädje men också en gnutta styrka när det blir tungt.
    Sköt om dig /Wanja

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.